Repen inför SM fortsätter, nu är det bara den här veckan kvar inan livet återgår till en mer normal brassbandsnivå. rep på torsdag, på fredag åker vi till Värnamo där vi repar och tävlar på fredag och lördag och har en spelning i Gnosjö på söndag.

I Gnosjö ska vi spela på någon slags gudstjänst i missionskyrkan (som även har ett eget brassband som också tävlar i brassbands-SM, men inte i vår division). De har önskat en pampig inledning, så vad drar dirigent Torgny fram ur arkivet? Olympic fanfare and theme, på en gudstjänst? Ja, det var ju pampigt de ville ha...



Häromdan berättade Torgny, som gillar att berätta anekdoter och historier under repen, om det utbredda fusket i engelska brassband under tävlingarna. Med fusk avses här inga egentliga regelbrott utan de många små knep (utöver att helt enkelt spela bra) man kan ta till för att få teststycket att låta så bra som möjligt, där man då utnyttjar det faktum att domarna i en brassbandstävling hör men inte ser bandet som spelar (de sitter bakom en skärm). Knepet Torgny berättade om är det klassiska att vända sig lite bort när man spelar något som ska vara väldigt svagt eftersom man på det viset kan spela lite starkare än vad som står i noterna, kanske ett pianissio i stället för ett piano pianissimo. Det är svårt att spela riktigt svagt och genom att vända sig bort kan man öka nyansen en aning, då blir det lättare att få fin ton och lättare att intonera, men det kommer fortfarande att låta piano pianissimo fram till domarna. Tydligen har det med anledning av detta och diverse andra liknande tricks (se nedan) talats om att skippa anonymiteten under tävlingarna, dvs att faktiskt låta domarna få se bandet som spelar.

Detta berättade Torgny som en anekdot om hur det går till i brassbandsvärldens centrum, England. Men knepen som sådana är alltså inga regelbrott Kornettsektionen har dock ägnat en avsevärd del av sina tre stämrep åt att utarbeta dylika tekniker. Förutom att vända sig bort när det står piano pianissimo i noterna tar vi till vissa andra knep också. man kan även göra tvärtom och vända sig mot domarnapubliken när man spelar sådant som ska vara väldigt starkt, det tycker vi dock inte vi behöver i Solna brass - vi låter mycket nog ändå. Men det är jbbigt att spela starkt också och i slutet av vårt fritt valda teststycke har vi ett par sidor i forte fortissimonyans som definitivt är krävande. Och hade jag varit ensam på mn stämma hade jag definitivt behövt vända mig utåt, även på en konsert, för att gå kunna matcha övriga sektionen i volym.

Ett annat knep är att turas om. Om man är flera som spelar samma sak i svaga partier behöver inte alla spela, då låter det förstås automatiskt svagare. Om man dubblar stämmor är det t.ex. totalt onödigt att båda spelar i riktigt svagt. Och är det jobbigt kan man turas om att spela. I starkare partier som ska spelas unisont behöver inte alla spela hela tiden - intonationen måste vara ganska perfekt när man är elva pers (vilket vi är i kornettsektionen på SM) som spelar unisont, annars låter det illa. Om passagen dessutom är snabb och tekniskt krånglig är risken stor att det dessutom inte blir tydligt nog. Så om man turas om lite och inte spelar alla hela tiden låter det bättre, och eftersom domarna inte ser oss och inte vet exakt hur många kornettister vi är kommer de inte att märka något så länge allt som ska höras hörs tillräckligt mycket. Om man är tillräckligt många för att inte behöva spela alla hela tiden kan man även förstärka effekter som till exempel enstaka accentuerade toner inne i snabba partier genom att avdela en eller ett par personer som enbart spelar de tonerna, på det viset sticker de ut mer.