Spindelbiblioteket 7 - Barth

 

Friedrich G. Barth, A Spider´s World - Senses and Behavior. Utgiven på Springer 2002.

 

 

 

 

Som ni som följer den här bloggen mer eller mindre regelbundet kanske märkt är något av mycket som fascinerar mig med spindlar hur de upplever världen och tolkar sin omgivning. Mycket för att det är så otroligt svårt (för att inte säga omöjligt) att föreställa sig eftersom de är så olika oss i så många avseenden. Jag var en gång på en disputation där opponenten ägnade mycket tid åt en diskussion om födosök hos blåmesar, och hur svårt det var för forskaren att tolka blåmesars beteende med tanke på skillnaderna mellan deras och vårt eget synsinne. Och då pratar vi alltså om ett djur som i likhet med oss själva förlitar sig på synsinnet i mycket stor utsträckning, som har god syn och är dagaktivt. De stora skillnaderna mellan hur vi ser och hur blåmesar ser är framför allt att de även uppfattar ultraviolett ljus, polariserat ljus och magnetiska fält, samt har ett bredare synfält. Dessa skillnader gör det svårt för oss att sätta oss in i hur blåmesar uppfattar en situation jämfört med hur vi uppfattar den, och då är skillnaderna ändå väldigt små jämfört med ett djur som i stor utsträckning förlitar sig på andra sinnen än synen. För de flesta (om inte alla) spindlar är känseln för vibrationer det viktigaste sinnet, och hur ett sådant djur upplever och tolkar sin omvärld är nog för oss ganska omöjligt att föreställa sig.

 

Undantag finns, t.ex. hoppspindlar, som liksom blåmesar har ett synsinne som är strået vassare än vårt eget (de ser förutom de flesta av de färger vi ser även ultraviolett ljus, polariserat ljus och magnetiska fält). Och vem kan motstå en visuell uppvaktning som den här?

 

Peacock spider (Maratus): http://www.guardian.co.uk/science/grrlscientist/2013/jan/15/1

 

 

 

 

 

Barths bok handlar om hur spindlars sinnen fungerar. Det är en mycket trevlig bok, men kanske inte helt lättläst om man inte är insatt i den vetenskapliga terminologin i ämnet - för trots ambitionen att koppla sinnesfunktioner till beteende så är infallsvinkeln lite mer sinnesbiologisk och neurofysiologisk än beteendeekologisk. Men vill man ha information om hur spindlars sinnen fungerar utan att gräva genom alla publikationer (vetenskapliga artiklar) i ämnet så är Barth en alldeles utmärkt bok!

 

 

   

 

 

En helt fantastisk video - jag har aldrig sett något liknande!
Den boken skulle jag mycket väl kunna tänka mig att läsa - och tror, att förståelsen av innehållet kanske underlättas av, att jag läst lite komparativ kognition och även neurokognition. (Imorgon tänker jag nog förresten gå och lyssna på ett seminarium om "Animal Communication ..." här i Lund.)
Men - du Kajsa - om nu vissa spindelarter huvudsakligen använder sitt sinne för vibrationskänslighet, måste väl i så fall dessa arter också kunna generera någon typ av vibration/luftrörelse för att kunna kommunicera med sina artfränder (lämna ifrån sig något budskap)?
Det är helt korrekt, att vi (människan) inte kan se ultraviolett ljus, men polariserat ljus kan vi definitivt se (så länge det har rätt våglängd och tillräcklig intensitet).

Om du vill läsa boken så kan jag tånka mig att den finns på biologibiblioteket i Lund. Om inte kan de säkert beställa hem den nånannanstans ifrån.

Ja, den mesta spindelkommunikationen sker med vibrationer (i den omfattning det nu kommuniceras alls, sopindlar är ju av naturen väldigt asociala. men i uppvaktningssyfte är det förstås mer eller mindre nödvändigt med viss kommunikation). Visuella signaler är snarast undantagen som bekräftar regeln. Och vibrationer är vanliga även hos spindlar som har visuella signaler, som te.x. hoppspindlarna, där vi visserligen bar auppfattar den visuella komponenten - men den kombineras med vibrationer som troligen är betydligt viktigare. Se här t.ex.:

http://www.pbs.org/wnet/nature/video/what-males-will-do-video-spider-courtship-dance/956/

Trummande och stridulerande är vanligt hos spindlar, t.ex. många fågelspindlar har sådan uppvaktning. Se även gamla inlägg här på bloggen om den trummande vargspindeln Hygrolycosa rubrofasciata. Många nätspindlar har uppvaktningsbeteenden som går ut på att hannen knäpper på trådarna i honans nät.

Nja, vad jag menar emd att se polariserat ljus är att man har förmågan att uppfatta polarisering, dvs kan skilja på ljus med olika vågriktning. Självklart kan vi se åtminstone ljus av viss riktning, annars hade vi varit blinda eftersom allt ljus har någon riktning. Men att kalla det för att se polariserat ljus är lite som att påstå att man har färgseende även om man bara ser i svartvitt. Organismer som saknar färgseende saknar inte förmågan att uppfatta ljus som har en våglängd - för allt ljus har ju en våglängd, så om man alls ser så måste man se ljus av åtminstone någon våglängd. Men de saknar förmågan att uppfatta och skilja mellan olika våglängder. Samma sak gäller för polariserat ljus, där bl.a. vi människor saknar förmåga att uppfatta och skilja mellan ljus av olika vågriktning.

Håller inte med dig om jämförelsen mellan färgseende och normalmänniskans kapabilitet att se/uppfatta polariserat ljus. Det är visserligen riktigt, att "normalljus" per definition är "polariserat" i den meningen, att alla tänkbara polarisationsriktningar kan sägas existera i sådant ljus - så länge det är opåverkat. I min tekniska värld har detta ljus därför alltid kallats opolariserat. Ur detta ljus går det ju att med styrd filterteknik (kanske även spontant i naturen förekommande dylik) plocka bort - teoretiskt sett i vart fall - alla polarisationsriktningar utom en; och det ljuset (sålunda polariserat) kan människan definitivt förnimma, om frekvens och intensitet ligger inom rätt intervall! Men vilken diskret polarisationsriktning som ett sådant ljus har, kan människan inte uttolka - utan hjälpmeddel.

Nja, vi ser kanske visserligen ljuset, men vi kan som regel inte urskilja om det är polariserat eller inte och absolut inte polarisationsriktning - för oss är polariserat ljus bara ljus vilket som helst. I biologisk vetenskap innebär att "se polariserat ljus" att man gör just det - ser ljusets polarisering, inte bara ljus i största allmänhet. Och polariserat ljus förekommer absolut naturligt och utnyttjas av många djur för orienteringsändamål (t.ex. polarisering som uppstår när solljus bryts då det passerar genom atmosfären).

Hursomhelst uppfriskande med lite diskussion på bloggen! Även om vi har lite skilda referenser (och inte ger med oss :)), så förstår vi (innerst inne) varandras ståndpunkter - hoppas/tror jag.

Ja det tror jag att vi gör!

I det här fallet handlar det ju dock om just ett biologiskt sammanhang, och där är polarized vision/polarized light vision (oftast bara översatt med "ser polariserat ljus" på svenska) ett sedan länge etablerat och definierat begrepp, där mycket forskning har gjorts om både de fysiologiska och neurobiologiska mekanismerna för denna aspekt av synsinnet och hur det är kopplat till djurs beteenden. ;)