...är inte denna rubrik som hämtad ur "Gäster med gester" så säg?

I går avlöpte årets uggleexkursion i norra Uppland. Vi anade faktiskt inga ugglor i mossen eftersom vi inte befann oss på en mosse (utan på små skogsvägar i barrskog), däremot inte bara anade vi utan både såg och hörde ugglor på hyggena. Dvs årets exkursion var väldigt mycekt mer framgångsrik än förra årets, då vi med nöd och näppe sent på kvällen fick höra ett enda, mycket svagt, avlägset hoande från en slaguggla. Och det var så svagt att bara vissa av oss hörde det.

Om någon undrar hur en uggleexkursion går till så är det så här: Man åker ut till ett lämpligt skogsområde, företrädesvis ett med barrskog, gärna äldre skog, och lite hyggen. Man stannnar på lämpligt ställe, går ur bilarna och står sedan blickstilla och knäpptyst och lyssnar noga. Om man hör något fortsätter man att stå still och lyssna, om man inte hör något ger man så småningom upp och åker en liten bit till ett nytt ställe.

Det här året var vi ett gäng blandade doktorander från Botan och Zootis som lämnade Botan vid halvfemtiden för att vara ute vid sjön Gisslaren i skymningen (eftersom vi ville hinna höra sparvuggla, som ropar i skymningen, innan det blev för mörkt).  Vädret var strålande vinterväder, soligt och klarblå himmel. Och nästan så fort vi kommit ur bilarna hörde vi den, sparvugglan. Långt borta visserligen, men ändå. För långt borta för att fler än de av oss som både hade god hörsel och visste vad vi lyssnade efter skulle få höra, till visst förtret för Petter som agerade guide för utflykten men inte själv lyckades uppfatta lätet. Sparvugglan är en mycket liten uggla, och följaktligen har den en ljus röst -den hoar i falsett, ett pip eller vissling snarare än ett hoande. Men Peter från zootis är bra på att vissla som en sparvuggla och lyckades locka den närmare så att alla fick höra den ordentligt. Till sist var den så nära att vi inte bara fick höra (nu mycket högt och tydligt) utan även se den, ovanligt eftersom ugglor är nattaktiva. Men det var fortfarande ljust nog och ugglan var tillmötesgående nog att placera sig först högst upp i en grantopp och sedan ännu närmare oss i en björk, där den syntes förträffligt bra även i vanlig kikare. Men Petter hade tubkikare med så vi fick se den riktigt riktigt bra! Jättesöt var den! 

Sedan stod vi en lång stund i en ring runt tubkikaren, blickstilla och knäpptysta med öronen på helspänn. Hela uppmärksamheten var riktad mot omgivningen, dels sparvugglan i björken, dels på alla andra läten eftersom vi hoppades även på slaguggla, så vi koncenterade oss på att försöka uppfatta eventuella uggleläten bland alla andra ljud: gräsänder och svanars kvällsbestyr i den närbelägna sjön, skällande rådjur, och vissa ljud av antropogent ursprung. Mörkret tätnade. Sparvugglan flög sin väg. Vi började frysa. Tomas sade till den isländska doktoranden Bryndis: "Det är så här vi umgås i Sverige".



Sedan klagade Tomas på att han frös, varpå vi mobbade honom lite eftersom han jobbar med fjällräv, så han borde vara den av oss med bäst förutsättningar att klara kölden. Så vi gick tillbaka till bilarna för att plocka fram den medhavda matsäcken och eventuella extrakläder. Själv var jag klädd som följer: gore-texfodrade vinterkängor, tre par yllesockor varav ett par knälånga, dubbla underställ (byxor + tröjor), jeans, dubbla fleecetröjor, varm täckjacka, varm sjal som halsduk, mössa med fleecefoder och dubbla vantar (varav ett par fodrade). Kan konstatera att kläderna i stort sett räckte, men jag frös lite ändå eftersom man står så stilla. framför allt om händer och fötter. I efterhand (i dag) konstaterade vi att det är dåligt att stå stilla på frusen mark även om man har bra skor och varma kläder -man ska egentligen ha något isolerande att stå på. Tips om någon ska på uggleexkursion: ta med t.ex. ett sitt/liggunderlag, dörrmatta eller liknande att stå på. Det ska tydligen göra en enorm skillnad!

Vi stod vid bilarna och lyssnade en stund till innan vi åkte vidare till nästa ställe. Nu var det slaguggla, pärluggla och kattuggla vi var ute efter, men tyvärr vände lyckan efter sparvugglan. Kattuggla och pärluggla fick vi inte höra alls, slaguggla fick vi höra vid flera tillfällen men bara svagt och långt borta, trots flera försök att locka dem närmare genom att spela upp lätet på bilstereon. Förutom ett tillfälle då vi hörde en slagugglehona ganska nära, och det var roligt för det är oftast hannarna man hör. Dessutom var det en fantastiskt fin vinterkväll, -5 grader, fantastiskt stjärnklart och helt vindstilla. Mycket bättre än förra årets exkursion konstaterade vi, då var det också klart väder och minusgrader, men dessutom blåsigt och fuktigt. Trots det började vi bli frusna, så vid halvtiotiden och fem kalhyggen senare gav vi upp och åkte hem eftersom vi inte hade någon större tur med oss.

Nästa projekt är att få höra berguven som har hållt till i nationalstadsparken i Stockholm ett tag nu, om den fortfarande är kvar.