Förra veckan gick både min kusins man och den äldsta medlemmen i den musikkår jag mer eller mindre växt upp i bort. Båda lämnar varma minnen efter sig och kommer att saknas. Tror jag skrivit tidigare att jag tänker undvika att "missnöjesblogga" så långt det är möjligt, och det tänker jag tillämpa även vad gäller den här typen av deppig bloggning. Båda dessa människor var glada, varma, fantastiska personer som kommer att saknas av många, men livet går vidare och världen är som tur är full av andra glada, varma, fantastiska människor som kommer att förgylla den med sin närvaro en tid till. Som till exempel alla mina kusiner och kusinbarn i Göteborg och mina före detta orkesterkolleger i Skåne. 

Som tur är händer det mycket roliga saker också nu. I morgon är det konsert med Sjövärnskåren, det ska bli trevligt. Och veckan efter ska jag på oikoskonferens i Skåne då jag hoppas på att få träffa bekanta på Lunds universitet, samt förstås familjen. Utom Elin förstås som åkt till Honduras då (Avundsjuk! Jag vill också åka till Honduras, och leta fågelspindlar och andra kul kryp! Att jag precis kommmit hem från Australien hjälper inte upp dessa känslor nämnvärt.). Efter oikos är det inte långt kvar till påsk, och då kommer föräldrarna hit och hälsar på (påskmiddag i Tensta är utlovad, och systrarna, ni är förstås också välkomna. Det är ni ju alltid!).