Australiska rödsvarta djur
Redback (Lactrodectus hasseltii), den australiska svarta änkan. Den här honan bodde i en spricka i tegelväggen precis bredvid ytterdörren i huset där jag bodde när jag var i Perth för ett par år sen. Kom man hem sent var hon ute i sitt nät och kunde beundras i dörrbelysningens sken.
En redback känns enkelt igen på den svarta eller mörkbruna färgen med skarpt kontrastrik orangeröd teckning. på magen sitter det klassiska röda timglaset.
På ryggen finns ett rött band på bakre delen av bakkroppen, det är det som gett arten namnet redback. Ljusare individer kan ha en lite mer fläckig teckning, men timglaset på magen finns alltid där.
Jag har tyvärr bara en väldigt suddig bild på en svart svan, jag var ju mest vid havet och hade ofta inte med kameran när jag såg dem i parkmiljöer och liknande. Trots att Perth (eller rättare sagt Swan River som flyter genom staden) ju är de svarta svanarnas hemstad. De är fina dock, lite mindre än vår knölsvan och med en knallröd näbb som tyvärr inte syns på bilden i skarp kontrast till det svarta. Samma färgsättning som en redback alltså, fast i det här fallet är det ju inte fråga om varningsfärger.
Svart svan, de flesta av de andra fåglarna är sothönor och rörhönor.
Väldigt fina bilder tycker jag. Hur stor är en normalstor australisk svart änka och vilken annan individ vill den avskräcka med sin varnande färg?
En fullvuxen redback-hona kan bli lite över en cm lång i kroppen, med en bakkropp stor som en stor ärta ungefär. Det är alltså ingen särskilt stor spindel. om du tittar på den översta bilden så sitter den spindeln, som är en ganska stor hona, på en vanlig tegelvägg. Sen är ju inte alla spindlar man ser fullstora - en redbackhona kan bli ett par år gammal så det tar dem lite tid att nå full storlek. Hannen är mindre än hälften så stor (och lever inte särskilt länge), ljusare brun i färgen och med ett ganska blekt timglas på magen. Hannar och ungar kan också ha lite vita teckningar på bakkroppen. Det är också honornas bett man ska oroa sig för - jag vet inte om det beror på att hannarna har svagare gift eller om det bara beror på att de injicerar så mycket mindre mängd gift eftersom de är så små. Eventuellt kan de till och med vara för små för att faktiskt kunna bita genom huden.
Ett annat spindeltips: I Australien finns en grupp spindlar som kallas huntsmen och som skrämmer många. Dessa spindlar irrar sig ibland in och man ser dem även ofta utanpå hus, på väggar och så. De är ordentligt stora med ganska kompakt, ibland lite tillplattad, kropp, de är ofta bruna, beige eller gråaktiga i färgen, och har långa kraftiga ben som nästan på ett krabblikt sätt hålls utåt sidorna (och gör att de ser ännu större ut) och precis som krabbor kan de röra sig även i sidled. De är aktiva jägare, dvs gör inga nät, och är väldigt snabba. Men för människor är de ganska ofarliga - giftet är inte särskilt starkt och de springer mycket hellre än biter. Det är alltså ett exempel på en grupp spindlar man inte ska bli orolig för även om de ser läskiga ut, dock ska man inte plocka uppd em med händerna för det, de är stora nog att kunna bitas så att det känns.
