Jag spelar i två orkestrar som är väldigt olika varandra. Och det är roligt att jämföra ibland, särskilt som grundförutsättningarna faktiskt inte är särskilt olika alls. Båda orkestrarna är blåsorkestrar, båda är amatörorkestrar med en blandning av fritidsmusiker och mer eller mindre proffsmusiker, båda är bra orkestrar inom sin respektive genre, och båda har de vanliga problemen hos svenska amatörblåsorkestrar: ekonomi och rekrytering. I helgen hade båda orkestrarna spelningar, och det är roligt hur tvärt kastet blir mellan två orkestrar med så likartade förutsättningar även när man bortser från de uppenbara olikheterna i sådant som besättning och repertoarval (eftersom den ena är ett brassband och den andra en militärmusikkår).

Båda helgens spelningar var av typen "underhållning under något jippo på gator och torg", och denna typ av spelningar är oftast en ganska enkel historia att få ihop rent praktiskt jämfört med t.ex. större konserter. Det som ska spelas är som regel musik av typen marscher och/eller lättare underhållningsmusik, och man använder därmed antingen repertoar som redan är väl inövad eller som man inte behöver lägga jättemycket reptid på. Det är också en typ av spelning där det ofta inte gör lika mycket om det skulle vara lite folk borta i orkestern som om spelningen vore t.ex. en större konsert inomhus eller en högvaktsspelning. Dessa två orkestrar har däremot väldigt olika inställning till detta.

Spelning 1- Solnadagen med Solna Brass
Solna Brass gjorde två korta spelningar (en halvtimme vardera, fast den andra visade sig bli ännu kortare) på Solnadagen i lördags, den ena på torget utanför Solna köpcenter, den andra inne på köpcentret. Repertoaren skulle vara lättare underhållningsmusik, men Solna Brass är ett brassband som tar det de gör på stort allvar och deras syn på "lättare underhållningsmusik" känns ibland som om den omfattar all musik som inte skulle kunna användas som teststycke i elitklassen på brassbands-SM. Programmet uppvisade därmed väldigt tvära kast - Bellmanvisor, opera (ouvertyren till Nebudkadnessar), pop (ABBA), musikal (Lloyd Webber), marsch (the Liberty Bell), ragtime (Joplin) samt originalmusik för brassband av det inte fullt så tunga slaget (dvs inte teststycken).

Och i Solna är det heller aldrig tal om att spela med annat än full sättning. Jag är van vid att spelningar av den här typen dels kan klaras av även om det finns vissa luckor i besättningen, dels att de ofta ska klaras av med minimal utrustning, dvs folk tar sina egna instrument och annan personlig utrustning och man försöker se till att klara sig med såpass lite slagverk att det kan gå in i någons bil. Detta gäller i hög grad Sjövärnskårens Musikkår (se nedan), men absolut inte Solna Brass. Besättningen för dessa två småspelningar innebar förutom ett helt brassband med full besättning i alla sektioner även en slagverkssektion  omfattande fyra konsertpukor och klockspel förutom det vanliga trumsettet, bastrumman och diverse småinstrument som jag i många fall inte ens vet vad de heter (men den här gången var i alla fall inte gonggongen med, det är den annars ofta). Det krävdes ett par turer med en lånad skåpbil för att frakta allt slagverk, samt notställ, sordiner, standar och allt annat som behövdes (det hade krävts två turer bara för pukorna, för de hade inte gått in i bilen samtidigt ens om inget annat skulle med). Det här är den enda orkester jag spelat i som släpar med sig fyra konsertpukor för två halvtimmes spelningar med "lättare underhållningsmusik" för förbipasserande på ett torg och i ett köpcenter...

Allt detta ställdes alltså först upp på torget, för att efter spelningen där flyttas in i köpcentret, pukor och allt. Det tog nästan hela den halvtimmen vi hade på oss mellan de två spelningarna att flytta allt och ställa upp det igen. Men spelningarna uppskattades väldigt, inklusive operaouvertyren till Nebudkadnessar som kanske inte borde betraktas som "lättare underhållningsmusik". Men allt går ned med ett så fint esskornettsolo som vår esskornettist Andreas presterade i Frihetsköravsnittet av ouvertyren. Överlag gick allt bra, och vädret var dessutom strålande.

Spelning 2 - Skeppsholmsdagen med Sjövärnskårens musikkår
Sjövärnskåren spelade i söndags på Skeppsholsmdagen, en spelning vi har varje år och som innebär att vi går runt skeppsholmen och stannar och spelar ett eller ett par stycken på utvalda ställen. Eftersom kåren är en mycket utpräglad militärmusikkår spelas som regel inget annat än marscher på alla spelningar där man spelar gående och stående utan notställ, detta eftersom vi har väldigt ont om klämrepertoar (dvs musik på noter i litet nog format att spela på notklämma) förutom just marscher (som vi har väldigt gott om). Det pratas ofta om att underhållningsrepertoaren borde byggas ut så att vi hade något annat än marscher att spela, men det händer aldrig. Marschrepertoaren består dock till stor del av marscher av marint slag, vilket ju är mycket passande på Skeppsholmsdagen. Vi hade förvisso en förfrågan från arrangören om att spela något av Bellman vid Vegamonumentet, en begäran som dock avslogs av musikkårens engagemangsansvariga utan större samvetsbetänkligheter (i detta fallet betalar inte arrangören något gage, så vi känner inte att vi måste låta oss detaljstyras så mycket av dem). Och Vegamonumentet brukar inte föräras någon speciell inramning, denna gång kanske det har att göra med att man nyligen lyckats passera genom nordostpassagen igen, men varför det skulle kräva just Bellman förstår jag inte. De fick marschen "Ytattacken" i stället.

Nu hade vi just denna gång ändå inte kunnat spela annat än marscher av en annan anledning: Annan repertoar än marscher kräver ofta en dirigent, och vi hade ingen sådan. Sjövärnskåren är till skillnad från Solna en musikkår som gör vad de kan med det de har vad gäller folk, dvs spelar även om vi inte har full sättning om det på något vis går att göra det. Och tur är väl det, för anars hade vi fått lägga ner. På Skeppsholmsdagen drabbades vi av ett problem som blivit vanligt i Solna på sista tiden: många av musikerna är anställda i dragontrumpetarkåren, och om vi har en spelning när de arbetar är det därför en väldigt stor  andel av musikkåren som är borta samtidigt. Däribland vår dirigent, och denna gång även vår stavförare. Samt många andra viktiga musiker. Detta krävde en del problemlösning av både större och mindre problem för att vi skulle klara spelningen.

Ledningsproblemet (ingen stavförare/dirigent) löstes med att vår virveltrumslagare gav kommandon när det behöves samt talade om vad som skulle spelas och i vilken ordning, medan Christer, vår fixare nummer ett som själv inte spelar, gick före musikkåren och visade vägen runt Skeppsholmen. Dirigent klarade vi oss utan genom att bara spela marscher. Detta innebar dock en ganska jobbig spelning för vissa sektioner, som trumpet/kornettsektionen där vi bara var två stycken, och flöjtsektionen som bara var en. Magnus och jag var de enda två trumpetarna (vi saknade helt kornettister) och att bara vara två trumpetare på en marschspelning är jobbigt även för de bästa musiker. I normala fall spelar samma person förstastämma på allt, en annan andrastämma på allt, och så vidare, men Mats och jag är också de enda rena amatörerna i trumpet/kornettsektionen (resten är hel- eller halvproffs) och varken han eller jag kände att vi skulle orka spela förstastämmor hela spelningen igenom och göra det bra. Så vi gick igenom styckena, delade upp förstastämmorna mellan oss och sabbade på det viset hela upplägget i de fint iordningsställda marschmapparna vår notmarsk har fixat.

Vår träblåssektion hade ett annat (i-lands)problem: Väderleksrapporten hade utlovat regn och mörka moln vid horisonten visade att den inte lovade osant. Regnet hängde i luften, alla klarinettisterna valde plastklarinetter och flöjtisten borde även hon valt plast. Men hon var ensam, och träpiccolan hörs mer (men tål inte vatten). Det här problemet var som tur var lätt att lösa: Flöjtisten spelade träpiccola och Christer (som gick med och visade vägen) fick ta plastpiccolan så att hon kunde byta om det blev regn. Vilket det faktiskt inte blev förrän mycket senare på eftermiddagen efter spelningen, trots de mörka mörka molnen som tornade upp sig vid horisonten.

Naturligtvis hade vi också ett smärre uppställningsproblem: en person för mycket eller tre för lite för att gå på fyra täter. Och vår tillfälligt adjungerade orkesterledare kunde inte lösa det på ett riktigt bra sätt, och beslutade därför att vi skulle gå på fem täter med hela mittenkolonnen tom förutom lyran längst fram. En lösning som fungerade bra, även om det ibland är trångt på skeppsholmen så det blev snarare fyra och en halv kolonn än fem -lyraisten gick ganska inklämd i främsta ledet. Mot slutet av spelningen tvingades vi dock återgå till normala fyra täter efter en smärre olycka utanför moderna museet, när en en eufonist snubblade och ramlade på en ojämn vägsträcka och tvingades avbryta. Hon slog knät ordentligt, men det var nog ingen större skada skedd (som tur är har vi en läkare i kåren som inte var bland de många frånvarande denna dag) och förhoppningsvis klarade sig eufoniet med en buckla.

Det är förvisso lätt hänt att snubbla, marschvägen på Skeppsholmens dag går inte alltid samma väg, men alltid över en rad olika underlag av varierande grad av ojämnhet: Gammal sliten asfalt full av sprickor och hål, kullersten av både det platta och det runda slaget, grus, gräs, träkajer med trasiga träramper...och på många ställen är det väldigt trångt och förekommer hinder (på ett par ställen kan man inte ens kan gå i musikkårformering utan måste gå på en lång rad). Nåja, spelningen genomfördes i alla fall och arrangören verkade nöjd trots den bristande numerären.