Hotade spindlar?
Per undrade hur situationen såg ut för våra svenska spindelarter ur hotsynpunkt, och svaret är ganska positivt faktiskt. Spindlar är generellt en grupp som klarar sig bra, och många av de arterna som står högt på rödlistan är ofta sådana som är ovanliga här av naturliga skäl (t.ex. för att de egentligen hör hemma i ett varmare klimat än vi har idag, se t.ex. det tidigare in lägget om tapetserarspindeln på Kullaberg som är just en sådan värmerelikt). Men naturligtvis är arter som i sig är ovanliga också mer sårbara för alla typer av störningar - det behövs inte mycket för att slå ut en stor andel av populationen. Bra exempel på detta är vår mest sällsynta art nyckelpigespindeln, som finns på en enda lokal (i en vägkant i Fyledalen). Skulle något hända där utrotas inte bara en enskild population utan hela arten!
Men andelen rödlistade spindlar är som sagt ganska låg - av totalt ca 720 svenska arter återfinns ett 60-tal på rödlistan, och många av dem är listade i en av de två lägsta rödlistekriterierna - nära hotad eller kunskapskrävande. Det senare kan dock innebära vad som helst, "kunskapskrävande" betyder att arten rödlistats för att den är sällan påträffad och man vet för lite om den för att kunna avgöra i vilken hotkategori den ska placeras. Arten kan i princip vara allt från hyfsat vanlig, bara svår att hitta eller dåligt eftersökt, till akut utrotningshotad.
Ett mycket bra exempel på ett djur i kategorin "kunskapskrävande" är den lilla hoppspindeln Pseudicius encarpatus som jag hittade på en av mina fältlokaler på Gräsö. Arten var rödlistad som kunskapskrävande, och den jag hittade var det första fyndet i Sverige sedan 50-talet (det finns rapporterat ett fynd från Skåne på 40-talet och ett från Blekinge på 50-talet), och de äldre fynden saknar belägg (dvs artbestämningarna är osäkra). Lokalen där jag hittade den var på en klipphäll på en strand på Gräsö. Spindeln är liten och lever under färglavar på klipphällar, något som gör den svår att hitta och det är dessutom int ehelt enkelt att leta efter den utan att förstöra habitatet. Men den är ändå en hyfsat uppseendeväckande spindel (i synnerhet hannarna, som är svartvitrandiga) och rödlistans bedömning är att det troligen finns ett mörkertal men att det inte är alltför stort, dvs den är nog faktiskt ganska sällsynt även om man fortfarande inte vet exakt hur sällsynt. På den nya rödlistan (2010) har arten därför uppgraderats från kunskapskrävande till nära hotad. Som jämförelse kan nämnas att tapetserarspindeln och nyckepigespindeln som nämns ovan är listade som starkt hotade, och där är kunskapen jämfört med den här spindeln också bra mycket bättre både vad gäller utbredning och populationsstorlek trots att de inte heller är helt lätta att hitta eftersom de lever nedgrävda i marken (för mer information om rödlistans hotkategorier, se
http://snotra.artdata.slu.se/artfakta/GetSpecies.aspx?SearchType=Advanced ).
Pseudicius encarpatus, tidigare kunskapskrävande, nu nära hotad.
Att spindlarnas situation i Sverige generellt är bra beror dock främst på att många av våra spindelarter har stor utbredning inom landet, dvs de finns på många platser och är därmed mindre sårbara även i de fall där individantalet på varje plats är litet. Det innebär att spindlar som grupp inte är lika hårt drabbade av habitatförstörelse och fragmentering, vilket är de största hoten mot många svenska arter idag. Men huvuddelen av de befintliga rödlistade spindelarterna är ändå just arter som lever i miljöer i jordbrukslandskapet och/eller gammelträds- eller gammelskogsmiljöer, dvs de habitat som är de mest drabbade av habitatförstörelse och fragmentering (och med dem alla arter knutna till dem). Och det gäller även andra spindeldjur - i synnerhet klokrypare.
I framtiden kan det tänkas att klimatförändringar blir ett allt starkare hot mot våra inhemska spindelarter, om det inte är det redan? Vi vet att nya arter håller på att etablera sig och sprida sig i landet och för en sådan spindelinvandrare, den imponerande stora och vackra getingspindeln, har det visats att artens spridning norrut genom Europa har en stark koppling till klimatförändringarna. Nya arter kan i sig hota "gamla" arter genom att förändra ekosystemdynamiken, konkurrenssituationer med mera. Det främsta hotet klimatet utgör mot spindlarna är dock att samma klimatförändringar som leder till nyetableringar av sydligare arter också kan leda till att våra inhemska arter med väldigt nordlig utbredning, sådana som är knutna till kallt klimat och habitat som t.ex. tundra/fjällhedar, blir mer sällsynta och hotade. I dag finns inga rena fjällspindelarter på rödlistan och vi har förvisso få sådana arter som det är, men risken finns att de vi har börjar dyka upp på rödlistan framöver.
Intressant och tankeväckande läsning alltsammans. Vilken roll spelar de olika spindelarternas placering i näringskedjan för deras egen hotbild?
(Platsen i Fyledalen vore intressant att känna till; kul om du kunde mejla mig om den.)
Jag mailar om nyckelpigespindeln!
Spindlar tenderar att ha en ganska likartad och ganska diffus placering i födokedjan. De är alla rovdjur, utan undantag. Alla äter insekter (med ett litet undantag för kärrspindeln som även tar grod- och fiskyngel), och de flesta är generalister och intraguild predators (finns ingen svensk term). Det förra innebär att de kan ta en mängd olika slags byten, det senare att de även jagar andra rovdjur på ungefär samma nivå i födokedjan som de själva. Spindlar är därmed generellt lite svåra att positionsbestämma exakt i födokedjan, eftersom de ofta äter på flera nivåer samtidigt. Denna generalism gör dock också att de som grupp blir mindre känsliga, eftersom specialister är lite mer sårbara. När man gör stabila isotopanalyser på spindlar (vilket är ett sätt att bestämma var de befinner sig i födokedjan) tenderar deras värden att vara väldigt variabla vilket gör det svårt att se några mönster. Men så länge man håller sig till en födokedja bestående av småkryp tenderar de att befinna sig ganska högt upp i den, ofta högst upp. De andra småkryp som äter spindlar är nämligen oftast andra, större spindlar...därmed inte sagt att större spindlar generellt är högre upp i födokedjan än mindre, så enkelt är det inte heller.
Sedan finns det förstås ännu större djur som äter spindlar, främst småfåglar, små insektsätande däggdjur (t.ex. näbbmöss och igelkottar) och ödlor. Exakt vilka arter/grupper som äts av vem varierar förstås mellan arter och habitat. Rent allmänt kan sägas att spindlar i en födoväv som inkluderar precis alla olika organismgrupper i ett område tenderar att vara hyfsat högt upp, men kanske inte så ofta toppredatorer.
Vad gäller placeringen spelar den troligen ingen större roll för hotbilden mot svenska spindlar - det är som sagt inte så stor skillnad i födovävsposition, och det finns andra faktorer som påverkar hotbilden väldigt mycket mer. Med det sagt gäller ofta i djurvärlden att arter ofta är mer sårbara ju högre upp i födoväven man kommer. Det finns en anledning till att födokedjor ofta ritas som pyramider - det sker en energiförlust för varje steg uppåt i kedjan, och toppredatorer som t.ex. stora rovdjur och rovfåglar är därför ofta sällsynta även utan att vara hotade. Ett visst geografiskt område kan helt enkelt inte föda lika många individer på högre som på lägre nivåer. Små (individfattiga) populationer är alltid mer sårbara av massor av skäl, inte minst genetiska (den inavlade svenska vargstammen är ett utmärkt exempel). Problem på lägre nivåer av födokedjan tenderar också att bli större ju högre upp man kommer - ett hot mot en art på en lägre nivå i födokedjan kan i sig bli ett hot mot en rovdjursart som är beroende av den arten som byte, och rovjuret kan i sådana fall drabbas hårdare än bytesarten i sig. Vad gäller hot som miljögifter tenderar också sådana att anrikas ju högre upp man kommer i födokedjan, dvs om hela systemet är förgiftat är det ofta toppredatorerna som drabbas hårdast och det är på dem problemen märks först. Ett exempel på detta är giftskandalerna i Östersjön (t.ex. DDT) somm drabbade sälar och stora rovfåglar som havsörn hårdast. Dessa djur övervakas idag noga och betraktas som ett biologiskt varningssystem för miljögifter.
Vad gäller spindlar tror jag dock inte att det finns någon sådan här tillämpning vad gäller hot mot enskilda svenska spindlar. I jordbruket kommer rovinsekter och spindlar att drabbas av bekämpningsmedel mot skadeinsekter och eventuellt abndra gifter också, som liksom DDT i Östersjön anrikas högre upp i systemet. Men de arterna som förekommer där hör knappast till de hotade.
Att toppredatorer är känsligare generellt kan dock tillämpas på fågelspindlar, som är om inte toppredatorer så åtminstone näst intill i de system där de lever, och där det finns en del hotade arter. Fågelspindlar är generellt långlivade, växer långsamt och fortplantar sig sent, och sådana egenskaper gör också en art mer sårbar. Hoten mot fågelspindlarna handlar dock främst om habitatförstörelse (regnskogsskövling t.ex.), och har därmed inte mycket med födovävspositionen i sig att göra.
Kunnig och lärorik utläggning!
Beträffande DDT är det inte mer än 50-60 år sedan som detta gift också användes på människor; jag minns min mellanskolefröken som hade sådant "pulver" i en burk i ett katederskåp - och strödde i kalufsen (så det rök i hela skolsalen) på de olyckliga skolbarn som fått huvudlöss. (Man visste så klart inte bättre då.)
Ja, det var ju vid den tiden DDT verkligen slog igenom, och då måste det ju tett sig som helt mirakulöst. Det var mycket just de stora rovdjuren i Östersjön, främst rovfåglar som havsörn, som gjorde att man fick upp ögonen för att gifterna påverkade inte bara småkrypen de användes mot utan även resten av ekosystemet och dessutom transporterades från åkrarna ut i vattendrag, sjöar och havet. Flera av våra stora rovfågelarter hade ganska nyligen börjat hämta sig efter att ha jagats till utrotningens rand under senare delen av 1800-talet och runt sekelskiftet (det fanns en period på 1800-talet då det var skottpengar på alla svenska rovdjur), och populationerna var fortfarande små och känsliga. DDT och PCB var mycket nära att slå ut havsörnarna helt, fortplantningen reducerades till en femtedel av vad som var normalt, och det hos en som sagt redan hotad art. Som tur är gjordes en riktad räddningsinsats som blev en av de stora solskenshistorierna i svensk naturvård (även om havsörnen fortfarande är känslig). I dag är de största problemen habitatförstörelse (brist på boplatser) och olyckor där mänsklig aktivitet är inblandad (t.ex. kollisioner med kraftledningar).
