Den här veckan (fram till nu alltså) har jag varit på oikosmöte (konferens med andra svenska ekologiforskare som äger rum varje år) på SLU i Uppsala. Oikosmöten är ofta trevliga, av flera skäl. Framför allt för att man träffar massa trevliga ekologer man inte träffat på länge, gamla kursare och andra. Sedan kan man ju få lyssna på intressanta föredrag, titta på postrar, med mera med mera. Jag hade ju en poster själv också, här ser ni hur den blev när den är färdig. Den fick mycket beröm, tack för hjälpen Elin och pappa!



Postern handlar om att spindlar på stränder gör individuella val i vad de äter, och de valen ser olika ut på stränder där vattnet utanför är olika mycket övergött. Den gula fickan längst ner till höger innehåller flygblad och visitkort, medan den lilla lådan längst ner till vänster innehåller en liten interaktiv pedagogisk finess: Här kan besökaren själv få välja mellan "terrester" eller "marin" föda, där det terrestra representeras av sött godis och det marina av saltlakrits. Eller kunde, för på bilden finns bara bottenskrapet kvar i den terrestra halvan av lådan och inget alls i den marina.



En kul detalj med godislådan var att man kan dra en del intressanta halvvetenskapliga slutsatser utifrån den också: Det var snart uppenbart att det dels fanns en stor individuell variation mellan individer även i det här valet (vilket förstås ka förväntas), dels att de flesta föredrog det salta godiset (även om min handledare jämnade ut statistiken där lite genom att sätta i sig en hel del av bara det söta när han hängde vid postern på måndagen). Resultatet blev en situation som inte är helt olik situationen för vargspindlar som bor på mindre övergödda lokaler i studien postern handlar om: Fler väljer marint än terrestert, men det förekommer väljare av båda slagen.

Ett annat intressant resultat är att av de tre söta sorternas godis (något slags skumma skumdjur, sega råttor och zoo) som fanns i den terrestra halvan av lådan tog den sorten med störst bitar slut först, därefter den näst största, medan den minsta är den som det fortfarande finns kvar av på bilden ovan (zoo). Detta antyder att många väljer godis efter kvantitet snarare än kvalitet, för ur kvalitetssynpunkt skulle jag nog ranka dem tvärtom både vad gäller smak och ja, kvalitet. Det är förvisso individuellt vad man väljer, men zoo var det enda godiset av känt märke, råttorna var billigt skräp som såg ut att ha sett sina bästa dagar (men formen är ju välkänd i alla fall), och skumdjuren var...skumma, tämligen smaklösa, av okänt ursprung, och i skrikiga färger som såg ut som om färgämnena möjligen är förbjudna av livsmedelsverket (om jag hade ställt upp en hypotes hade jag trott att dessa enbart borde tilltala mycket små barn med förkärlek för starka färger och helt utan tankar på innehållet så länge det bara smakar sött). Av det salta tog de jättesalta bläckfiskarna slut före de lite mer bräckta sillarna, men av det bör ingen slutsats dras eftersom sillarna nu faktiskt var betydligt fler än bläckfiskarna till att börja med.



En som alltid finner kreativa sätt att göra reklam för sig var Didrik, som tejpade upp lappar med rosa och vita tassavtryck överallt i konferenslokalerna (som skulle tolkas som en kattfot=blomman kattfot, där färgen skiljer mellan han- och honblommor). Det satt tassavtryck överallt: Ute, inne, på toaletterna, på pelarna, på väggarna, på trappräckena, på ekologernas spikträd för avhandlingar, jag tror att anslagstavan var det enda ställe han missade. Och han kan knappast ha lyckats hitta alla igen, de lär hitta små lappar med rosa och vita tassavtryck på slu i veckor framöver.