jag har inte har så mycket att blogga om för tillfället, det händer inget värt att blogga om. Händelserna i mitt liv just nu kan sammanfattas med: På jobbfronten inget nytt, på orkesterfronterna är allt som vanligt, på måla-om-i-lägenhetsfronten inget nytt, på husdjursfronten inget nytt sen Lisbeth ömsade skinn (se förrförra inlägget) och vädret är lite sämre än det varit. Inget intressant händer alltså. Vilket ju är ju ett problem eftersom det är när det inte händer något värt att blogga om som man har mest tid att blogga. Samtidigt måste man ju blogga ändå om man nu har en blogg, för om man inte bloggar på sin blogg är det ju inte mycket mening med den (eller vad säger du Petra http://petra.mellbrand.com/...?)? Så nu bloggar jag om bloggandet alltså. Svammel och strunt.

DN skrev om bloggande i dag, så för en gångs skull känns det som om jag kommenterar ett aktuellt ämne utanför vad som händer i mitt eget liv vilket inte är särskilt vanligt vad gäller mig. DN konstaterade att detta att skriva om vad som händer och sker i det dagliga livet, från stora världshändelser till det riktigt vardagliga och rentav triviala, inte på något vis är nytt. I synnerhet kvinnor har en mycket stark dagboksskrivartradition som nu helt enkelt håller på att ersättas av bloggande - det enda som egentligen är nytt är att bloggandet innebär att dagboken offentliggörs, vilket i sin tur innebär att skrivandet, både vad gäller stil och innehåll blir annorlunda än i en traditionell dagbok.

Min mor har skrivit dagbok i många år. Hemma i föräldrahemmet finns någon hyllmeter almanackor i A5-format, en för varje år med en sida för varje dag, med alla händelser nedpräntade. Dessa dagböcker är främst en lite utvecklad almanacka (varje år får hon en ny i julklapp av pappa) med kommentarer om vad som gjorts och vad som hänt under dagen. Numera har modern också en blogg (http://www.mellbrand.se/), denna uppdateras dock ganska sällan (men för tillfället kan man beskåda en bild på en spektakulär amaryllis).

Många bloggar (som t.ex. den här) riktar sig ändå främst till folk man känner - familj, vänner och bekanta, medan den traditionella dagboken oftast inte var tänkt att läsas av någon annan än en själv. Kanske är bloggen också ett återupptagande av den brevskrivartradition som var väldigt stark förr, när all kommunikation med de man inte träffade väldigt ofta fördes via korrespondens. Denna tradition ersattes delvis av först telefonen, sedan e-mail, sedan...bloggen? Till detta kommer forum som t.ex. facebook, som dock inte tillåter långa utsvävningar på samma sätt som ett brev, mail eller blogg. Jämfört med brevet har bloggen den fördelen att man kan vidarebefordra information och åsikter till många fler än en person samtidigt, dvs det är effektivare. Men mindre privat förstås, både sett från författarens och läsarens sida, eftersom innehållet är offentligt och tillgängligt för alla.   

För egen del har jag aldrig varit varken en flitig dagboks- eller brevskrivare, jag gjorde några försök att skriva dagbok när jag var liten men tröttnade alltid väldigt fort, och har haft en rad brevvänner när jag var liten men jag har inte varit så värst flitig där heller, att jämföra med forna tiders brevskrivande där det i vissa kretsar inte var ovanligt att skriva brev var och varannan vecka till ett antal människor. Blogga är jag däremot mycket bättre på. Om än inte lika bra som syster Elin (http://mellbrand.blogspot.com/) som bloggar flitigt och ofta om stort som smått. Själv bloggar jag väldigt sällan om stort utan mest om smått. Vilket i sig skapar ett problem när man inte har något smått att blogga om - om man inte vill kommentera världshändelserna, samhällsproblemen, modet (ve och fasa!) med mera, och det inte händer något att skriva om i ens eget liv, då uppstår en farlig bloggtorka. 

Och därmed har vi kommit tillbaka till ämnet "Vad göra om du inte har något att skriva om" (utan några värderingar av vad som är värt att skriva om). I DN stod det bland annat om en bloggare (en mycket mer seriös sådan än jag) som bloggade varje dag, och som faktiskt hittade på när hon inte hade något att skriva om - bloggande till varje pris. Så gör inte jag (men det vore kanske kul att göra det - en uppdiktad blogg?). Därför blir det dels långt mellan inläggen ibland, dels inlägg som inte handlar om något vettigt. Eller inlägg som är ett försök att skapa något vettigt (eller kanske inte ovettigt men i alla fall något) av ingenting. Som detta inlägg som är en sorts bloggmotsvarighet till att koka soppa på en spik. 

Samma bloggare berättade också att hon till sin egen oro ibland kom på sig med att planera sina aktiviteter efter bloggen, dvs valde att göra sådant som skulle vara trevligt att blogga om framför sådant som inte skulle tillföra bloggen lika mycket. Hon insåg själv att det förstås inte är bra att på det sättet låta bloggen styra ens liv. Så gör inte jag. Men på ett sätt hade det kanske varit bra att bland resonera som så att "idag måste jag göra något nytt och intressant, annars har jag inget att blogga om", om alternativet är att man inte gör något särskilt alls? Det hade kanske inneburit att man gjort lite mer olika saker och provat på mer nya saker som man inte gjort annars? Men nä, det är inte riktigt min grej att låta bloggen bli en faktor i planeringen...

Ett annat sätt att lösa problemet nyhetstorka är att blogga om något som inte är aktuellt, kanske så gammalt att man inte kunde blogga om det då det begav sig för att man inte hade någon blogg då, eller för att det inte existerade bloggar då. Bloggar tenderar ju att vara aktuella, bloggfenomenet innebär liksom att man kommenterar det som händer nu, men det finns det ju så många som gör ändå att det kan vara intressant att läsa om något annat som omväxling...Det förra inlägget på denna blogg är ett exempel på ett sådant blogginlägg. En blogg som flitigt använder sig av denna teknik (därmed inte sagt att Per använder sig av denna teknik för att han inte har något att blogga om annars, inte alls!) är http://slannajten.blogg.se/. Här växlar vardagens händelser med tillbakablickar på intressanta pre-blogga (?) händelser, prylar och fenomen. I dag firas det på bloggen och i verkliga livet med inte bara en enkel utan flera stycken tulipaner, grattis Per!

Ett tredje sätt att lösa bloggtorkan är att "bildblogga". En bild på något fint kan i sig vara ett intressant blogginlägg, oavsett om den bloggas med enbart en kort kommentar eller en längre redogörelse för bildens motiv (se t.ex. amaryllisen på mammas blogg). Bloggen har förstås också en klar fördel framför den traditionella dagboken i detta avseende: det är enkelt att illustrera sina inlägg (å andra sidan kan man rita i dagboken). Det är därmed också tacksamt i tider av bloggtorka att ha något slags specialintresse som genererar bra fotomotiv, jag tycker ju att mina spindlar t.ex. är ett sådant även om det förstås finns en hel del som inte håller med mig om detta (vilket i sig kan göra det intressant att blogga dem). En som har det lite bättre förspänt på just husdjursfronten är Annelie (http://sagoruna.blogspot.com/), vars gulliga vovvar figurerar flitigt på bloggen (därmed inte sagt att Annelie bloggar bilder på hundarna enbart för att kunna blogga, absolut inte!). Å andra sidan uppskattas uppenbarligen inte alltid Annelies jobbilder på sådant som exempelvis sjuspenade kossor av alla. Själv är jag dock inte särskilt äckelmagad (har jobbat med att dissekera fiskhjärnor, bevars!).

Se bara vilket långt inlägg jag, som inte hade något att blogga om, har åstadkommit nu! Det ska jag fira med att gå och handla vilket i sig inte är värt att blogga om, men kanske kommer det så småningom ett inlägg om t.ex. det det bristfälliga ekologiska sortimentet i min lokala livsmedelsbutik? Eller inte.