I vintras bloggade jag om bloggande för att jag inte hade något "vettigare" att blogga om (se http://krydolph.blogg.se/2010/january/bloggeri-bloggera.html). Det tänkte jag göra om, eftersom jag tycker ämnet är lite intressant, och en av många intressanta företeelser är vissas åsikter om att man inte borde blogga om små oviktiga trivialiteter som är intressanta för väldigt få. Vilket är något jag gör ständigt och jämt - när jag säger att jag inte har något vettigare att blogga om menar jag inte något egentligen vettigt alls för någon annan än mig och kanske ett litet fåtal läsare. Tycker någon det är intressant är det roligt, men det är i så fall snarast att betrakta som en bonus.

Så den här gången tänkte jag blogga om varför i all världen man ska ha något vettigt att blogga om för att blogga? Syster Petra konstaterade i en kommentar till det förra "bloggeri bloggera"-inlägget att hon lärt sig av ungdomar i gymnasieåldern att en ny tröja uppenbarligen är fullt tillräcklig som ämne för ett blogginlägg, något Petra tidigare inte förstått och skyllde sin bloggtorka på. Och visst bloggas det otroligt mycket trivialiteter och meningslösheter, men vem avgör vad som är trivialt och meningslöst? För på gott och ont är det ju så att internet som helhet till skillnad från många andra publikationsformer saknar såväl redaktörer som ansvariga utgivare (men enskilda websidor kan förstås ha sådana). Vilket gör att ansvaret för vad man väljer att publicera, liksom bedömningen av trovärdigheten och korrektheten hos det man läser, faller helt på en själv - något jag tjatat på mina studenter om när de försöker använda wikipedia som källa i sina rapporter (inget ont om wikipedia, men som fackreferens när man skriver vetenskapligt? -Nejnejnej!). Så vad gäller bloggandet, faller avgörandet på bloggaren eller läsaren? Naturligtvis måste bloggandet vara meningsfullt för bloggaren i åtminstone något avseende, annars skulle man ju inte blogga. Men måste det vara meningsfullt för någon annan också? 

Jag tror att jag i det förra "bloggeri bloggera"-inlägget skrev att bloggskrivandet som sådant är en intressant uttrycksform, som hämtar influenser mycket (men inte enbart, och med modifikationer som har med offentligheten att göra) från dagboksskrivande (där man skriver om vad som händer i det dagliga livet, både stort som smått, enbart för sin egen skull) och brevskrivandet så som det såg ut förr när det var enda sättet att kommunicera på avstånd (man skriver om vad som händer i det dagliga livet, både stort som smått - men avsett att läsas av andra, om än bara ett litet fåtal).

Det finns seriösa bloggare, eller sådana som vill ses som seriösa, som förmedlar sina åsikter och tankar om världshändelser, politik, musik, mode...med mera med mera. Sen finns det alla de bloggar som främst avhandlar det lilla och vardagliga, som handlar om barn, husdjur, hobbies med mera. Bloggar av det senare slaget, och även en del av de förra, ses ofta som mindre seriösa och ibland ser man här och där attityden att man faktiskt inte borde skriva om man inte har något vettigt att skriva om. Och till det som är "vettigt" räknas då inte sådant som t.ex. vad man åt till middag, lustiga saker som barn eller husdjur gjort, hur trevligt födelsedagsfirandet igår var, eller att man köpt en ny mössa. Och i många fall inte heller mer seriösa ämnen som världshändelserna, politiken, sporthändelser, musik med mera i de fall författaren saknar kunskap, erfarenhet och insikter i ämnet i fråga.

Och visst är det sant att det stora internätet för var och en av oss internetbesökare innehåller oändliga mängder ointressant, oviktig, meningslös information...men för hur många måste man egentligen skriva för att skrivandet ska vara meningsfullt? Tusen? Hundra? Tio?

En?

Själv anser jag att det räcker att skrivandet är meningsfullt för en själv för att det ska vara meningsfullt i betydelsen "värdigt att få publiceras på internet". I det extremfallet, när det man skriver bara är meningsfullt för en själv, är bloggandet närmast att jämställa med en dagbok. Och dagboksskrivande har väl ändå under mänsklighetens historia konstaterats vara väldigt meningsfullt, även om den bara läses av en själv - man kan gå tillbaka och se vad man gjorde en viss dag förra året vilket kan vara praktiskt, man kan gå tillbaka och bli påmind om vad man kände och tänkte under ett visst skede i sitt liv, och skrivande i sig utvecklar både utrycksförmåga och språkkunskaper (vilket man kan ha praktisk nytta av) och kan också vara nyttigt för att strukturera tankar, idéer och åsikter och bearbeta känslor. Oavsett vad det är man skriver om, och oavsett hur många eller hur få som läser det. Naturligtvis kan det verka meningslöst att publicera det man skriver offentligt om man verkligen bara skriver för sin egen skull, men för egen del kan jag ju avslöja att jag aldrig har klarat av att skriva dagbok så länge som jag skrivit på den här bloggen, och jag tror inte att jag är den enda. Och om det krävs att det man skriver faktiskt kan läsas av andra, och kanske att det faktiskt läses av andra (om än bara några få), för att man ska få tummarna loss och skriva så blir bloggandet viktigt och meningsfullt även om inte en enda egentligen läser det i slutänden.

Sedan om det faktiskt är det vettigaste man kan använda sin tid till är en helt annan diskussion.

Diskussionen hade också befunnit sig i ett annat läge om den handlat om någon annan typ av medium med de begränsningar det innebär i flera avseenden. Men den stora  fördelen med internet är ju att det är oändligt stort! Det finns utrymme för allt, både det stora som är viktigt och intressant för många, och för det lilla som är viktigt och intressant bara för ett litet fåtal. Visst kan man ha åsikter om innehållet i det som skrivs, men att motsätta sig ATT folk skriver? Är man inte intresserad av vad NN åt till middag igår behöver man inte läsa det. Eller alls läsa NNs blogg. NNs blogg stjäl inte utrymme från någon annan, och stjäl bara tid om man faktiskt väljer att läsa den, så varför kan inte NN få skriva om sin delikata gryta även om det bara roar NN och kanske ett par personer till? Åsikter i stil med att det finns för många meningslösa och triviala bloggar på nätet är i mitt tycke ganska småaktigt. Visst finns det många. Men hur kan det finnas FÖR många i ett utrymme som är i det närmaste oändligt?  

Vad gäller dagboksskrivande och brevskrivande har den typen av personliga skrifter visat sig vara väldigt viktiga som historiska källor. Gamla brev och dagböcker, oavsett hur trivitalt innehållet är, ger kunskaper och insikter om både författaren själv och om den tid han eller hon levde i. Och även om författarens vardag kanske var självklar och ointressant för alla utom författaren och de allra närmaste då det begav sig, kan just det där triviala och vardagliga några hundra år senare vara det som är det mest intressanta. Men till skillnad från dagböcker och brev är ju tyvärr bloggmediet ett väldigt förgängligt medium, som så många idag. Per bloggade nyligen om en runsten (http://slannajten.blogg.se/2010/august/vittnesbord-fran-900-talet.html) och det konstaterades att vi till skillnad från Torgel som levde på 900-talet knappast kan hoppas på att det vi skriver kommer att finnas kvar om tusen år. Eller om några hundra år för den delen, till skillnad från dagboksskrivare som t.ex. Carl von Linné eller Fredrika Bremer. Vi får väl vara tacksamma om det vi skriver i en blogg finns kvar om tio...  

Så det är väl knappast troligt att någon om ett par hundra år kommer att göra efterforskningar om vardagslivet på 2010-talet baserat på digitala källor som bloggar - men om det vore så, tänk vilken otrolig mängd material som finns! NNs gryta kanske blir omskriven i en avhandling om matvanorna i början av 2000-talet? Och receptet utgivet i en kokbok med forna tiders mat? Vem vet.