Nu är jag hemma från Värnamo igen, så hur gick det då? Jo, vi försvarade vår bronsplats, varken mer eller mindre.

Vi lottades etta (man lottar ju spelordningen) på både fredagens och lördagens tävlingar (märkligt!) och det känns sällan helt bra att vara först ut. En fördel är dock att man i lugn och ro kan lyssna på de andra banden sen, man har ju klarat av sin egen insats. Lottningen höll dock på att ställa till det lite på fredagen...lottningen ägde rum på eftermiddagen, tävlingen på kvällen. Tanken var att någon i bandledningen skulle vara i kyrkan där hela evenemanget ägde rum och att resultatet av lottningen sedan skulle vidarebefordras till medlemmarna via någon slags sms-telefonkedja. Så brukar vi göra och det brukar fungera. I år fick dock inte jag och inte Madde något sms. Eftersom vi delade rum och var där båda två när lottningen ägde rum hade det räckt att ordförare Nils hade nått en av oss så hade båda vetat. Men nu missade han båda. Som tur är var vi förstås förtänksamma nog att skicka iväg ett sms och fråga när klockan började närma sig kväll, vi frågade när vi skulle samlas, fick svaret halv sju, tittade på klockan och konstaterade att det var om tio minuter...vi skulle tävla först och Nils har missat att meddela oss! Det blev raskt hopplock av instrument, sordiner, noter med mera, ombyte till den lilla svarta och rask marsch till kyrkan. Vi blev faktiskt bara 10-15 minuter sena och eftersom samlingstiden var satt till en halvtimme innan vi skulle ha gemensam uppvärmningen med bandet innan tävlingen var det inge fara på taket. men det var ett stressmoment vi gärna kunde varit utan och Nils kommer att få äta upp det länge... 

Fredagens tävling, då det obligatoriska teststycket (Gothic Dances av Alan Fernie) framfördes, gick hyfsat men inte strålande. Något hände i tredje satsen, där delar av bandet blev förvirrade över dirigeringen, och poängen blev förstås därefter. Vi var bättre än de andra amatörbanden, men inte i närheten av proffsen i Windcorp och Stockholms Brass (båda dessa band består främst av proffs och halvproffs, i Stockholms Brass fall kommer många av medlemmarna från Stockholmsfilharmonikerna). Stämningen var lite sådär i bandet efter tävlingen, inte för att visste att vi troligen låg dåligt till (man får inte reda på ställningen förrän alltihop klart) men för att vi visste att vi kunde ha spelat bättre. Kommentarerna från åhörarna var dock positiva, framför allt tyckte många att vårt framförande var det mest musikaliska, välbalanserat och med fin dynamik.  

Eftersom Solna Brass är ett amatörband med många medlemmar som jobbar med helt andra saker än musik kan man kanske inte förvänta sig att vi ska kunna slå ett band sammansatt av folk som spelar hela dagarna. Vad vi har är däremot ett band som är fint samspelt klangmässigt (eftersom vi till skillnad från proffsbanden inte är ett projektband utan repar regelbundet varje vecka oavsett om det behövs eller inte) och är känt för att ha ett väldigt fint brassbandssound i ganska engelsk stil (dvs mjukt och runt). Detta betalade sig på lördagen, då andra delen av tävlingen, det fritt valda programmet, ägde rum.

Vi gick ju ut först även på lördagen, denna gång med Paganini variations av Wilby. Och vi spelade nog så bra som Solna Brass kan under de förutsättningar bandet har i dag. Det var en del småmissar, i synnerhet i början (men i brassbands-SM, med den svårighetsgrad det är på musiken och tävlingssituationen, spelar inga band helt felfritt), men sen gick det...lysande! Det skapades någon slags väldigt fin stämning i bandet där på scen, och många i bandet sade efteråt att de totalt glömde bort att de satt på scen med domare och publik som lyssnade - Solna Brass i sin egen lilla värld. Madde, som ändå sitter i främsta ledet och framåt mot publiken, var en av de som upplevde att bandet "satt som i en bubbla" och att hon helt glömde av till och med att det satt en rad Stockholms Brass medlemmar i sina silvervästar på bänkarna längst fram, något Madde oroat sig för mycket efter att hon noterat att det bandet placerat sig så när Windcorp spelade dagen innan. Hon tyckte att det måste vara någon form av psykning och hon hoppades VERKLIGEN inte att de skulle göra så när vi spelade (vilket de förstås gjorde, men det var nog faktiskt för att de ville lyssna, inte för att psyka oss).

Publiken formligen exploderade efteråt och vi var det enda bandet som fick stående ovationer. Och på brassbands-SM spelar man ju för en kunnig publik, majoriteten av åhörarna är medlemmarna i andra brassband, och många är medlemmar i banden som tävlar i samma division (för när man inte tävlar själv sätter man sig naturligtvis och lyssnar på medtävlarna) och i elitdivisionen finns det många duktiga och kunniga musiker.
 Åhörarkommentarerna efteråt var översvallande, med kommentarer i stil med "magiskt", "ståpäls", "jag fick rysningar" och liknande. Återigen, och denna gång ännu mer, påpekades det fina soundet i bandet och väldigt många sade att vi var det bästa bandet musikaliskt. På det hela taget kände vi i bandet efteråt att det var oss fullkomligt likgiltigt vilken plats vi hamnade på i slutänden - att ha spelat Paganini så bra (ett av de erkänt svåraste teststycken som finns att spela, om vilket det ofta sägs att många band kan spela stycket men ytterst ytterst få kan spela det riktigt bra), den där känslan vi hade på scen i bandet, och de kommentarer vi fick efteråt var värda så väldigt mycket mer.

Av den anledningen kände vi att det var värt att fira oavsett var vi hamnade och då kunde vi ju lika gärna göra det före prisutdelningen som efter. Därför ville vi gå ut och äta gott på lördagkvällen, godare än på den kombinerade pizzeria/kinarestaurang/kvarterskrogen vi var på på fredagkvällen, men tyvärr är restaurangutbudet inte så värst stort i Värnamo... Den första restaurangen var fullbokad (brassbands-SM i stan...). Den andra var puben/restaurangen mittemot hotellet och den visade sig vara stängd - en lördagkväll! Med brassbands-SM i stan och sista tävlingen avklarad! Det borde ju vara årets stora händelse för en pub som ligger granne med hotellet som är fullbelagt med brassbandsmusiker? Men nä, då är det stängt...Så till sist blev det middag på hotellet, som inte har en egentlig restaurang men en bar som har en trerättersbuffé som inte var dum alls.

På lördagkvällen efter konserten när prisutdelningen ägde rum och resultaten offentliggjordes visade det sig att vi slog proffsen i Stockholms Brass i det fritt valda programmet! Vilket innebär att om vi hade spelat lika bra i det obligatoriska stycket hade vi troligen varit med och slagits om åtminstone silvret. Men det känns oviktigt, för efter det framförande vi gjorde var som sagt den exakta poängen snarast en fotnot. Intressant är att hela Solna Brass har åkt hem mycket nöjda och med en slags segerkänsla som vi inte hade förra året, trots att placeringen är exakt densamma...

Lika roligt var att vår flygelhornist Madde fick instrumentalistpriset i elitdivisionen (de där kommentarerna vi fick om ståpäls och rysningar var nog till stor del Maddes förtjänst). Detta delas ut i varje division till årets bästa solist eller en sektion (för man har ju sektionssolon rätt ofta i brassbandsmusik), och de gånger jag varit med har det gått till en solist i det vinnande bandet. Men inte i år, och Madde var väl förtjänt av det, hon spelade fantastiskt! På ett sätt tycker jag nog att det var bra att vi inte vann eftersom det gör det där solistpriset mer värt - det hade troligen hamnat lite i skymundan om vi vunnit, och kanske även om vi kommit tvåa. Och det är också roligt att det var en amatör i ett amatörband som fick det, i stället för en yrkesmusiker i något av proffsbanden som spelat mycket som solist, som förra året då trombonisten Håkan Björkman fick det. Nog för att han förtjänade det (absolut!), men det är ändå roligare när det går till någon som det kanske betyder mer för och som är i större behov av sådan uppmuntran.

Så, trevlig middag, sedan en trevlig avslutningskonsert med Stockholms brassband, tubaisten Steve Sykes (som även var standin för hornisten Owen Farr som tydligen låg sjuk i svininfluensa hemma i Wales), familjen Carling, massa minibrassbarn förstärkta av LDK, sedan prisutdelningen och sedan avslutades kvällen i hotellets bar. Det var årets brassbands-SM. I dag spelade vi på en gudstjänst i missionskyrkan i Gnosjö, de krävde att vi ställde pokalen på flygeln längs fram i kyrkan...spelningen gick bra, med ett som vanligt fantastiskt fint Summertimesolo av vår soprankornettist Jösse. Jag och andrakornettisten David liftade med andrakornettisten Johan hem, och väl hemma kom Elin och Lars på snabbvisit, alltid trevligt! Nästa punkt på spelprogrammet är adventskonserten med körerna i oscarskyrkan, och tyvärr passar kanske inte Paganini variations in så bra där. Vilket är synd, för det är lite trist att jobba så mycket på ett så svårt stycke musik för att sedan bara framföra det en gång...