...anade vi inga i går. Elva doktorander och en postdoc från Botan tillbringade onsdagskvällen på uggleexkursion. Utrustade med varma kläder, varm choklad eller kaffe och en cd-skiva med fågelläten gav vi oss av till de djupa (nåja) skogarna i norra Uppland i förhoppning om att få höra sparv-, pärl-, katt- och slaguggla.

Vi åkte kors och tvärs på smala slingriga och isiga skogsvägar och stod långa stunder blickstilla och knäpptysta i mörkret, snön och kylan (det var några minusgrader, och sådär fuktigt råkallt eftersom vi var nära en sjö) under en magnifik stjärnhimmel, lyssnande efter ugglor. Det är en naturupplevelse i sig att stå knäpptyst vid ett hygge mitt ute i ingenstans en stjärnklar vinternatt, men upplevelsen hade förstärkts åtskilligt av lite uggleläten. Men vi hörde bara tranor, råbockar, hundar och läten från en gård nånstans som lät märkligt lika en sparvuggla (eventuellt var det både en sparvuggla och något gårdsoväsen, det kunde vi inte avgöra). Petter visslade skickligt som en kattuggla för att locka dem att svara, men det fungerade inte alls. När vi började bli mer desperata (frusna och mackorna var slut) spelade han slaguggleläten på bilstereon också vilket kan vara lite riskabelt -den heter inte slaguggla för inte och det är en stor fågel, man inte gärna vill ha en arg sådan i huvudet, men det gav heller inget resultat. 

Men så på den sista (sjunde eller så?) lokalen hörde några av oss till sist två hoanden från en slaguggla (och jag tyckte mig ana en pärluggla också, men är inte helt säker)! Efter det blev det åter tyst, och trots ett nytt försök med bilstereon blev det inget mer. Vi konstaterade att det nästan var skickligt att inte lyckas få höra ens kattuggla i ett så bra uggleområde...På vägen hem åkte vi förbi Kungsängen utanför Uppsala där det (enligt Petter) brukar sitta jordugglor på stolparna ibland. Naturligtvis gjorde det inte det denna kväll, så vid midnatt var vi tillbaka i Stockholm igen.