Det var som sagt blött på Lillängen sist jag var där, men kryp fanns det förstås ändå om än inte så mycket fjärilar som man kunde önskat.

Och inte bara kryp. Vid reningsverksdammarna flög en fiskgjuse.

Och på räcket på spången satt en stor rovfluga med skepparkrans.





Det kryllade av ödlor överallt, inklusive små ungar - jättesöta! Jag såg en snok också men ormarna har en tendens att slinka iväg innan man lyckas ta en bild.

Från förra gången jag var här finns en bild på en fin kantskinnbagge, här är några andra snygga bärfisar. Vilket för övrigt är ett trist namn på en djurgrupp med så många vackra arter.

Det här är en nymf av grön bärfis.




Och en strimlus. Randig på ovansidan...

...och prickig på undersidan.

I skogen fanns stenbär, som är goda men tyvärr sällan finns i så stora mängder att det är lönt att plocka med sig hem. Men man kan ju äta där de växer åtminstone.




På sandfläckarna i fårhagen jagade en grön sandjägare. De här är väldigt vackra och roliga att titta på - det kan tyckas märkligt att en dagaktiv jägare som jagar på öppna sandytor är metallicgrön och lila - man kunde ju förvänta sig ett gråbrunt kamouflage i stil med vargspindlar. Uppenbarligen är den, liksom hoppspindlar, så bra jägare att den inte behöver kamouflage för att jaga, och om den blir skrämd flyger den bort från sin sandfläck ut i omgivande vegetation och där är den väldigt svår att hitta. Eftersom sandjägare har mycket god syn (kolla hur stora ögonen är) och är ganska lättskrämda var det svårt att få en bild, men efter att jag skrämt bort den ett par gånger men att sitta på pass en stund blickstilla fungerade - till slut bestämde den sig tydligen för att jag inte var farlig så länge jag inte gjorde några hastiga rörelser och jag fick lite bilder.

Grön sandjägare

Rovspindlarna, som hör till familjen vårdnätspindlar, har eller har haft ungar nu och det fanns gott om bon i denhög vegetationen som finns påstörre delen av sligan. I de flesta bon är ungarna redan utflugna, men jag hittade ett med ungar i och ett annat med en sen spindelmamma med äggkokong som inte kläckts än. Så här kommer lite bilder på ett av spindelvärldens absoluta praktexempel på goda mödrar.

Rovspindel med äggkokong till höger, till vänster vårdnätet, hennes barnkammare, som är byggt som ett litet tält av silke med växter som stomme. När det börjar bli dags för äggen att kläckas lägger mamman kokongen i tältet och sitter själv och vaktar utanför.

Mamma rovspindel med äggkokong. De vita sidorna på huvudet är arttypiska.




Vårdnät med ungar. Mamman syntes inte till, antingen gömmer hon sig (de sticker ofta och gömmer sig när man kommer så man ska ha lite tur för att få se mer än en snabb skymt - så mycket var det med vaktandet) eller så har hon redan lämnat boet och ungarna är på väg att flytta ut.

Förutom stenbär hade regnet fått svamparna att växa - jag hittade masor av soppar. Tyvärr hade jag inget lämpligt att ta dem i (ville inte lägga dem lösa i ryggsäcken), men jag fick ner lite soppar i kamerafodralet i alla fall. Måste ta mig en svampplockartur snart.

Blandade soppar




Bilden nedan önskar jag att jag hade haft under perioden när jag föreläste om artinteraktioner, däribland mimicry, på Stockholms universitets grundkurser i ekologi. Om jag gör det igen ska jag använda den här bilden...den är jättepedagogisk.

Mimicry är när man använder en annans arts varningssignaler, man härmas helt enkelt. Så på bilden nedan har vi tre arter, alla med gulsvart teckning. Längst till höger en humla (tyvärr suddig). Den har en gulsvartrandig teckning som är en varningssignal, för den är giftig och kan stickas. Överst till vänster är en geting (en solitär geting, Per) som också har en gulsvartrandig teckning, även i detta fall en fullt motiverad varning. Underst till vänster finns en blomfluga, som även den använder samma varningssignal fast den faktiskt är helt harmlös. Mimicry skiljer sig från ett kamouflage eftersom det senare syftar till att man gör sig osynlig genom att smälta ihop med bakgrunden, medan mimicry istället innebär att man syns mer.

Blomflugan på bilden ovan åker alltså snålskjuts på de farliga arternas varningssignal för att själv slippa bli attackerad av rovdjur. Att göra så kallas för ett Batesian mimicry. Humlan och getingens (och de flesta andra humlor och getingars) användning av samma varningssignal kallas Müllerian mimicry, här är varningen befogad i båda fallen och det är omöjligt att säga vad som är originalet och vad som är kopian. Fördelen för båda arterna med att använda samma signal är att ett rovdjur bara behöver göra ett misstag med en av arterna för att sedan akta sig för alla gulsvartrandiga kryp.