Som om det inte vore nog med att vi precis har haft folk här för att fixa skrivaren, för jag vet inte vilken gång i ordningen de senaste veckorna, så krachade även institutionens mailserver i torsdags. Illa illa...Ingen förväntade sig väl att det skulle lösas förrän efter påsk, men så visar det sig dessutom att folket som ska serva servern finns i... Indien. Avtalet vi har säger att folk ska vara på plats inom fyra timmar, och nu är det nästan en vecka sen det hände.

Det hela är något av en katastrof - att en hel forskningsinstitution inte kan använda sin e-mail är illa nog när det än händer, men nu sammanfaller det dessutom med när ansökningar om forskningsanslag till de stora statliga forskningsråden måste lämnas in.

Jag har än så länge inte drabbats av större problem i samband med detta än att jag tvingas skriva ut allt jag vill att min handledare ska läsa på papper samt förstås oroar mig för att missa eventuella viktiga mail (t.ex. kommentarer från Australien på ett av manusen, jag har dock mailat australiensarna och gett dem en alternativ mailadress) och att mailbrevlådan hinner bli överfull så att saker inte kommer fram av den anledningen. Men om tekniken på avdelningen ska fortsätta haverera i den här takten tvingas jag väl till slut, som min handledare föreslog, skriva avhandlingen för hand. Vilket troligen skulle innebära att varken opponent eller betygsnämnd skulle kunna tyda texten, på gott och ont.

För övrigt kan jag bara konstatera att mitt skrivbord följer teorin att entropinivån ökar ju närmare man kommer datum för när avhandlingen ska vara färdig. Bilden nedan är tagen förra veckan och ja, entropin har ökat ännu mer sen dess. Tänk er tillståndet nedan plus ytterligare ett par böcker och ett inte föraktligt antal vetenskapliga artiklar (och eftersom handledaren nu lämnar alla sina kommentarer på papper i stället för via mail ökar pappersmängden ytterligare av den anledningen också).