Naturligtvis är det alltid så att saker inte fungerar när man som bäst behöver dem. Jag kan ibland gå ett par veckor utan att behöva skriva ut något, och när då en dag har fyra manus som måste skrivas ut och överlämnas för genomläsning till avdelningens professorer, i dag, då går hela institutionens skrivare i gemensam strejk.

Jag har alltså fyra manus som ska skrivas ut i två ex, totalt ca hundra sidor. Jag har jobbat väldigt mycket och intensivt med det sista av dem för att få det färdigt så att professorerna kan få allihop i dag, och skrivaren på min avdelning har krånglat hela veckan. I dag kom reparatören (igen), han har tillbringat hela dan i kopieringsrummet och den fungerar fortfarande inte. Som tur är så är ju inte växtekologens skrivare den enda i huset, så man får väl skriva ut på växtfys skrivare då och göra sig omaket att gå en trappa ner för att hämta sina papper...trodde jag. Det visar sig att våra nya och hårdare datorsäkerhetsregler innebär att man inte som tidigare kan skriva ut på vilken skrivare som helst, man måste bli tilldelad åtkomst för varje individuell skrivare. 

Några outgrundliga felmeddelanden senare förstår jag (intuitivt, måste det ha varit) till slut att även om inte felmeddelandet specifikt påpekar detta är problemet att min kod inte fungerar på växtfys skrivare. Jag mailar då datoransvarige Johan, men naturligtvis får jag inget svar. Jag går och letar efter Johan på hans rum, men han är förstås inte där.

Som tur är har Helena haft samma problem tidigare och då lyckats tillskansa sig åtkomst till växtfys skrivare, så jag tar med mina fyra vetenskapliga artiklar på usb-minne till henne och skriver ut dem från hennes dator. Nöjd med att ha löst problemet går jag en trappa ner. Där i växtfys kopieringsrum har det första manuset kommit ur skrivaren, men mer än så blev det inte. Det lyser två röda och en grön lampa på maskinen och med fasa konstaterar jag att displayen annonserar: Pappersstopp! Jag börjar öppna luckor, lyfta lådor, dra i spakar och rota runt maskinens alla inre vinklar och vrår på jakt efter fastnade papper. De fastnade papprena är nämligen inte ett eller två utan fem. Och två av dem har maskinen förvandlat till bränd konfetti -skrivare och dokumentförstörare i ett. Det tar ganska lång tid innan jag hittat alla papperslappar, och då har jag ändå fått lite hjälp av en doktorand från växtfys som betraktas som avledningens expert på pappersstopp eftersom det tydligen är vanligt att papper fastnar i denna maskin (och i synnerhet hans papper).

Vid det laget har Tove kommit ner från växtekologen eftersom hon också har försökt skrivit ut. Tre pappersstopp och tre nästan totala demonteringar av skrivaren senare har jag äntligen fått ut alla mina fyra artiklar i två ex på totalt ca hundra sidor. Stackars Tove fick vänta länge på att få ut det enda papper hon skrev ut efter mig. Tillbaka på växtekologen undrar Helena vart jag hållit hus, det var ju jättelänge sen jag gick ner! 

Sedan ägnar jag en stund åt att sortera och lägga alla papper i rätt ordning igen eftersom pappersstoppen gjort att de blandats ihop lite. Både Ove och Johan som ska ha dem har gått för dagen, så jag lämnar högarna på deras rum med en lapp om att de får höra av sig till mig om det är något de inte kan läsa (eftersom texten på några av de fastnade sidorna är ganska kladdig och jag tänker inte försöka skriva ut eländet igen). Sen går jag hem.

Och eftersom den akademiska världen går ut på att söka kunskap känner jag nu att dagens inhämtade kunskap är konsten att demontera en skrivare av växtfysmodell (växtekologens kan jag redan demontera sedan tidigare, men den här var mycket besvärligare. Växtekologens skrivare brukar heller inte strimla papperna som fastnar ) och på bästa sätt lokalisera och extrahera papper som fastnat utan att förstöra dem mer än maskinen redan gjort. Hm, kanske man skulle satsa på en karriär som skrivarreparatör efter disputationen? Det är säkert både mer välbetalt och lättare att få jobb än att vara ekolog.