Knappt har den ena sjuklingen gått bort förrän det är dags för nästa, jag kan snart öppna djursjukhus...men den här gången var det åtminstone inte ett av mina djur. 



I morse på väg till jobbet möttes jag av en måsunge mitt på cykelbanan som ansattes av skator och kajor och inte verkade vara i skick att undkomma. Man ska inte ta in djurungar utan synnerligen goda skäl, och att de är ensamma är i sig inte ett skäl (att föräldrarna inte syns till betyder inte alls att de är övergivna). Dessutom var ungen så stor att den kanske redan lämnat föräldrarna. Men det var uppenbart att kråkfåglarna skulle hacka ihjäl den om jag lämnade den där den var, och jag kunde inte riktigt göra det. Det hade till och med känts bättre om jag avlivat den, och ännu bättre om någon bättre lämpad gjort det. Så jag tog in den, gav den lite vatten och kollade igenom den. Förutom ett sår på ryggen där den blivit hackad verkade det enda felet vara att den inte stödde på ena benet, men det verkade inte vara brutet och hade ingen synlig skada. Förutom det verkade fågeln, som ganska säkert är en skrattmås, fullt frisk och inte särskilt medtagen heller.

Så jag gjorde som man ska göra med upphittade skadade vilda djur och ringde viltjouren i Stockholm. De instruerade mig att lämna måsen på en djurklinik i centrum där viltjouren ska hämta den i eftermiddag, förutsatt att inte veterinären bedömer att den är för svårt skadad för att bli frisk nog att släppas fri igen. Men jag har svårt att tänka mig att den inte skulle kunna bli frisk med lite hjälp (och jag är väl ändå inte helt ute och reser som biolog och mångårig fågelägare). Skrattmås är ju också en av de många fågelarter i Sverige som minskat kraftigt under senare tid, vilket gör att det känns lite viktigt att rädda livet på just en sådan.