Denna gång blir det inte bilder eftersom jag inte har tagit några. I stället blir det en redogörelse i form av citat insamlade under kvällen som kanske kan återge stämningen på ett typiskt sjövärnskårsrep. Nåja, kanske inte så typiskt eftersom det för tillfället repas väldigt mycket konsertmusik av ganska seriöst slag, något som annars är ovanligt i denna kår där det mest spelas militärmarscher. På dagens program stod British Sea Songs, ett Strausstycke (wienervalser), och två marscher. Allt detta och mer därtill är tänkt att spelas på en konsert den 1 december.


Ett sjövärnsrep inlends alltid med att dirigenten Anders går igenom frånvaron. Av någon outgrundlig anledning är det uppenbarligen inte nog att Anders vet vilka som inte kommer och varför, utan alla måste delges denna information vilket ibland tar lite väl mycket reptid kan tyckas. Men så är det. Den och den är sjuk, den jobbar, den tentapluggar, den jagar älg...Dagens rep var ganska välfyllt, det saknades en och annan här och där men det var mest flöjt och trumpetsektionen som var lite väl tomma (en flöjtist, två trumpetare). 

Anders: "Erik kommer inte, han är hemma och pluggar." 
Vänder sig till Astrid: Varför är inte du det? Går inte ni i samma klass?"
Astrid: "Jag kan redan allt".
Tillägger sen: "Nej, vi går inte i samma klass".

Anders: Jimmy ringde mig i morse och anmälde frånvaro. Han har så bra dygnsrytm Jimmy, jag får alltid reda på i så god tid att han inte kommer."
(Jimmy jobbar som nattportier på ett hotell och ringer när han kommer hem från jobbet på morgonen om han inte kan komma. Och samma morgon är sorgligt nog att anmäla frånvaro i god tid i Sjövärnskårssammanhang...).

Anders: "Axel kommer inte, vet nån varför? Tror han var sjuk?"
Carro: "Han hade ont i örat. Höger."
Astrid: "Ja, höger öra var det."
Maria: (flöjtist med förstatrumpetarens Müllers oktavering i Michael Jackson-arret på förra repet i färskt minne): "Det är för att han satt framför trumpetsektionen!"
Müller: "Nä, man får faktiskt skylla sig själv om man får ont i öronen om man spelar essklarinett".

Det framgick inte om Müller med detta menade att Axel fick ont i örat av att essklarinetten i sig eller om han fick ont i örat för att hans essklarinettspelande tvingar honom att sitta framför trumpetsektionen. Jag tror att det första åsyftades men det är inte alls säkert (läs mer om Müllers filosofi vad gäller träblåsare som klagar på högljudda trumpetare nedan).


Efter detta var frånvarorapporteringen klar och repet startade, med Henry Woods Fantasia on British sea Songs. Ni vet, den där som spelas på last night of the proms (potpurriet med Sailors hornpipe, Spanish ladies, Home sweet home, Rule Britannia med mera). Vi startade bakifrån, med Rule Britannia som är finalen i Sea Songs, med starka nyanser och viktiga trumpetstämmor som låter mycket (och ska låta mycket). 

Anders i sympatisk ton till flöjtisten Maria, som har Müller bakom ryggen: "Du kan flytta fram lite om du vill".
Maria. "Ja, det vill jag nog" varpå hon vänder sig om mot Muller och säger: "alltså, du spelar fint där bak, men...starkt!"
Müller: "Ja, och om du hade tagit tag i ditt liv hade du också kunnat få sitta här bak!"

Denna smått ovänliga kommentar måste tolkas utifrån Müller-filosofin att alla som spelar andra instrument än trumpet gör det av ren lathet. För enda skälet till att man inte spelar trumpet måste ju vara att man inte orkar (för inte kan väl någon egentligen vilja spela något annat instrument än trumpet?), och detta kan förstås avhjälpas genom flitigare övning. Denna filosofi är väldigt bekväm för Müller eftersom han därmed slipper alla former av dåligt samvete över att spela så starkt att det blir plågsamt för träblåsarna som sitter framför. För enligt denna filosofi får de förstås skylla sig själv -hade de varit ambitiösare och flitigare hade de ju kunnat spela trumpet i stället och sluppit sitta där.


En ibland smått irriterande vana hos dirigenten Anders är att han gillar att förhöra sin orkester på dess musikkunskaper (inte på sådant som kompositörer då utan oftast på mer tekniska detaljer om hur musiken vi repar på ska spelas). Detta är troligen något som sitter i från LDK där han förväntas utbilda musiksoldater. Ofta blir det nästan någon slags musikalisk frågesport under repen, vilket kan vara roligt men oftare ger upphov till pinsamma tystnader (trots att alla närvarande som regel faktiskt kan svaren) eftersom svaren ofta är mer eller mindre beroende av att man inte bara besitter musikaliska kunskaper utan även vet hur Anders tolkar musiken och vill att den ska spelas (det kommer ett fantastiskt exempel på detta längre ner om Strauss). Eller också blir frågorna  så överpedagogiska att folk medvetet ger felaktiga svar.

Anders (om Rule Britannia): "Alltså, vem är det som leder här? Vem ska ni lyssna på?"
Orkestern (efter viss tvekan - man vet aldrig, det kan vara en kuggfråga!): "Trumpeterna."
Anders: "Ja! Lyssna på dem! Spela inte starkare än att ni hör dem!"
Åke: "Är det möjligt?"
Anders: "Att spela så svagt att ni hör trumpeterna?"
Åke: "Nej, att spela så starkt att vi inte hör dem."
Müller: "Vilka trumpeter? Vi spelar faktiskt kornett!"

(Även om Müller och jag i vanliga fall spelar trumpetstämmor spelar vi detta rep kornettstämmor i stället. Detta eftersom kornettisterna är frånvarande och kornettstämmorna är viktigare än trumpetstämmorna i de flesta av de stycken vi repade denna kväll).


Anders: "Vad är det för skillnad på tak och pilar?"
Olof: "Pilarna är längre"
Olov: " Taken är kortare och vassare"
Karl: Är tak vassare än pilar

(Med tak och pilar åsyftas här olika typer av accenter i noterna.)


Anders vill jobba sig bakifrån, så efter att ha repat finalen (Rule Britannia) vill han repa på det näst sista stycket i Sea Songs, Händels "See the conquering hero" ur Judas Maccabaeus. Men för att kunna göra detta måste han först få orkestern att förstå var vi ska börja spela. Detta är ibland problematiskt.

Anders: "Nu tar vi från moderatot."
Tveksamma röster hörs runtom i orkestern: "Vilket moderato? Där är två stycken..."
Anders: "Moderatot innan där vi var nu"
Olof: "men vi har flera moderaton!" Menar du det i 29?"
Müller: "Moderatot i 29 är ju bara trumpetfjaffel!" (=trumpetfanfar, dvs i stort sett bara trumpetarna har något att göra som är värt att repa)
Anders: "Ni har ett moderato i 29?"
Orkestern: "Ja!"
Anders: "Vet alla var det är?"
Orkestern (lyckliga över att tro sig nu veta varifrån vi ska spela - repetitionssiffra 29!): "Ja!"
Anders: "Inte därifrån!"
Olof: "Menar du moderatot som kommer sex takter efter det då?"
Olov: "Menar du dubbelstrecket?"
Anders: "Taktartsbytet menar jag!"
Olov: "Där "See the conquering hero comes, sound the trumpets, beat the drums" börjar?"
Anders (i tillrättavisande ton): Ja, fast i Höganäs kallar vi den "Dotter Sion".

Jag talade inte om att i Lund kallar vi den "Ruttnande murklor" eftersom jag tyckte att diskussionen pågått länge nog. Taktartsbytet, dubbelstrecket, sex takter efter 29, stället där Dotter sion/See the conquering hero börjar, är förstås ett och samma ställe. Och om Anders från början sagt "moderatot sex takter efter 29" eller "dubbelstrecket efter 29" hade vi sluppit mycket dividerande.


Anders: (vill infoga extra repetitionsbokstäver i noterna): "Vi skriver in en bokstav till här. Skriv...skriv "Notställ"."
Klarinettist: Om du är så dålig på att räkna bokstäver förstår jag inte varför du vill ha fler".


En stämbygel från Fredriks tuba, som han tillfälligt satt uppochner på golvet, ramlar ur och ner på stengolvet med ett klirr utan att Fredrik själv lägger märke till det.
Olov: "Det där lät dyrt!"
Fredrik, i glad ton: "Ja, det gjorde det, ja jävlar, hahaha!"
Tittar sedan ner på stämbygeln på golvet och utbrister förvånat:
"Var det min?"

Bara en liten stund senare tappar nästa tubaist (Vi hade hela fyra stycken på repet! Samtidigt! Rekord!) sitt munstycke i golvet.
Olov: "Det där lät dyrt!"
Fredrik, i glad ton: "Men det var åtminstone inte mitt den här gången!"


Efter Sea Songs spelade vi en tysk marsch, och gick därefter vidare till Straussvalser. Vi repade dock mycket lite vals, utan mer på inledningen på stycket, som inte går i valstakt. Anders ställer då ännu en av sina frågor.

Anders: Hur ska ni spela det här? Vad ska man tänka på för att hitta hur det ska låta?"
Olov: "Som en visa"
Anders: "Inte så tekniskt, kan jag få fler förslag?"
Åke "Sommaräng?"
Anders: "Ni ska spela det som om Karl Gerhard hade sjungit det i hög hatt!"
Müller: "Ska vi ha hög hatt?"
Stina: "Vem var Karl Gerhard?"
Olof: "Var det det rätta svaret? Var det facit"?
Anders: Ja, det var det."
Karl: "Och på konserten ska vi ha melodikryss med sådana frågor kanske?"


Anders till klarinettsektionen: "Ni ska spela tuba här!"
Olof (tubaist som sitter bakom klarinettisterna) böjer sig fram och viskar: "Glöm inte att sacka!" (tubasektionen har hela repet fått skäll för att de sackar).


Hornisterna (tre stycken) spelar väldigt falskt och Anders repar några takter med dem. Efter att ha repat samma ställe tre gånger med bara hornsektionen ställer han en av sina Frågor till orkestern. Som så ofta med dessa frågor är dock den bakomliggande pedagogiska tanken (som denna gång var: "Det är bra att repetera!") förborgad för orkestern som inte alls förstod vad frågan syftade till att belysa.

Anders: "Vad hände här nu?"
En stunds pinsam tystnad (- Vaddå "Vad hände här nu? Var? Vad menar han?)
Tills sist vågar Olof ge ett tveksamt svar: "De gjorde nya fel?"
Anders (smått frustrerad): "Det blev bättre när vi repade!"


Anders: "Ni måste tänka mer hängbjörk!"
Denna instruktion tror jag inte någon i orkestern förstod.


Efter en stunds Strausspel återgick vi till Sea Songs en stund till, och avslutade sedan repet (som brukligt är) med en marsch. För tillfället fungerar det faktiskt att spela så här mycket konsertmusik med kåren (bara två marscher, som inte repades på mycket utan mest spelades igenom, är något av ett minimirekord), det är inte alltid det gjort det under den tid jag varit med. Sjövärnskårens musikkår är något av en klubb för militärmusiknördar och många vill inget hellre än att bara och enbart spela militärmarscher hela repen, alla rep. De flesta av våra spelningar är ju också marschspelningar, så det är den musiken vi behöver kunna bra. Konsertmusiken har därför ofta kommit i andra hand vilket Anders försöker ändra på, och just nu verkar folk som sagt tycka det är rätt kul även att spela sådan musik.