Ingen har väl missat den kritik som senaste veckan framförts i media vad gäller de s.k. excellenssatsningarna på forskning, som dels i största allmänhet inte alls haft avsedd effekt, dels visat sig vara en katastrof ur jämställdhetssynpunkt (missgynnar kvinnor). I dag kunde ett "svar" från Jan Björklund läsas i DN, vilket var väldigt intressant på ett bakvänt sätt. Man kan verkligen undra varför han över huvudtaget brydde sig om att skriva ett svar då han istället för att bemöta någon enda del av kritiken (vilket han helt och hållet undviker) helt enkelt svarar med en genomgång av vad som verkar vara den ursprungliga ambitionen med excellenssatsningarna (vilket väl ändå ingen missförstått?), utan någon som helst kommentar till hur det där faktiskt fungerat eller den kritik som framförts.

Nä, skygglapparna på, tanken är ju god och om det ser bra ut i på pappret måste det ju fungera även i praktiken, eller hur? Varför stanna upp, utvärdera, begrunda? Eller för den delen lyssna på kritiken från forskarvärlden? Nä, ännu mer pengar till "starka forskarmiljöer", vilket verkar definieras som manligt dominerade och framför allt manligt ledda forskargrupper som redan har gott om pengar och ofta arbetar med tillämpad forskning. Man kunde ju tycka att svenska universitet i sig borde betraktas som starka forskningsmiljöer, men så är det uppenbarligen inte...hm, undrar om det verkligen är lönt att söka VR-pengar igen i februari? Eller måste man som svensk kvinna vars forskningsintressen ligger inom ekologisk grundforskning satsa på karriär utomlands?