Närmare bestämt på Kullaberg. Jag har alltså varit i Lund för mitt årliga spindemoment på kursen i fältfaunistik. I år hade jag fler dagar än vanligt, mycket för att studenterna skulle få se den mycket sällsynta tapetserarspindeln på Kullaberg, vilket kursen misslyckats med tidigare år (när jag inte varit med dit). Spindelundervisningen fick en lite klen start, men avslutades med en desto större grand finale på Kullaberg.

Första dagen, den årliga spindeltemadagen, var ok. Vi fick in de flesta arterna studenterna ska kunna på den årliga exkursionen på Revingehed, där jag och Linda (dagens lärare, vi är många totalt...) förlade delar av exkursionen till fågeltornet vid Krankesjön för att studenterna även skulle få se de för tillfället gästande ägretthägrarna - som var roliga att få se även för oss som sett ägretthäger förr, de är sällsynta i Sverige och väldigt vackra. Dessutom fick vi se havsörn och ett fiskgjusepar, så ur fågelskådarsynpunkt var det en bra dag. Ur spindelsynpunkt ok.

Dagen efter åkte vi på eftermiddagen för att leta kryp på en strandäng utanför Landskrona. Lokalen var fantastiskt fin, men det var ingen höjdardag ur spindelsynpunkt... Troligen har det varit för torrt för länge (ovädret i Åhus lyste här med sin frånvaro) och det är också ett lite märkigt småkrypsår i år på flera sätt. Många kryp är färre än vanligt och dyker upp senare än vanligt, troligen har det med den hårda vintern att göra. Jag kände mig lite överflödig med tanke på spindelbristen.

Sista dagen jag var med på kursen gick färden till Kullaberg, där vi tillbringade förmiddagen på fina Mölle fälad. Men det var inte mycket att skryta med i spindelväg där heller och jag började känna att jag inte gjorde riktigt rätt för mig som inte producerade mer att titta på i spindelväg. Och förväntningarna på mig själv blev därmed ännu högre (och de var redan höga) inför sista lokalen -tapetserarspindellokalen. Jag hade inte stort hopp att hitta spindeln i fråga efter att ha misslyckats när jag var där och rekade tidigare (se tidigare inlägg om Kullaberg), men jag hittade ju bon så jag visste att den fanns där, och förväntningarna på att få se tapetserarspindeln var höga även från studenternas sida efter min genomgång om spindeln samma morgon. När vi kom till området där lokalen ligger och studenterna släppts loss att håva kryp på egen hand slank jag iväg för en seriös tapetserarspindelinsats. Nu eller aldrig!

Och till min stora lycka hittade jag denna gång raskt flera borör! Medan jag försiktigt grävde fram ett av dem ur den kruttorra och stenhårda jorden kom Lars dit och undrade hur det gick. Jodå, sa jag, det går bra förutsatt att någon är hemma i röret...

Medan jag grävde fick Lars och jag syn på en fin rödsvart skalbagge som kom krypande precis bredvid och som ingen av oss kände igen annat än som en bladbagge. Den tog Lars i ett provrör för att fråga Andreas (skalbaggsexperten, som var någon annanstans) vad det var och eventuellt visa den för studenterna om det var något intressant. Sedan riktade vi åter uppmärksamheten mot tapetserarröret, som visade sig ha en invånare! Tänk att det ibland faktiskt går vägen så där precis när det verkligen gäller! Ibland är lyckan åttbent.

Ett av Sveriges i särklass mest sällsynta småkryp var alltså funnet, och ett som dessutom är häftigt i såväl utseende som levnadssätt. Jag kände mig återupprättad som spindelexpert, i synnerhet som jag vet att de inte sett spindeln något av de tidigare åren den här kursen gått. Vi lämnade platsen, jag med spindeln i en burk i sann förvissning om att den var dagens stora fynd. Och det var den förvisso, men bara ett av dem visade det sig...

Tillbaka vid samlingsplatsen med studenterna förevisade jag när turen kom till mig (vi lärare turas på varje lokal om att skicka runt och berätta om sådana djur som studenterna ska kunna från lokalen vi är på, och intressanta djur i största allmänhet) först de allestädes närvarande rovspindelvårdnäten i ljungen (tyvärr ingen rovspindel), ett pedagogiskt väldigt snyggt trattspindelnät (Agelena labyrinthica), sedan skickade jag runt några andra spindlar som studenterna hittat och sist den stora attraktionen - tapetserarspindeln.

Men innan dess fick Andreas se skalbaggen Lars och jag hittat, och konstaterade att det var en art som inte rapporterats från Skåne på många år och trotts vara utdöd där. Ett verkligt fynd även den alltså! 

Tapetserarspindeln släppte jag tillbaka där jag fångat henne (och visade platsen för Andreas med anledning av skalbaggen) och nöjda och glada åkte vi sedan ut till fyren för att skåda tumlare innan vi åkte hem.

Och här är hon, tapetserarspindel, Atypus affinis!


  

Och så här ser boröret ut. Det sträcker sig uppemot ett par dm rakt ner i marken.




Lars skrev senare på facebook att vi (jag) hittat tapetserarspindel, och fick den fantastiska kommentaren "Åh! Min första spindelrelaterade avundsjuka" från Oskar (en annan ekolog från Lund).