Nu har jag spelat den första av de två konserter med S:t Eriks orkesterförening som jag tagit på mig. Repertoaren är lite märklig, första halvan av konserten är det sorgtema med Beethovens Egmontouvertyr och andra satsen (sorgmarschen) ur densammes Eroicasymfoni.  Sedan andra halvan av konserten (där jag inte är med) spelas en "komisk opera i en akt", Cimarosas Il maestro di capella. Och den är rolig, handlar om en kapellmästare och en orkesterrepetition, och hans enda motspelare är orkestern. Solisten både dirigerar och sjunger: berömmer och skäller på orkestern om vartannat, sjunger hur det ska låta, orkestern spelar efter, repar med enskilda instrument, några sektioner ihop och med hela orkestern. Orkestern gör mycket fel och får mycket skäll, särskilt hornsektionen som är något av boven i dramat. Det blir även totalt kaos när de ska byta stycke och alla letar efter noterna. Men framförallt är det hornsektionen som ställer till det hela tiden -de spelar fel, spelar på fel ställe, spelar för starkt och spelar för fult. Det hela urartar tills hornsektionen får nog av maestros skäll, reser sig, river sönder noterna och går. Maestro hejdar dem. Till slut avbryts maestro av en av violinisterna som påpekar att repetitionen faktiskt ska sluta nu...

Trumpeterna är som sagt inte med i operan, men för de övriga blir det väldigt tvära kast från Beethovens tunga allvarliga musik till Cimarosa som är betydligt lättare, gladare och lite mozartaktig musik.  Vi trumpetare fick nöja oss med Beethoven, men det är ju inte fy skam.

Eftersom jag bara var med på ett rep innan konserten, inte kunde få noterna i förväg och bara har en Bb-trumpet i Stockholm hoppades jag på att slippa transponera, men jag visste ju också att man ofta drabbas av oförutsedd transponering i S:t Eriks. Sist jag spelade med dem hade jag stämmor i både C, Bb, A, D, F och Eb! Mycket värre blir det ju knappast under en enda konsert så jag var rätt lugn ändå , det var ju bara två stycken jag skulle spela så fler än två eller max tre varianter kunde det ju inte bli. Eroicastämman var i C, inga problem där (övriga satser var för Eb-trumpet, men de spelade vi ju inte). Egmontstämman var i F, vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på att hela ouvertyren är i Eb...hade det inte varit vettigare att skriva trumpetstämman för en Eb-trumpet då? Det är ju inte direkt ovanligt med Eb-trumpetstämmor i symfoniorkestersammanhang och spelar man på en C-trumpet (vilket man ofta gör) underlättar det inte direkt att skriva dem i just F. På Bb- trumpet däremot är F lättare att transponera från än Eb, som tur är. De snabba sakerna blev inte helt rätt på repet i går (transponering från något annat än C eller Ab a vista är lite för krångligt för mig), och inte heller ett visst högt H som jag inte hann komma på skulle vara just ett H på repet eftersom vi bara spelade rätt igenom stycket. Men på konserten i dag blev det rätt. Och det är ju då det räknas. Och nästa vecka blir det också rätt, för nu kan jag ju de där signalerna i molto allegrodelen i Egmont...

Här kommer en gammal men sann historia apropå Beethoven: På Ring så spelar vi i radio var det en gång tre skivor i potten och frågan var: Hur många symfonier skrev Beethoven? Personen som ringt in funderade högt: Det var ju Eroica, den kände han till, och så förstås femte symfonin och nionde symfonin, alltså skrev Beethoven...tre symfonier!

Han vann inga skivor han.