Spindelbiblioteket 3 - Jones

Dick Jones, Spiders of Britain and Northern Europe. Utgiven 1983 av Country Life Guides (England)

och som The Larousse guide to spiders i Larousse Nature Series 1983 av Smithmark pub. (New York).

 

 

För den som är det minsta spindelintresserad är förstås en bestämningsbok till spindlarna som finns där man bor ett absolut måste i spindelbiblioteket. Och för den som är riktigt intresserad räcker det inte med en heller, man vill gärna ha flera som kompletterar varandra (och jobbar man med det är det snarast ett måste). Tyvärr är det dock så att det är väldigt dåligt med svenska bestämningsböcker till spindlar - i mitten av förra seklet publicerades flera band bestämningslitteratur till svenska spindlar av Tullgren, men de böckerna är vid det här laget väldigt inaktuella. I mitten av 2000-talet kom två band artbestämningslitteratur ut av Almqvist, men däremellan var den spindelintresserade helt hänvisad till utländsk bestämningslitteratur och vad gäller böcker som går att använda för bestämning i fält är det fortfarande utländsk, framför allt brittisk, litteratur som gäller. 

 

Min första ordentliga bestämningsbok och en som jag använder väldigt mycket är Jones Spiders, jag har båda utgåvorna ovan och den första av dem var den första riktiga spindelbestämningsbok jag införskaffade. Den kommer från ett antikvariat och är numera väldigt sliten. Än håller den ihop (tack vare packtejp och silvertejp), men det är verkligen nätt och jämt. Jones är egentligen inte i sig tillräcklig om man är intresserad av att artbestämma spindlar, av flera skäl, men den är trevlig att ha i fält och den är ett väldigt bra komplement till annan litteratur.

 

 

 

 

Jones innehåller fotografier och artbeskrivningar av ett ganska stort antal nordeuropeiska spindelarter och är i mitt tycke ungefär så bra en fotobestämningsbok till nordeuropeiska spindlar överhuvudtaget kan vara. Här ska dock påpekas att artbestämning bara genom att jämföra det allmänna utseendet hos en spindel med bilder ofta inte är ett säkert sätt att artbestämma spindlar! Inom många grupper finns arter som är snarlika till utseendet, och ofta finns åtminstone ett par stycken som är så lika att de bara kan särskiljas genom att studera genitalier. Och för att göra det krävs ett VÄLDIGT skarpt foto som visar precis rätt karaktärer, eller en insamlad, död spindel och en stereolupp (man kan faktiskt studera genitalier på levande spindlar i fält också, men det är betydligt krångligare). Om man ska använda Jones för bestämning bör man därför vara väldigt medveten om dess brister och i vilka avseenden den inte räcker till.

 

Det gör det hela lite komplicerat - Jones är en uppenbart bra bok att börja med för den som inte är van att titta på spindlar och inte är van vid att göra regelrätta artbestämningar med hjälp av bestämningsnycklar och att studera enskilda, ofta mikroskopiska, karaktärer i förstoring. Och om man nöjer sig med att ta reda på familj och släkte och inte är för petig med exakt art så räcker Jones ganska långt som bestämningsbok, och har de ytterligare fördelarna att man inte behöver samla in och ha ihjäl några djur, och man behöver inte ha tillgång till en stereolupp. Det viktiga är dock att man inser att man ofta inte kommer så långt som till art med någon större säkerhet, och det kräver därmed egentligen betydligt mer än bara nybörjarkunskap för att avgöra hur säker en artbestämning är eller om man alls kan göra en bestämning ända till art med enbart Jones som källa. Men ett tips om man försöker göra det är att använda Jones för att få ett hum om vad det kan vara och sedan leta på internet efter fler bilder på den/de tänkbara arterna och andra närbesläktade arter, för jämförelse. För många arter är ganska variabla och variationen kan vara större inom än mellan arter, så vet man inte exakt vilka karaktärer man ska titta på är det lätt att tycka att en spindel faktiskt inte stämmer tillräckligt bra med fotot fast det är samma art, eller tycka att den stämmer tillräckligt bra fast det egentligen är en närbesläktad art... 

 

Som alltid när det gäller en bok med bara ett urval av arter måste man också vara medveten om att det faktiskt finns fler att välja på än vad som finns i boken, så man får inte bli förvånad om man hittar något i verkligheten som inte stämmer med någon av bilderna. Man ska heller inte förutsätta att den art man hittat automatiskt är den som finns på bild, eftersom det finns ett antal fall där boken bara avbildar en av flera mer eller mindre snarlika arter (inte så lönt att ha bilder på varje art om de ser likadana ut...). Eftersom det är en brittisk bok ligger fokus också främst på arter som finns i Storbritannien, något man också ska vara medveten om. Arter som finns i Skandinavien men inte i Storbritannien kan därmed saknas, medan det finns arter med i boken som inte alls finns här (dubbelkolla mot en svensk checklista, se nedan). Man måste i det avseendet också ta information som rör vanlighet och utbredning med en nypa salt - det som är ovanligt här behöver inte vara ovanligt i andra delar av Nordeuropa, och tvärtom. 

 

Sist och slutligen är en av bokens brister att den i år fyller 30 år. Den har aldrig reviderats, och det har förstås hänt en del i spindelvetenskapen på 30 år. Det har skett en del systematiska förändringar där arter har bytt namn och släkten, så om man använder den här som enda bestämningsbok är det vettigt att dubbelkolla namnen mot en checklista även av den anledningen (t.ex. den nya namnlistan för svenska spindlar som Artdatabanken sammanställt, se tidigare inlägg om denna här på bloggen). Arter har också ökat eller minskat på olika håll, så man bör ta vanlighets- och utbredningsinformation med en nypa salt även av den anledningen. Även vad gäller sådan information är det bra att dubbelkolla mot Artdatabankens checklista, som visar vilka arter som man vet finns i Sverige just nu.

 

Nu är det kanske väldigt mycket som verkar negativt med Jones, men med detta sagt är Jones som sagt en väldigt trevlig och användbar bok så länge man är medveten om dess begränsningar. Den är jättebra att ha för att ge en första fingervisning om vad man har hittat, och om man har tillräcklig koll för att kunna bedöma när Jones räcker för en säker artbestämning och när den inte gör det så är det en mycket bra fältbestämningsbok. Jones är också ett utmärkt komplement till sådan bestämningslitteratur som används för regelrätt artbestämning efter genitalier (sådan litteratur saknar ofta foton och saknar ibland helt bilder på allmänt utseende hos spindeln - det kommer recensioner av sådana böcker också här framöver). När jag gör artbestämningar börjar jag ofta bestämningen i Jones och kan då snäva in urvalet arter till ett enda släkte eller ett fåtal arter, sedan när jag inte har så mycket att välja på går jag över till en annan bestämningsbok för att avgöra exakt art. 

 

Jones är som sagt en gammal bok och den ges tyvärr inte ut längre - en önskedröm vore ju en reviderad och uppdaterad och gärna mer omfattande nyutgåva, men efter 30 år är det knappast troligt. Boken gavs ut 1983 på två olika förlag som båda gett ut den som en del i i en serie fältguider, Country Life Guides och Larousse. Den förra finns numera bara att få tag på begagnad, den senare kan man fortfarande köpa nya exemplar av på t.ex. Amazon. Det spelar förstås ingen roll vilken man använder - boken är exakt densamma och i samma format. Jag har en av varje, för Jones är en bok jag gärna vill ha tillgång till både hemma och på jobbet.

 

Det slår mig plötsligt beträffande definitionen av art; är detsamma definition för alla organismer - d v s avkommans fertilitet i flera led?

Ojoj, nu ställer du en sån där fråga igen som det behövs en hel uppsats för att svara på. Det korta svaret är nej, det är i praktiken omöjligt att använda den definitionen för alla arter.

Den långa definitionen är att artdefinitionen är otroligt svår - den vanliga definitionen att organismer tillhör samma art om de kan reproducera sig med varandra och producera fertil avkomma bygger på att vi förutsätter att det förekommer en omkombination av gener som när två tillräckligt närbesläktade individer träffas och tycke uppstår (eller hur det nu går till). Om genuppsättningen hos individerna är tillräckligt lika kan omkombinationen ge upphov till reproduktiv avkomma, men om de är alltför olika fungerar det inte. Men en sådan definition fungerar ju faktiskt bara för organismer som reproducerar sig sexuellt, dvs där fortplantning innebär en omkombination av gener, och inte alltid ens då. I ekologi pratar man om reproduktiv isolering när individer inte kan producera fertil avkomma tillsammans, och den isoleringen är ofta fysiologisk - individer av olika arter kan rent praktiskt inte genomföra en parning, eller så produceras ingen avkomma, eller så blir avkomman steril. Men den reproduktiva isoleringen behöver inte nödvändigtvis vara fysiologisk utan kan också vara beteendemässig. T.ex. finns det exempel på ciklidarter som länge levt tillsammans i samma vatten utan att reproducera sig med varandra, som utvecklats enligt olika linjer, skiljer sig åt utseendemässigt och absolut betraktas som skilda arter - men som när vattnen blev övergödda och grumliga plötsligt började reproducera sig med varandra och producera fertil avkomma. Här har helt enkelt inga fysiologiska mekanismer för reproduktiv isolering uppkommit evolutionärt, istället har de utvecklat enbart beteendemässiga mekanismer där individerna känner igen sina artfränder och väljer partner efter utseendet. Men när vattnen blev grumliga kunde de inte längre skilja på artfränderna och närbesläktade arter. Samma sak har hänt när individer satts ihop av arter som naturligt lever så åtskilda att de aldrig har en chans att reproducera sig med varandra - och dessa brukar inte heller betraktas som samma art trots att de faktiskt kan producera reproduktiv avkomma.

Sen blir det förstås ännu mer problematiskt med organismer som reproducerar sig asexuellt t.ex. genom kloning (vanligt hos t.ex. växter) eller delning (encelliga organismer), eller för den delen sådana som reproducerar sig sexuellt men är självbefruktande. Hos de som reproducerar sig genom kloning är det ofta inte bara svårt att definiera vad som är en art, utan svårt att alls reda ut vad som ska betraktas som en enskild individ. Hos organismer som är självbefruktande (t.ex. maskrosor) skulle enligt definitionen egentligen varje enskild planta kunna betraktas som en egen art eftersom den bara reroducerar sig och får fertil avkomma med sig själv...och tittar man i en vanlig svensk flora så har man heller ingen egentlig artindelning för dessa utan de är indelade i grupper istället (t.ex. gruppen sandmaskrosor eller gruppen ogräsmaskrosor).

Numera jobbar man ju ofta med genetiska metoder, och då kan man istället definiera art som en grupp organismer som evolverat enligt en egen linje och bildar en separat, från andra organismer avgränsad, genpool. Det är en definition som fungerar oavsett fortplantningsmetod eller hur den reproduktiva isoleringen ser ut. Men även där är det ofta svårt att avgöra exakt var man ska sätta gränsen för hur stor genetisk skillnad som krävs för att något ska betraktas som en egen art. Hur stor genetisk variation som finns inom och mellan arter varierar också väldigt mycket mellan olika organismgrupper vilket gör att den där gränsen dras på olika ställe beroende på vilken taxonomisk grupp man arbetar med. Inte enkelt, och det finns inget egentligt svar på hur exakt en art ska definieras på ett sätt som faktiskt fungerar inom alla organismgrupper.

Hela problemet ligger dels i det faktum att variationen i naturen är så stor att det är svårt att hitta ett gemensamt artbegrepp som fungerar i alla sammanhang, men kanske framför allt i hela artbegreppet i sig. Artbegreppet är ju en arbiträr, praktisk indelning, inte en som egentligen existerar naturligt. Vi försöker sortera in levande organismer i enskilda fack, men vi ser när vi tittar på en art (eller vilken taxonomisk grupp man nu pratar om) är egentligen bara en ögonblicksbild av en av många övergångsformer i en ständigt pågående evolutionär process. Vilken definition av art man använder och var man drar gränserna för vad som är en art och vad som inte är det, är därför i slutänden alltid en praktisk definition som är beroende av sammanhanget och ändamålet, och den kan därför se lite olika ut beroende på syftet.

Tack för ett väldigt uttömmande och sakkunnigt svar; mycket intressant att läsa!
(En fråga till dig leder alltid till ett genomtänkt svar - vilket man inte kan säga om P1's Naturmorgon. De svarade inte alls på min fråga imorse?)

Nämen vad trist av dem! Har du provat att skicka frågan till Naturhistoriska riksmuseet? Deras jourhavande biolog är växtekolog så han kanske kan hitta ett svar (hälsa från mig).

Tack för tipset! Skall faktiskt ta mod till mig och skicka frågan dit.
(Fast helt lottlös blev ändå inte lördagen för min del; såg i SDS att jag "vunnit" tre trisslotter på ett av deras senaste lördagskryss.)

Hej Kajsa! Nu har jag precis mejlat min fråga till nrm (jourhavande biolog) - och hälsat från dig också.

Då tror jag nog att de i alla fall försöker ge dig ett svar :)

Jag fick ett snabbt svar nu på morgonen från jourhavande biolog (Didrik Vanhoenacker). Han tyckte att fenomenet var "coolt" men kände själv inte till orsaken. Han lovade dock återkomma, om han lyckas ta reda på något.

Men Didrik då! Så mycket spindelfrågor som jag har svarat på åt honom ;).

Och återkom gjorde han ju verkligen; med ett välmotiverat svar. Så tack än en gång - Kajsa!
(Tror att jag skall blogga svaret - alltid intresserar det väl någon ytterligare vetgirig.)

Ja, vad bra! Då vet du vart du ska skicka dylika frågor nu. Men spindelfrågor kan du skicka direkt till mig, för dem skickar Didrik ändå vidare till mig ;).