Grundkurs i ekologi
I dag serverades kackerlackorna äpple och apelsin, vilket är populärt eftersom den här arten också är något av godisgrisar och gillar sånt som är sött.
Spindlarna serverades kackerlackor. Detta ger en utmärkt illustration av det i ekologi så centrala begreppet födokedja: kackerlackorna äter frukt, spindlarna äter kackerlackorna. Härhemma i lägenheten befinner sig spindlarna på den högsta nivån i födokedjan, dvs det finns inget som äter spindlarna. Ett djur som innehar den positionen kallas toppredator. I naturen är fågelspindlar dock inga toppredatorer, de har naturliga fiender där.
Om man skulle rita systemet som det ser ut på bilderna ovan, äpple - kackerlacka - spindel, kallas det en födokedja.
Naturligtvis är verkligheten inte så enkel. Kackerlackorna äter ju som nämndes ovan flera olika sorters mat varav det mesta men inte allt är växtmaterial - de behöver även få i sig lite protein vilket de får i form av kattmat. Kackerlackor är därmed inte herbivorer (växtätare) utan omnivorer (allätare) som befinner sig på flera nivåer i födokedjan samtidigt.
Spindlarna äter inte heller bara en sorts mat, även om utbudet de erbjuds inte är fullt så varierat som jag skulle vilja. För det mesta äter de kackerlackor men ibland får de syrsor för att få lite variation, och på sommaren serveras även större gräshoppor och vårtbitare fångade ute vilket är populärt. Om spindlarna gavs möjlighet till detta skulle de även kunna äta varandra. Fenomenet att jaga och äta ett djur som befinner sig på samma nivå i födokedjan, dvs ett rovdjur äter ett annat rovdjur, kallas intraguild predation och är så vanligt hos spindlar i naturen att det betraktas som typiskt för dem. I ekosystemet i min lägenhet ges förstås inte fågelspindlarna möjlighet att äta upp varandra - de träffas aldrig.
Fel - en toppredator kan äta på flera nivåer av födokedjan, men äter ytterst sällan något på den lägsta nivån, det som utgör basen i födokedjan (växter eller dött organiskt material). Med vissa undantag, framför allt oss människor.
Rätt.
Om vi vill få med fler av de olika saker djuren äter kan vi förenkla födokedjan och rita den för grupper av arter i stället: växter-insekter-spindlar. Men även om detta ger en mer sanningsenlig bild av verkligheten är det ju ändå en väldigt grov förenkling av verkligheten. Spindlarna skulle inte äta precis vilken slags insekt som helst även om de hade möjlighet, och kackerlackorna skulle dels inte äta alla slags växter, dels äter de faktiskt även sådant som inte kommer från växtriket. Det senare skulle vara viktigt att veta om vi faktiskt vill veta vad som händer i det här systemet - är det en förenkling vi inte vill göra så är det att utesluta omnivorin som förekommer.
Om vi för att få med detta och för att ge en bild av systemet som både är sanningsenlig och detaljerad skulle rita in precis alla de olika saker djuren äter får vi en mer komlicerad bild med pilar hit och dit och där i synnerhet kackerlackorna skulle göra figuren mycket mer avancerad än den enkla trestegsfödokedjan. Figuren skulle då inte kallas en födokedja längre utan en födoväv. Den skulle ge mer information men samtidigt vara mer svårtolkad...
I bilden nedan har jag tagit med även sådana interaktioner som skulle äga rum om de kunde, t.ex. att fågeslpindlarna skulle äta varandra om de gavs möjlighet. De böjda pilarna som pekar tillbaka på ursprungsbilden representerar djur som utövar kannibalism om de ges möjlighet till det. Bilden nedan är fortfarande kraftigt förenklad eftersom jag inte tagit med alla resurser i basen av födoväven -det fick helt enkelt inte plats. Tänk er bilderna som symboler för dött organiskt material (vissna löv), torkat växtmaterial (havregryn), frukt (äpple) och färskt växtmaterial utöver frukter (gräs). Det saknas en del även på mittnivån - jag fångar även andra arter än grön vårtbitare för att mata spindlar med, men den fick representera. De viltfångade vårtbitarna har förstås heller inte ätit de tropiska kackerlackor och syrsor jag har hemma, men de är allätare och äter faktiskt andra insekter så pilar till kackerackorna och syrsorna fick representera det. Den har naturligtvis inte heller tillgång till kattmat eller havregryn ute i naturen, men den är kapabel att äta det om den ges möjlighet, så även de pilarna är där för att visa på dess allätarbeteende.
Det här är alltså fortfarande en väldigt enkel födoväv, som dessutom fortfarande är ganska förenklad på de lägre nivåerna.
Den här figuren förenklar dessutom fortfarande interaktionerna mellan organismerna såtillvida att den inte alls visar hur vanliga och viktiga olika interaktioner är. Ett sätt att göra detta hade t.ex. varit att använda pilar av olika tjocklek. Till exempel kunde pilarna från kackerlackan till spindlarna varit mycket tjockare än de från syrsan och vårtbitaren eftersom kackerlackor är stapelfödan för spindlarna härhemma, syrsor och vårtbitare får de inte alls lika ofta. I naturliga system kan man även inkludera andra typer av interaktioner än bara vem som äter vad, till exempel effekter av konkurrens. Men här hemma behöver djuren inte direkt konkurrera om maten, så sådana effekter struntar jag i.
Så där, det var grunderna i födovävsekologi. Även i ett så enkelt system som husdjuren här hemma kan man alltså hitta exempel på alla typer av dieter: herbivori, detritivori, och predation, samt mer komplicerade beteenden som omnivori, intraguild predation och kannibalism.
Å ännu en utmärkt populärvetenskaplig läsning! :)
Håller fullständigt med Elin i detta; jag har redan förbrukat alla superlativ som finns om Dina inlägg - Kajsa!
Det Du skriver, får mig att tänka på begreppet "revir". Det kan ju anses ha väldigt många dimensioner; d v s inte bara den rent spatiala. Det kunde vara intressanta att höra hur Du ser på detta beträffande spindlar. Är det till exempel så, att om individens basala livsvillkor är uppyllda (tillgång till föda med mera) inom ett begränsat rumsområde, så räcker det som revir? Med andra ord; uppfyllda livsvillkor gränssätter reviret? Men frågan är verkligen inte enkel; tänk bara på flyttfåglarna med ett centralt revir runt boet, ett lite större (delat) område där de lever och livnär sig för stunden och sedan hela landområdet som täcks av flyttvägen. Detta blir kanske en för omfattande diskussion att föra på en blogg - men nog så intressant tycker jag.
Per - revirbeteenden är intressanta, jag återkommer snart med en längre kommentar om detta.
Ja, begreppet revir är intressant. Här kommer, som vanligt, en hel uppsats...
Revir definieras inom ekologi inte av att livsbetingelserna för djuret är uppfyllda, utan reviret är ett territorium som en eller flera individer aktivt försvarar mot andra individer av samma art (och ibland mot närbesläktade arter också). Gränssättningen beror på vilken typ av resurs som försvaras (t.ex. mat eller boplatser), individens/individernas förmåga att försvara reviret och hur hård konkurrensen är. Revir är aldrig ”onödigt” stora – det skulle kosta för mycket i energi att försvara mycket mer än man behöver.
Den ekologiska betydelsen av begreppet revir är alltså strikt rumslig, dvs det är ett område som innehåller någon slags begränsad resurs som försvaras, inte resursen i sig. T.ex. är hannar som försvarar ett harem av honor därmed inte i sig ett exempel på revirbeteende, även om detta förstås kan kombineras. En lejonflock håller t.ex. ett revir, där flocken försvarar ett födosöksområde, medan flockens hanne fokuserar på att försvara sitt harem. En tjädertupp försvarar däremot inte bara ett harem utan en spelplats, vilket därmed skulle kunna definieras som ett revir även om det inte nödvändigtvis gör det eftersom det här försvaret är så väldigt kortvarigt i tid.
Det här innebär att alla artens livsbetingelser inte behöver vara uppfyllda inom reviret även om en eller flera av dem som regel är det (annars finns ju ingen mening med ett revirförsvar). Det som avgör vad som utgör ett revir och revirets storlek är som regel en resurs som är begränsande för arten, t.ex. föda eller boplatser. För t.ex. fåglar är tillgången på lämpliga boplatser ofta den begränsande faktorn som avgör om fågeln kan fortpanta sig eller inte, och de revir fåglar försvarar utgörs därför oftast enbart av boplatser och försvaras ofta enbart under häckningstiden. En fågel kan alltså försvara ett revir i form av ett träd där den har sitt bo med ett litet område runtomkring, men sedan födosöka över ett mycket större område som den delar med andra fåglar och vilket då inte definieras som fågelns revir. Men man kan också ha flera uppsättningar revir: T.ex. kan ett fågelpar gemensamt försvara ett revir i form av en boplats under häckningssäsongen, medan samma fåglar individuellt försvarar varsitt revir i form av födosöksområden under vintern. Det är heller inte alltid samma resurs som individerna försvarar ens inom reviret - Jämför lejonflocken: Honorna är intresserade av att försvara ett jaktområde som innehåller nog med byten för att livnära hela flocken, men flockens hanne är främst intresserad av att vakta honorna mot andra hannar. För hans del gör det inget om det vandrar in nya honor på området så länge konkurrerande hannar håller sig borta...
Vad gäller spindlar är det tveksamt om begreppet revir kan användas, de flesta spindlar har visserligen en boplats som de försvarar, men då de är kannibaler och betraktar andra individer av samma art som antingen byten eller rovdjur (beroende på storleksförhållandet)snarare än enbart konkurrenter är det tveksamt om det ska betecknas som ett faktiskt revirförsvar. Revirförsvar är ofta är ritualiserade och tar formen av uppvisningar av olika slag (t.ex. fågelsång), dvs involverar sällan faktiska fysiska strider och är om det gör det sällan på liv och död - revirförsvaret syftar till att skrämma bort konkurrenter, inget mer. Hos vissa nätspindlar händer det dock att individer ibland stjäl mat ur andra spindlars nät (redback är en sådan art) och där måste man nog betrakta nätet som ett revir.
Mycket intressant - alltsammans! Vet man något om varför vissa (rov)djur i sitt födosök dödar fler byten än vad som (till synes verkar) "nyttjas"? Har detta någon relation till revirhävdande, eller vari ligger den driften?
Det har i sig ingen relation till revirhävdande, de beteendena styrs av konkurrens (och revir hävdas ju heller inte enbart av rovdjur).
Däremot har många rovdjur mycket starka jaktinstinkter. Det är klassisk Darwinistisk evolutionsteori, bra jägare klarar sig bättre i den kapprustning mellan jägare och byte som ständigt försiggår i naturen. Det innebär att jaktinstinkterna också tar över även när det inte är nödvändigt för djurets omedelbara överlevnad ibland. Instinkterna stängs ju inte av för att det plötsligt finns mer mat än vanligt, eller mat som är lättare att få tag i än vanligt. Många större rovdjur som får mat över när de jagat återvänder dessutom senare när de är hungriga nästa gång.
Det finns en teori i ekologisk vetenskap som kallas "The Red queen hypothesis" efter ett stycke i Lewis Carrolls bok "Alice i spegellandet". I boken beskrivs hur Alice och den röda drottningen med flera hamnar i en mycket stark vind och håller på att blåsa bort. Drottningen instruerar då Alice: "Du måste springa fortare än så för att stanna kvar på samma ställe". Detsamma gäller i den evolutionära kapprustningen: Det räcker inte att nå en viss nivå och stanna där, arten måste ständigt fortsätta att utvecklas och bli bättre på det den gör. Man msåte ständigt springa fortare, inte för att dra ifrån utan enbart för att upprätthålla samma position gentemot övriga medtävlare. Hänger man inte med blir man helt enkelt frånsprungen i den evolutionära kapplöpningen och dör ut.
Rovdjur som spindlar jagar helt på instinkt, dvs jaktbeteendena behöver inte läras in och de behöver inte träna eller öva. För däggdjur och fåglar gäller däremot att jakt, även om det förstås även här finns instinkter bakom, faktiskt behöver läras in och därefter utövas regelbundet. Djuret behöver träna och öva, både fysik, teknik och rent mentalt. Det är därför t.ex. hundar och katters lekar som små till stor del utgörs av jaktbeteenden.
Vår syn på rovjdur har ju ändrats en del. Under senare delen av 1800-talet när Sverige var mycket tätbefolkat (i förhållande till födotillgång) och många hade det svårt jagade vi slut på i stort sett alla djur i naturen som gick att äta. Alla våra stora hjortdjur förutom ren var i stort sett utrotade och fanns bara kvar på gods i Skåne där jakten var hårt kontrollerad. Rovdjuren blev därmed svåra konkurrenter om viltet, och med brist på mat i skogen gav de sig också i större utsträckning på tamdjur. En bit in på 1900-talet drev svenska staten rena utrotningskampanjer med skottpengar på i princip alla högre stående rovdjur - inte bara de stora utan även små däggdjur samt många rovfåglar. Under denna tid uppmålades rovdjuren som "onda" varelser som tyckte det var roligt att döda. Denna syn lever fortfarande kvar, i synnerhet vad gäller de stora rovdjuren och särskilt då vargen som fortfarande delvis har kvar 1800-talets skurkstämpel. Men i början på 1900-talet kom också en motreaktion när man insåg att många djur stod på utrotningens yttersta brant eller redan hade passerat den (t.ex. varg och vildsvin). Med jordbruksreformer och industriella reformer blev jakten mindre viktig. Då kom ideer om att rovjduren jagade enbart för att det var nödvändigt, för sin överlevnad, och man tonade ner att djuren skulle tycka att det var roligt och kunna döda för nöjes skull.
Det synsättet är dock lite ologiskt - vi vet ju trots allt att om man ska bli riktigt bra på något hjälper det om man tycker det är roligt och försvårar det om man tycker något är tråkigt eller obehagligt. Och evolutionen är inte bara en kapprustning mellan jägare och byte, den är en kapplöpning mellan jägarna också - predation är en stark evolutionär kraft, men det är konkurrens också. Det handlar inte bara om att vara bra nog på det man gör, evoloutionärt strävar alla efter att vara bättre än alla andra. Så hos djur där övning gör en till en bättre jägare skulle "nöjet" i att jaga i sig kunna vara av evolutionärt värde - tycker man något är roligt gör man det oftare = mer övning. Sen finns förstås också en avvägning som måste göra eftersom det också kostar energi att jaga, och om man inte kan äta upp allt man döda går den energin till spillo. Så därför springer ändå inte alla stora rovdjur runt och dödar helt hejdlöst enbart för nöjes skull hela tiden.
En liten evolutionär sedellärande historia:
Två polarforskare vandrade på en glaciär någonstans långt norrut. Plötsligt får de syn på en isbjörn en bit bort - och den har fått syn på dem. De är obeväpnade och de inser att de inte har en chans att springa ifrån isbjörnen och det finns ingenstans att gömma sig - bara is överallt. Björnen börjar röra sig mot dem. Den ena forskaren sätter sig ner, tar av sin ryggsäck, drar av sig sina kraftiga vinterkängor, och sätter på sig ett par löparskor.
-"Vad gör du?" Undrar den andre forskaren. "Du kommer fortfarande inte att kunna springa fortare än en isbjörn!"
-"Nä", svarar den förste. "Det behöver jag inte heller. Det räcker att jag springer fortare än dig."
Man slutar aldrig förundras över naturens skeenden; återigen tack för mycket intressant vetande. Din avslutande historia skall Bodil och jag tänka på imorgon, när vi skall ut på "savannen".
Som tur är finns det inga isbjörnar i Austtralien...där är det de små rovdjuren man får se upp för. Men så länge ni kollar var ni sätter fötterna och inte plockar upp något ni inte vet att det är ofarligt med händerna är det ingen fara.
