Per frågade i en kommentar till förra inlägget om hur/när och var några av våra vanligaste spindlar hanterar sin avkomma. Här kommer svaren, i en helt annan ordning än i frågan.

När.
Svenska spindlars livscykel är ettårig för de flesta arter. Ungarna kläcks någon gång under sommarhalvåret (när varierar mellan arter), spindlarna övervintrar som juveniler eller unga vuxna och vaknar till framåt våren/sommaren då de parar sig och skaffar en eller ett par egna kullar ungar, därefter dör många. Hannar är generellt mycket mer kortlivade än honor, fullvuxna hannar av vissa arter ser man sällan alls eftersom de dör av ålderdom kanske bara några veckor efter att de uppnått könsmognad. Honor blir äldre, och lever åtminstone länge nog för att efter parningen producera minst en kull ungar, i en del fall flera under sommaren. Vissa arter hinner med två generationer under sommaren, dvs ungar som föds under våren-försommaren är stora nog att hinna fortplanta sig under sensommaren-tidig höst. Oavsett om de hinner med en kull ungar eller inte innan hösten kommer oftast den sena generationen att övervintra och fortplanta sig på våren nästa år. Våra större spindelarter, som t.ex. korsspindel, blir ofta ett par år gamla, vissa kan bli mer än så. T.ex. husspindlar där honorna kan bli uppemot sex år.

Var.
Ja...i det som är artens naturliga habitat, vanligen, vilket förstås varierar mycket. Generellt lägger spindlar sina ägg i en äggkokong av silke, som placeras på ett lämpligt ställe. Det lämpliga stället är oftast ett som är lagom varmt och ger skydd för rovdjur och parasiter (även om kokongen i sig förstås är en del av skyddet) - och hur det ska vara varierar förstås även det jättemycket mellan arter. Grottspindeln i förra inlägget gör en äggkokong som hängs i en tråd från taket i grottan (eller källaren), något den inte är ensam om bland spindlarna och vilket utgör ett bra skydd mot de flesta rovdjur och parasiter som kan tänkas förekomma i den miljön. Många spindlar, som t.ex. korsspindeln, fäster sin äggkokong vid ett underlag - korsspindlars kokonger ses ofta inkilade i hörn i fönsterkarmar och liknande. Många spindlar placerar äggkokongen i sitt bo, eller i skydd under en sten eller barkbit. Vargspindlar  och vårdnätsspindlar, som inte alltid har något bo, har kokongen hos sig hela tiden - vaktar den i boet om de har ett, tar den med sig om de går därifrån och bär den med sig vart de går (se "hur"). Vilket inte är ett alternativ för många arter, eftersom många spindlars absolut sista insats i livet är att producera ägg och en äggkokong.
 
Mattvävarspindel (Linyphia triangularis) med äggkokong



Hur.
Ja, en del har jag ju svarat på redan. Spindlar lägger ägg, gör en kokong som placeras på lämpligt ställe för arten. Oftast överges kokongen sedan, så när ungarna kläcks får de genast klara sig på egen hand, oavsett om det är för att mamman övergivit dem eller för att hon är död. Sina första dagar efter att de kläckts är ungarna ännu ganska outvecklade och hjälplösa, och stannar kvar inne i kokongen där de lever på rester av äggets gulesäck. När de kommer ut ur kokongen stannar de som regel också fortfarande tätt tillsammans vid eller i närheten av äggkokongen några dagar till (då hittar man dem i en klump, som korsspindelungarna på Pers blogg http://slannajten.blogg.se/2010/june/bildfragans-svar.html). En del spindlar vaktar äggkokongen tills ungarna kläcks, och några fortsätter vakta ungarna en kort tid också (men oftast inte). I Sverige hittar man de bästa spindelmammorna bland vargspindlarna och rovspindlarna, de familjer som bär med sig äggkokongerna vart de går.

Vanligaste spindeln i min lägenhet är klotspindeln Steatoda bipunctata, här med ungar på väg ut ur äggkokongen.




Vargspindlar bär inte bara på äggkokongen, efter att ungarna kläckts klättrar de upp på mammas rygg och så bär hon med sig dem där i stället.  

Pardosa sphagnicola med äggkokong



Pardosa lugubris med nykläckta ungar på ryggen - och hon har fortfarande inte lagt ifrån sig kokongen.




Modersinstinkterna är starka hos vargspindlarna, och de adopterar gärna andras ägg eller ungar om de blir av m,ed siona egna (eller om hon ätit upp deras mamma). Vad gäller äggkokonger behöver det inte ens vara en kokong - vadhelst som är runt och i rätt storlek kan adopteras, t.ex. en sten eller ett snäckskal. På bilden nedan syns en spindel med en äggkokong som alldeles uppenbart inte är hennes eller ens särskilt nära släkt (hon tillhör släktet Trochosa som gör vita kokonger, den hon bär på är som synes brun med vit söm - typisk för släktet Pardosa på bilderna ovan). Jag ångrar fortfarande att jag släppte henne och inte tog med mig henne hem för att se om hon hade fortsatt ta hand om ungarna efter att de kläckts (ungarna på bilden är en annan kull Trochosaungar som inte tillhör spindelmamman på bilden). Släktet Trochosa (björnspindlar) hör för övrigt till de vargspindlar som till skillnad från Pardosa har bon, och när de har ägg stannar de oftast därinne med kokongen (men går de någonstans tar de den med sig).   

Trochosa terricola med adopterad Pardosaäggkokong

  
 

Trochosa terricola i sitt bo i en tånghög (jag har elakt nog lyft på taket) med en äggkokong som faktiskt är hennes (vit).




Trochosa ruricola med ungar (som faktiskt är hennes).





Vårdnätsspindlarna går, som namnet antyder, steget längre. Vårdnätsspindlarna har bara tre arter i Sverige, men två av dessa är väldigt vanliga - kärrspindeln och rovspindeln. Honan bär omkring på äggkokongen, men när kläckningen närmar sig bygger hon en barnkammare som ser ut som en tältliknande struktur av växter och silke. Därinne placeras äggkokongen, och honan håller sig i närheten, vilket hon fortsätter med även en tid efter att ungarna kläckts. 

Rovspindel (Pisaura mirabilis) ovanpå sitt vårdnät i oreganon i föräldrarnas trädgård.



Ungarna inne i barnkammaren




En annan god mor är vattenspindeln (Argyroneta aquatica), den enda spindeln i världen som lever under vatten. Vattenspindeln placerar sin äggkokong i en "dykarklocka" byggd av silke i undervattensvegetationen, den liknar det bo hon normalt bor i men är rejälare byggd av tjockare silke och är kamouflerad med växtdelar. Undervattenslivet kräver en extra insats av honan jämfört med de spindlar som lever uppe på land - ungarnas utveckling är syrekrävande, och hon måste därför regelbundet byta ut luften i dykarklockan mot ny frisk sådan som hon hämtar uppe vid vattenytan. Det tar 2-3 veckor innan ungarna kommer ut ur kokongen och sedan stannar de i någon-några veckor till i dykarklockan så det är en hel del jobb för mamma vattenspindel.

Efter några dagar - några veckor beroende på art flyttar ungarna hemifrån. Ett vanligt sätt för spindelungar att sprida sig på är s.k. ballooning - de flyger. Spindeln spinner en tråd rakt ut i luften en vindstilla dag, luftströmmar tar tag i tråden när den är lång nog, och spindeln svävar iväg. Den kan landa när den vill genom att hala in tråden. Oftast färdas spindlarna inte så långt, men de kan absolut göra det - det är så här spindlar t.ex. lyckats sprida sig till isolerade öar. De klarar sig även på hög höjd också - spindlar har fångats åtskilliga kilometer upp i luften.


Steatoda bipunctata-unge som flyttat hemifrån och jagar själv. Är man liten spindel vill man bli stor fort, och då behövs mycket mat - spindelungar tar ofta större byten i proportion till sin egen storlek än vuxna.




Spindelarten ovan är vanlig inomhus. Den nedan är det inte - jag tog en gång hem en (mig ovetande) gravid skuggspindelhona. Medan jag var ute och fältjobbade kläcktes ungarna, och när jag kom hem var det små svarta skuggspindelbebisar  i pyttesmå hjulnät överallt i lägenheten. Den här växten var populär (alla de pyttesmå svarta prickarna är spindelungar). 




Deras skuggspindelmor (Nuctenea umbratica), som minsann inte ägnar sig åt barnpassning.