Efter att ha jobbat intensivt med ansokan till Vetenskapsrådet (se förra inlägget) kände jag att så här efter väl förrättat värv hade jag en väldig naturabstinens! Så jag begav mig till Flemingsbergsskogen för att fortsätta utforska omgivningarna.

Flemingsbergsskogen består framför allt av barrskog (av klassisk blåbärsgranskogstyp, bitvis med  urskogskaraktär) samt myrar, men det finns också en del hagmarker och annat.





Jag hade en viss förhoppning om att snubbla över några kantareller, men dert gjorde jag tyvärr inte. Därmed inte sagt att jag kom hem tomhänt, tre liter lingon blev det!






Ljungen hade slagit ut och bildade stora rosalila mattor.




Sen fanns det förstås spindlar i skogen! Inte minst i lingon- och blåbärsriset. Vargspindlarna springer mest på marken, men ibland kan de få för sig att klättra lite.




Inte nere i riset, men ovanför, bodde ett antal korsspindlar, så här kommer lite fler illustrationer till inlägget om hur spindlar väver nät här på bloggen (se inlägget "Nätväveri"). En av dessa korsspindlar hade placerat sig på ett ur fotograferingssynpunkt fantastiskt sätt högst upp i toppen på en liten gran.

Nätet var uppspänt mellan två sådana smågranar, notera "pricken" högst upp i den vänstra grantoppen, det är spindeln. Själva fångstnätet är nära den vänstra granen och går knappt att urskilja på bilden, men brotråden som är sträckt mellan granarna syns. Vilket visar vilken skillnad i tjocklek det är mellan brotråden och resten av nätet.




Brotråden är gjord av tjockare tråd än fångstspiralen i nätet, men dessutom består den av flera trådar som lagts dubbla. Det görs genom att spindeln går fram och tillbaka över brotråden många gånger och drar tråd efter sig. Varje tråd fästs omsorgsfullt på var sida. Det här är fästet i den högra granen ovan.




De vanligaste nätvävarna i lingonlandet var dock mattvävarspindlar. Detta är en allmän taknätsspindel (Linyphia triangularis), den största svenska arten i denna familj, vilket innebär att den är en av de få som blir mer än 2 mm... mattvävare är en spindelfamilj där de flesta arter är väldigt små. Typiskt för familjen är att spindeln gör ett platt nät som den sedan hänger upp och ner under.




Nere i lingonriset hittade jag även en Micrommata virescens, en ganska stor spindel och en av Sveriges mer spektakulära färgmässigt. Den är inte så väldigt vanlig, men om man har tur kan man hitta den just i blåbärs- och lingonris. Den gör inga nät utan jagar aktivt.




Och så sist men inte minst en vargspindel till, en Alopecosa spp., troligen A. pulverulenta.




Här kan man om man vill repetera vargspindlars ögonpositioner från det tidigare inlägget om spindlars syn: Två huvudögon, två bara något mindre sidoögon snett bakom, och fyra små ögon på rad under huvudögonen.