Naturligtvis bor det spindlar hemma också (vilda alltså). Spindelfaunan hemma är hittills uppe i tre arter: Jag vet att det finns en Pholcus phalangioides eftersom det satt en i taket när jag flyttade in, men jag har inte sett den sen dess. Jag tror att jag har Steatoda bipunctata (samma klotspindelart som finns i lägenheten i Stockholm på balkongen också, men jag har inte sett någon spindel, bara nät. Bildbevis kommer kanske så småningom.

Jag har också pyttesmå mattvävarspindlar som den här.
 



De bor inte inne i lägenheten utan utanför, men i går kom det in en zebraspindel och hälsade på och det är ju alltid trevligt. Han stannade en stund och var, som hoppspindlar tenderar att vara, väldigt nyfiken.

Hoppspindlar har fantastiskt god syn, bäst av alla leddjur, och de är aktiva jägare som går omkring och letar efter byten som de smyger sig på. Det betyder att de inte bara behöver sin skarpa syn, de måste också vara uppmärksamma på sådant som finns omkring dem och det märks att de hela tiden aktivt avsöker omgivningen och kollar upp vad som händer. Jag brukar lära mina studenter att om du tittar på en spindel och den tittar tillbaka på dig så är det troligen en hoppspindel. Det räcker faktiskt nästan som bestämning, det är så typiskt för dem.




Och det är så att den här nyfikenheten ibland gör det svårt att fotografera dem om man vill ha bilder rakt uppifrån som visar teckningar och färger (vilket ofta räcker för att göra en bra artbestämning, hoppspindlar tenderar att ha väldigt artspecifik teckning) eftersom de är riktiga linslusar som mer än gärna tittar i kameran och bilder framifrån visar ofta inte det man behöver se för en artbestämning. Inte för att det behövs i det här fallet, den här arten är så omisskännlig ändå.




En vig liten hoppspindel kan vinkla framkroppen 90 grader uppåt för att titta på något intressant. Som t.ex. en kamera. Omelett!