I går besökte större delen av oss på växtekologiska avdelningen i Stockholm densamma i Uppsala, för ett minisymposium. Ett sådant består mest av mat och prat: fika, föredrag, lunch, föredrag, fika, mer föredrag, och så avslutningsvis middag. Det var trevligt på alla sätt med många intressanta föredrag. Mest doktorander, men även de två växtekologiska avdelningarnas professorer och några "seniorer" till. Dessa satt i en rad längst bak i rummet och ställde kluriga frågor, ett par av doktoranderna kände sig nog nästan som om de stod inför en vetenskaplig version av idoljuryn (inte jag dock, mycket för att min handledare inte frågade mig något) .

Vi stockholmsdoktorander hade dock vissa smärre problem att ta oss till och från växtekologen. Det byggs nämligen mycket i Uppsala, vilket innebär att vi måste gå omvägar för att komma fram. Bara stationen är en utmaning varje gång för min del eftersom det byggts på busstationen åtminstone sen jag flyttade upp hit. Under sommaren när jag fältjobbar åker jag ibland kollektivt till Gräsö, och då ofta tåg till Uppsala och därifrån buss till Öregrund. Varje gång går bussen från ett nytt ställe, och jag får springa och leta efter den, ofta släpande på en massa packning. Denna gång behövde vi inte göra mer än gå runtom i stället för över busstorget dock, men sedan blev det en ordentlig omväg till växtekologen eftersom det byggs en ny lärarhögskola mellan centrum och botaniska trädgården...Och när man då inte hittar helt fantastiskt bra i Uppsala till att börja med blir det ju lite besvärligt att hitta de mest effektiva alternativa vägarna.

Efter en trevlig kväll på växtekologen lämnade vi doktorander stället i samlad tropp, och tyckte att vi inte ville gå en omväg på flera kvarter igen. Därför gick vi glatt nerför grusgången som i normala fall hade lett rakt ner till slottet och centrum i förhoppning att vägen skulle vara framkomlig trots en stor rödrandig bom och nersläckt belysning (troligen i avskräckande syfte). Det var den inte, efter en stund var det tvärstopp vid ett stort staket. Men biologer som vi är gav vi oss förstås rakt genom buskagen vid sidan av gången, in på ett intilliggande grönområde och över en jättestor grop (som troligen ska bli ett jättestort hus). Hela tiden klagade Jocke över att hans mörkerseende påverkas mycket negativt av öl och att han efter två sådana inte såg ett skvatt, han var dock först ner i jättegropen. Inte för att någon såg så mycket, det var ju mörkt och oupplyst. Men vår "genväg" tog oss till grusgångens andra ände nära slottet, och sen var vi snart på stationen. Troligen förlorade vi snarare än tjänade tid på vår mörkervandring...