Om brassbandsnördar för brassbandsnördar...

... och för andra som är intresserade också förstås.

 

Norsk TV visar för tillfället en serie om ett norskt brassbands väg till EM. Intressant att se för en svensk brassbandsnörd som jag - van att spela i ett band som tävlar på samma nivå som bandet i serien, fast utan att satsa fullt så hårt som de här och utan tillnärmelsevis den rekryteringsbas och det stöd som brassband och blåsmusik i stort har i Norge (som är något av blåsmusikens förlovade land i Norden). Och kanske intressant att se även för den som inte sedan tidigare är så insatt i det här med brassband eller med blåsorkestrar över huvud taget, eller brassmusik som tävlingssport. Och så är ju en av musikerna skåning.dessutom.

 

"Brassed off" fast på riktigt, helt enkelt (Brassed off är en engelsk film om ett fiktivt brassbands väg till de nationella mästerskapen, för den som inte sett den).

 

http://tv.nrk.no/serie/korpsfiksert/dvfj69003111/sesong-1/episode-1

 

Det bloggas för övrigt ganska lite om musik på bloggen numera, och det har förstås sin orsak, nämligen att den orkester jag spelar i för tillfället inte är så mycket att blogga om jämfört med mina stockholmsorkestrar. Så själv drabbas jag förstås av en otrolig brassbandsabstinens när jag ser det här! Jag vill spela originalmusik för brassband! Jag vill spela i en orkester där man inte behöver nöja sig med att det spelas rätt ton på rätt ställe utan kan jobba med tolkning och samspel på repen. Och även om jag egentligen tycker bättre om trumpet så saknar jag att spela kornett ibland! Och jag hade gärna spelat lite flygelhorn, för flygelhornisten i serien spelar så fint och flygelhorn äger jag åtminstone ett...

 

 

 

Fast med det sagt så får jag ju åtminstone spela en gång i veckan, och får väl vara glad för det. Fast inte just den här veckan eftersom orkestern har sportlovsuppehåll - vilket jag tycker är bedrövligt eftersom jag just för tillfället lyckats sno åt mig förstatrumpetstämmorna på flera av de stycken vi spelar som faktiskt är roliga att spela och utgör en lite större utmaning, och de är inte många. Men Third suite, Bojarernas intåg och Ave Verum Corous - now we´re talking (or playing...)!

 

Vi repar fortfarande på Bohemian Rhapsody som vi spelade på konsert i höstas, så den ska vi tydligen återanvända i vår. Vi spelar Jagers Third suite, som kräver att man tänker lite eftersom den byter taktart mest hela tiden i första och andra satsen (inte svårt, men kräver viss koncentration) och den har också ett litet kort trumpetsolo i inledningen av tredje satsen som är lite tekniskt utmanande att spela riktigt snyggt. Vi spelar Bojarernas intåg, där jag spelar förstakornett vilket innebär melodi mest hela vägen. Inte så spännande egentligen (jag tycker oftast att trumpetstämmorna på marscher är roligare än kornetternas ständiga melodispel) men det är ändå en marsch som är ganska rolig att spela. Och jag är ärligt talat bättre på att spela förstakornett än förstatrumpet på marscher, eftersom jag är för dålig på att spela tillräckligt starkt på smatterfanfarer som ska gå genom allt annat. Och vi spelar Mozarts Ave Verum Corpus som är vacker men väldigt jobbig (åtminstone i det tempot vi spelar den). Jag har bara spelat den med Solna Brass tidigare, och då spelade jag förstås inte förstastämma vilket jag gör nu. I blåsorkesterarret vi spelar ligger melodistämman i förstatrumpet hela stycket igenom, och detta i kombination med att tempot är långsamt, nyanserna ofta svaga, och att det går lite halvhögt hela tiden gör det hela väldigt slitsamt. Det går inte så högt att det är tekniskt svårt, men tillräckligt högt för att det ska vara jobbigt att spela på den höjden länge i ett stycke som går så här långsamt och till stor del utgörs av långa toner - det blir väldigt statiskt muskelarbete, man får nästan kramp i munnen. 

 

 

Solna Brass version av ave verum corpus. Blåsorkesterarret vi spelar här i Finland har som sagt förstatrumpet på melodi hela stycket, och vi spelar det långsammare (=mycket jobbigare).

 

 

   

 

 

 

 

Får väl räkna mig till kategorin "andra intresserade", men tycker att det var nyttig läsning ändå. Solna Brass spelar verkligen mycket bra!
Själv har jag ett tag omgåtts med tanken - att ta upp pianospelandet på nytt. Det får nog i så fall börja med en stämning av pianot - dock inte utförd av mig; sådant vågar jag mig inte på.
(Jag återkommer med fler inläggskommentarer senare; erkänner att jag varit en dålig bloggläsare på sistone. Hur har det förresten gått med Laban?)

Jo tack, för tillfället går Laban riktigt bra (ta i trä...) efter byte av kopplingsvajer och startmotor.

Lycka till med pianospelandet! Försökte lära mig lite på gymnasiet eftersom jag tycker det hade varit praktiskt att kunna, men jag tröttnar ganska snabbt på instrument som inte går att blåsa i, det saknas liksom en dimension av spelandet...

Nej det är klart - pianot är kanske inte det optimala instrumentet isåfall.
Men på ett piano (i likhet med andra "stränginstrument") kan man ju både anslå enskilda toner och - mer eller mindre komplicerade - ackord. Det kan man väl inte få fram på instrument, som man blåser i? Jag funderade faktiskt på detta härom dagen. Har jag rätt - eller kan man i praktiken "blåsa" ett ackord; åstadkomma ett musikljud (tonkombinationstidmönster) som örat uppfattar som ett ackord?

Nej, man kan inte spela ackord på de flesta blåsinstrument (om man inte heter Gunhild Carling och spelar på flera instrument samtidigt).

Men även om man inte kan spela ackord på t.ex. en ensam trumpet, så kan du göra det tillsammans med andra musiker och därmed tänker man mycket på hur ackorden låter även om man bara spelar en enskild ton i det. Faktiskt kanske rentav mer, eftersom man på ett piano saknar möjlighet att påverka ackordets renhet eller balans utöver att trycka på rätt tangenter. På ett blåsinstrument har mdäremot möjlighet att intonationsmässigt anpassa tonen beroende på vilken tonart man spelar i och vilken plats i ackordet tonen har, och man kan därmed åtminstone i teorin spela helt rena ackord - något som är omöjligt på ett piano och andra instrument med fast, tempererad stämning, där man just eftersom man inte kan intonera har kompromissat med tonernas frekvens för att ackorden ska låta hyfsat rena oavsett vilken tonart man spelar i. Men det innebär ju också att man på t.ex. en trumpet faktiskt måste tänka på och anpassa hur den enskilda ton man spelar låter tillsammans med andra toner i ackordet medan man spelar.

Du har säkert helt rätt i detta.
Jag får erkänna, att min instrumentala kunskap och erfarenhet är alltför begränsad för att kontra med någon avvikande synpunkt. Jag diskuterade just tidigare ikväll ungefär samma frågeställning med Hans. (Han uttryckte ju förresten viss besvikelse härom dagen över, att han sällan eller aldrig fick möjligheten att spela ett "C" - vad det nu innebär - på sin basklarinett.)

Undrar varför kommentaren jag just skrev hamnade så långt upp bland de äldre kommentarerna?

Vad nu då; spökar det på din blogg? Nu hoppade ju plötsligt kommentaren rätt?

Jag vet inte riktigt vad den här bloggen håller på med ibland...

Jag har själv för dålig koll på basklarinettens omfång för att veta hur ofta man kan tänkas få spela ett C - sen beror det på vilket C för det finns ju ett gäng i olika oktaver, men jag antar att han syftar på ett i en högre oktav. Fyrstrukna? Men det är helt klart att om ambitionen är att spela höga toner så är ett basinstrument inte riktigt det rätta för ändamålet...Som trumpetare får man klart spela sådana oftare.

Jag kan ha fel - men jag tror, att det gällde ett så lågt C, som bara de riktigt kvalificerade basklarinetterna kan erbjuda?

Aha! Ja man brukar ju sällan skriva stämmor som faktiskt går så lågt som instrumentet ifråga kan spela som allra lägst...