I dag blev det en långpromenad i Flemingsbergsskogen i det fina vädret. Solen strålade, himlen var klarblå, fåglarna...ok, de sjöng inte, men mesarna och kungsfåglarna pep, hackspettarna knackade och ropade och nötskrikorna skränade. Nötskrikorna är för övrigt väldigt upptagna så här års, det samlas in vinterförråd för fullt och man ser dem hela tiden flyga fram och tillbaka utanför fönstren. Jag bor ju dessutom så högt upp nu att jag faktiskt ofta kan titta ner snarare än upp på fåglarna (åttonde våningen, i ett hus som ligger uppe på en backe).

Spindlarna lyste i stort sett med sin frånvaro, det är för kallt för dem nu med undantag för mattvävarna som alltid håller ut längst på höstkanten. Deras trådar var överallt i ljungen och blåbärs- och lingonriset.

Termosmuggen jag fick på Forskardagarna invigdes med varm choklad.

Mamma frågade förresten hur gamla fågelspindlar blir. Det beror naturligtvis mycket på exakt vilken art det är frågan om, generellt gäller att de som växer långsammast också blir äldre. För Kerstins art (Grammostola rosea), som typiskt är en långsamväxande art som blir gammal, kan det kan ta sådär 5-7 år för honorna att bli adulta (det går snabbare för hannar, men jag har inga hannar) och honor kan bli upp till 25 år gamla (varierar mycket). Hannar blir inte alls lika gamla, normalt blir de adulta på bara ett par tre år och väl könsmogna lever de ofta inte ens ett år till. Vilket är anledningen till man om man har fågelspindlar som husdjur har honor, om man inte är intresserad av att få ungar för då behövs förstås en hanne.