Ni som följer den här bloggen kanske minns att jag förra året bloggade om förekomsten av trädgårdstomtar och annat trädgårdspynt på gården till huset där jag bor. För er som inte följt bloggen (och för er som inte minns vad jag skrev för snart ett år sen) så finns inlägget här:

http://krydolph.blogg.se/2011/june/tomtar-pa-loftet.html

Och vill man inte läsa det igen så konstaterade jag sammanfattningsvis då det begav sig förra året att två trädgårdstomtar plötsligt fattat posto vid den lilla bron över en blomrabatt på gården utanför huset där jag bor. Min dyra moder kommenterade bilden av tomtarna på Facebook med att jag borde komplettera tomtenissarna med en tomtenissa - något jag å det bestämdaste vägrade göra eftersom jag tycker att redan två tomtar är två för mycket, och att dessutom introducera en av motsatta könet skulle ju då i värsta fall kunna få den ännu mer oönskade följden att antalet inte ens stannade vid tre. I synnerhet som gården fullkomligt svämmar över även av annat trädgårdspynt...

Nu trodde jag ju att hela den där diskussionen, alltså den om olämpligheten med att introducera ännu en tomte av motsatt kön när man tycker att redan två av samma kön är för många, bara var ett skämt. Men nu kan konstateras att situationen är långt allvarligare än jag anat!

För nu har trädgårdstomtarna (efter vintervila i något undanskymt skrymsle - eller vila och vila, av antalet att döma har de haft en del annat än att vila för sig också?) dykt upp i trädgården igen, och liksom förra året står de posterade på vardera sidan om brofästet. Men i år är de inte två, och inte heller tre, utan sex stycken! Två stora (desamma som stod där förra året) och fyra mindre. Bildbevis:

Juni 2011: Två tomtar.




Siste april 2012: Sex tomtar!




Vad detta säger om trädgårdstomtars reproduktion vet jag inte. Uppenbarligen behövdes ingen nissa alls för produktion av hela fyra avkommor, eller så befinner hon sig någon annanstans, utom synhåll? I det senare fallet skulle detta även innebära att de alltså är ÄNNU fler än sex totalt? Finns det i så fall kanske mer än en tomtenissa också? Alternativt har antalet ökats genom immigration snarare än reproduktion, men oavsett vilket är resultatet detsamma: Tomtarna är de facto hela tre gånger så många (minst) som förra året.

Om man i detta sammanhang tillämpar samma logik som en föreläsare från Jägarförbundet gjorde vid en föreläsning på en naturvårdskurs vid Lunds universitet under min studietid, så krävs avskjutning av tomtarna omedelbart för att bryta denna exponentiella populationstillväxt och förhindra att de fullständig översvämmar såväl trädgården som Ekenäs och hela Finland. Nu pratade den föreläsaren förstås om den svenska vargstammen, inte tomtar. De senare räknas inte som jaktbart vilt såvitt jag vet...men det gjorde å andra sidan inte varg heller när jag läste mina grundkurser på biologutbildningen (jaktlagstiftning och fridlysningar har uppenbarligen inte någon större betydelse i undervisningen av naturvårdsstudenter om man bara vill skjuta något tillräckligt mycket. Men nu tillämpar jag ju som tur är inte samma logik som den föreläsaren eftersom man som ekolog redan på grundkursnivå lär sig vissa grunder i hur populationstillväxt fungerar, däribland att en exponentiell populationstillväxt som denna är helt normal om man startar med ett mycket litet antal individer (t.ex. två stycken) men sedan som regel inte håller i sig på längre sikt. Någonstans når populationen en övre gräns, K (Carrying capacity) där resurserna inte längre räcker, till och kraschar. Om den inte redan innan dess stabiliseras på en lägre nivå genom t.ex. predation (men avskjutning kan fortfarande vara ett alternativ om situationen blir ohållbar redan innan K är nådd -för de är ju aggressiva också, tomtarna, man ser ju tydligt på bilderna ovan att den ena av de där nissarna hytter med näven åt fotografen. På båda bilderna).

Jag vet inte om konkurrens egentligen är en begränsande faktor för trädgårdstomtar. I det här fallet verkar de ju uppenbarligen föredra brofästet som habitat eftersom alla sex står och trängs där - så tillgången på lämpliga broar kanske kan vara en faktor? Och bron finns det ju bara en av (än så länge, för vem vet på den här gården, rätt som det är finns det väl flera broar också?), så kanske de inte kan bli så väldigt många fler ändå?

Såvitt jag vet förekommer ingen predator på trädgårdstomtar heller, men man skulle ju kunna hoppas att en sådan skulle dyka upp? Om det inte är så att det är ännu större tomtar som prederar på de mindre förstås, i så fall hoppas jag verkligen inte på att de också dyker upp.  

Tittar man på bilderna ovan är det också uppenbart (att döma av växtligheten) att trädgårdstomtesäsongen startat mycket tidigare i år än förra året. 2011 intog inte tomtarna bron förrän i slutet av maj/början av juni (minns inte riktigt vilket), men i år står de där redan till Valborg. Detta är troligen en följd av det vackra och varma vädret (låt er inte luras av att det inte ser så soligt och varmt ut på 2012-bilden - den är tagen på kvällen) i år. Vintern var ju väldigt lång förra året och det snöade här på första maj, vilket det knappast lär göra i år. Men en månads skillnad eller till och med mer är ändå ganska mycket - finns en koppling till klimatförändringar här månne?

Det är i alla fall trevligt att det är vår, även om tomtarna vid bron väl kanske inte är det vårtecken jag uppskattar mest om man säger så. 

Nej, detta inlägg ska inte handla om militant New Age eller något ditåt, utan om ost. Närmare bestämt den finska blåmögelosten Aura. 

I Finland äter man förstås ost, inget konstigt med det. Generellt verkar man här (om man ska döma av ostdiskarna i butikerna) främst gilla lite starkare ostar, och för mig som till vardags helst har mesiga hårdostar som mild Herrgårdsost på mackorna är det därmed svårt att hitta en vardagsost jag gillar trots dignande ostdiskar.

Men detta skulle inte handla om finländarnas ostpreferenser i allmänhet, utan om deras specifika förtjusning i blåmögelosten Aura (namnet kommer från Aura å som rinner genom Åbo och har alltså inget med en aura att göra). Aura är VÄLDIGT populär, inte minst i matlagning (och det passar kanske bra att just blåmögelost är så poppis här eftersom den är blåvit?). Så populär att det på menyer och liknande inte ens står "blåmögelost", utan bara "Aura" (det står inte ens "Auraost" utan man förväntas helt enkelt veta vad Aura är för något). Så om man nu i likhet med mig inte tycker om blåmögelost är det verkligen absolut nödvändigt att lära sig namnet Aura om man ska äta ute i Finland för att kunna undvika det! Inte ens på pizzerian går man säker - Aura är ett vanligt pizzapålägg i Finland. Den är också vanlig i sallader, pastarätter, gratänger, kycklingrätter, soppor, såser med mera med mera med mera, i princip kan man hitta den i nästan vad som helst. Och så äter man den naturligtvis som den är på kex eller så (eller "som sådan", som "som den är" heter på finlandssvenska). Man måste verkligen passa sig noga och lusläsa menyerna...

För övrigt är det på tal om finska företeelser flaggdag här idag. Något det ju är ganska ofta här, som tidigare nämnts.
   

 

Jag och Kaj (och Ingalill) blir ju utkörda ur vårt lärarinneseminarium nu, som istället ska bli bibliotek. Istället flyttar vi upp till huvudbyggnaden på Novia, till de andra forskarna i Aronias korridor. Jag har börjat bära upp mina saker lite i taget, och varje gång jag kommer upp på avdelningen frågar folk om vi har börjat flytta och när vi ska flytta. Och i synnerhet är de intresserade av när Ingalill ska flytta in! Till den grad att det föreslagits att Ingalill också borde ha namnskylt på dörren till kontoret...

Vad gäller det tycker jag nog kanske att det där med namnskylt hänger lite ihop med om man faktiskt jobbar på stället eller inte, och jag tycker verkligen inte att det görs särskilt mycket jobb (eller för den delen pågår någon slags aktivitet alls) i Ingalills terrarium. Möjligtvis skulle man kunna säga att hon fyller en funktion som spindelambassadör, men inte ens det är ju ett särskilt betungande jobb trots det allmänna intresset på avdelningen. Fast å andra sidan får hon (såvitt jag vet...) ingen lön heller, så man kan ju faktiskt inte begära så mycket. Fast å tredje sidan bor och äter hon gratis (inklusive vatten och värme), så något kanske man kan begära ändå? Åtminstone om hon ska ha en egen namnskylt. 


                  Hon kunde väl hjälpt till att bära några böcker åtminstone...?

Ja ni som mot förmodan följer den här bloggen kanske undrar hur det gick. Hittade jag öronpropparna inför Queenkonserten? Och hur gick uruppförandet av Petras "Archipelago" i söndags?

Svaret på den första frågan är ja, jag hittade öronpropparna. Ett par åtminstone, vilket ju var vad som behövdes (jag har flera uppsättningar men var de övriga finns är fortfarande ovisst). Så trumhinnorna klarade Queenkonserten utan obehag. Och det var en bra konsert, orkestrarna var duktiga och det lät bra om både orkestrarna och solisten (känd finsk hårdrockssångare, eller rättare sagt, känd för de som har koll på hårdrock vilket jag ju inte har - jag hade aldrig hört talas om honom...). De hade dessutom några låtar som inte arrangerats som rock utan som de gjort något annat av vilket var trevligt som omväxling. Det enda som jag tyckte var mindre bra var nog att jag tyckte att man utnyttjade orkestrarna lite dåligt. Här hade man förstärkt orkestern med ett kompband med elbas, elgitarr och keyboard vilket i sig är helt ok, men man förlitade sig lite väl mycket på dem vilket gjorde att orkestern ofta hamnade i skymundan - och jag tycker nog att om man spelar rockkonsert med två blåsorkestrar så vill man ju höra vad man kan göra av den musiken med blåsorkester! Och att då bara ha en enda tuba och överlag väldigt lite tungt brass totalt i två i orkestrar (flottans och flygvapnets musikkårer) och överlåta basspelet huvudsakligen åt elbasen är lite trist. Men på det stora hela lät det bra och var en bra konsert. I

Svaret på andra frågan är "ok". Min egen orkester hade sin vårkonsert i söndags, jag spelade Petras komposition Archipelago på flygelhorn och det gick om inte perfekt så ganska så bra. Och resten av konserten gick nog också under omständigheterna bra med tanke på orkesterns nivå, vi spelar ju en del saker (Holst svit i ess t.ex.) som vi egentligen inte klarar av att spela riktigt bra. Men det var bra försök... 

På lördag åker vi till Helsingfors för en samkonsert med en orkester där, ska bli intressant. Och om en månad är det dags för Sverigeturné till blåsmusikfestivalen i Jönköping (av alla ställen vi kunnat åka på turné till så måste vi åka till Sverige, och till Jönköping. Men det blir säkert trevligt).

  

Lovade kusin Tina att blogga om mitt nyliga inhopp i svensk radio, så varsågoda!

Häromdan var jag i Göteborg en hastig dagstur för att prata om spindlar i radio. Det hela kom på lite plötsligt (dock inte lika plötsligt som förra gången jag pratade spindlar i radio, förrförra julen) men blev väldigt trevligt.


Passar ju bra att prata spindlar nu när de äääntligen börjat titta fram här. Nedan en av årets första vargspindlar.

Jag blev uppringd av SR som ville göra en spindelspecial i programmet "Christer" i P3. De ringde egentligen redan på torsdagen, men eftersom jag tillbringade torsdagen i fält med att reka lokaler inför en exkursion i samband med ett kommande semiarium på jobbet (se förra inlägget) så missade jag samtalet, så de fick inte tag i mig förrän på fredagen då jag blev ombedd att komma och prata spindlar i Göteborg tisdagen efter. Eftersom jag inte hade tid att vara borta länge krävdes en del logistiska undersökningar för att utröna om det var möjligt att åka fram och tillbaka från Ekenäs till Göteborg samma dag, och det visade sig att det var det. Så jag åkte hemifrån i tisdags morse i regn och snö för att hinna med ett plan så att jag var i Göteborg till lunch där jag blev hämtad med taxi på flygplatsen (lyxigt värre för en fattig postdocforskare) och körd till radiohuset. Där blev jag bjuden på lunch för att sedan träffa radiofolket och Christian från universeum, som kom med spindlar som skulle vara med i programmet (fast jag hade tagit med mig ett par också, för att vi skulle ha något annat än bara de där stora och farliga djuren man oftast visar upp på djurparker och liknande). För även om de förstås inte syns i radio så var det viktigt att det verkligen skulle vara spindlar med i en spindelspecial. 

Och mycket spindlar blev det! Med oss i studion hade vi fågelspindeln Spreta (en Grammostola rosea, samma art som mina spindlar Kerstin och Lisbeth alltså), en brasiliansk vandringsspindel, en amerikansk svart änka, en europeisk svart änka, ett par husspindlar, en darrspindel (egentligen två, för jag hade en med mig också men vi nöjde oss med Universeums eftersom den var mycket större än min), en vargspindel (Pardosa förstås) och en amplypygid (som inte är en spindel men väl ett spindeldjur (vet ni inte hur en sådan ser ut, bildgoogla gärna på Damon diadema för de är verkligen helt otroligt coola djur!). Det var inte utan att programledaren Christer var smått nervös med alla dessa åttbeningar omkring sig...

Och sen pratade vi spindlar. Lyssnade på lyssnarhistorier den ena värre än den andra, svarade på lyssnarfrågor, artbestämde inskickade spindelbilder, och Christian och Spreta hade en liten terapisession med en inbjuden spindelrädd gäst. Och det hela blev nog rätt bra, åtminstone om man ska döma av aktiviteten på SRs hemsida där det ligger en del bilder och filmer från programmet, förutom att man förstås kan lyssna på själva programmet i efterhand. Vill ni lyssna så finns det här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3130&artikel=5066977 


Efteråt agerade jag bärhjälp vid transporten av spindlarna (och amplypygiden) tillbaka till Universeum, och fick en bakom-kulisserna-visning av spindeldjuren som finns där och krypen i utställningen under den stund som var kvar av eftermiddagen. Väldigt trevligt! Vädret var dessutom strålande i Göteborg, de påstod att det snöat samma morgon men av det syntes inte ett spår när jag kom dit.

Sen åkte jag taxi till flygplatsen, flög till Helsingfors, och körde hem till Ekenäs. Hade hellre åkt tåg till och från Helsingfors än kört bil men planet var förstås framme för sent för att jag skulle hinna med sista tåget till Ekenäs så Laban fick också en liten resa. Kom hem halv ett, till den finska våren med en ynka plusgrad (lite skillnad mot vårvädret i Göteborg...).

Det var det. Nu blir inte nästa offentliga framträdande förrän på det där seminariet i maj (se förra inlägget). Vad gäller offentliga framträdanden i egenskap av biolog alltså - för på söndag väntar konsert med orkestern, med uruppförande av syster Petras nykomponerade solostycke Archipelago på flygelhorn. 


Och som avslutning, vad tycks om den här skönheten? Som är en snabblöparspindel vid namn Philodromus margaritatus.

Dagens arbete har bestått i rekognocering inför den exkursion vi ska ha på jobbet i samband med ett seminarium om vattenrening. Så jag, kollegerna Kaj och Rolf, samt kommunens miljöansvarige och en annan naturvårdare har rekat en lämplig runda i trakten. Vädret har varit fint de senaste dagarna, så jag hade ju hoppats på att det skulle vara det även denna dag - vilket i så fall kanske hade kunnat resultera i de där vargspindlarna jag vill ha tag i som inte hade kommit fram i påskas. Föredraget är ju imorgon, bevars, och fortfarande inga spindlar!

Men exkursionsplanen verkar bli ganska trevlig tycker jag, i synnerhet om vädret är bra (och förhoppningsvis är det ju lite vårligare i maj än det är nu).

Turen startar i Ekenäs och går först till vår närmaste skärgårdsö, Skärlandet, där planen är att vi ska titta på fina strandbetesmarker på Baggö och prata om landskapsvård, naturliga buffertzoner, vattenandelslaget på ön, med mera. Dessutom är det en av våra projektöar i EU-projektet och det är ju trevligt att besöka åtminstone en av dem (de övriga är lite för långt bort, hade vi åkt till någon av dem hade vi inte hunnit med något annat alls samma dag).

Baggö hamn. Fortfarande is på havet.

Från Skärlandet åker vi en liten slingrig väg till Snappertuna, en liten by där vi gör ett studiebesök på ett väldigt litet reningsverk. Sen går vi ner till Raseborgsån strax intill där vattnet från reningsverket hamnar efter rening, och promenerar sedan till den närbelägna Raseborgs slottsruin för lunch på caféet där. Caféet är dock ingen ruin, det är bara från 1800-talet och därmed ca 500 år yngre än slottet...Ekenäs är en ort som ingår i "Raseborgs stad" (=kommunen), fast någon egentlig Raseborgs stad existerar inte. Det egentliga Raseborg är denna medeltida slottsruin från 1300-talet.

Efter lunch och kanske ett turistbesök i borgen fortsätter turen till dagens sista färdmål - en anlagd våtmark för vattenrening. Där traskar vi omkring ett slag och får ett föredrag om våtmarken och hur den fungerar, och sen går färden tillbaka till Ekenäs. 

Vintrig våtmark...




...men inte helt vintrig! Vide ung sover inte längre (fast egentligen tror jag att det här är sälg?)!

Och tussilagon blommade i massor! De första jag ser i år.

Och de var inte de enda vårtecknen. Trots att vädret var grått och trist hittade jag en fläck (bara där, ingen annanstans) med massor av tappra vargspindlar som trotsade kylan! Äntligen! Ett par av dem får följa med mig till Åbo imorgon, för naturligtvis är de Pardosa. Och jag är imponerad av hur aktiva de var trots att det var kyligt och absolut ingen sol alls.

  

Efter den förra långa vintern trodde jag ju i min enfald att det skulle bli vår tidigare i år eftersom vintern inte varit lika lång och hård. Men istället har det i Finland blivit en evighetslång vårvinter, där snön och isen hänger sig kvar och bara smälter sakta sakta liiite i taget. Den riktiga vintern har varit över ganska länge nu, men det är fortfarande knappt man kan kalla det vår utan det är snarare något mittemellan. Det verkar inte bättre än att man får vänja sig vid att det där med att julen varar än till påska ska tolkas bokstavligt här i Finland, åtminstone vädermässigt. Faktum är att jag (eftersom jag firade jul i Skåne) faktiskt fick en betydligt vitare påsk än jul. Bara det.

Men vintern börjar ge sig på riktigt nu, och under påskhelgen hade jag tänkt ta tillfället i akt att göra en utflykt till ett närbeläget strövområde. Jag hade föreställningar om en promenad i vårsolen, med snösmältning, fågelsång och de första vargspindlarna tittande fram ur löven. De där vargspindlarna var speciellt viktiga eftersom jag har ett föredrag i Åbo imorgon om mitt doktorandprojekt, och jag hade velat ha med mig en liten vargspindel i släktet Pardosa dit (eftersom de liksom är huvudpersonerna i mitt doktorandprojekt). Och nu när snön äntligen börjar försvinna på allvar så börjar det bli dags för dem att komma fram! Så förhoppningarna var höga, men blev grymt svikna. Eller nåja, fåglarna sjöng åtminstone.

Jag och Laban begav oss alltså till Västerby strövområde, ett stort sammanhängande område med barrskog och myrar där jag aldrig varit förr, och tanken var att köra en bit in i området så att jag liksom kunde utforska det inifrån och inte behövde börja längst ut i ytterkanten. Det visade sig vara lättare sagt än gjort...Vägarna i området visade sig vara bara små skogsvägar med djupa diken på sidorna (totalt omöjligt för två bilar att mötas, jag mötte som tur är bara en och det var precis vid en korsning). Jag hade ju hoppats att vägarna vid det här laget skulle vara farbara och det var de - men de var fortfarande snö- och istäckta så det gick långsamt fram. Jag hade siktet inställt på en parkeringsplats som fanns utsatt på kartan, men den visade sig inte existera den här tiden på året. Det fanns en öppen glänta, men det var så mycket snö där att det var omöjligt att ställa en bil någon annanstans än på själva vägen (dvs blockera vägen helt). Så jag gav upp det, och det var om jag får säga det själv mycket bra gjort av mig att alls lyckas vända bilen och komma därifrån utan att köra fast (eller ner i dikena).

Så jag fick nöja mig med lite rotande efter spindlar vid en liten sjö i utkanten av området där man kunde parkera utan problem eftersom det fanns en badstrand som säkert är välbesökt på sommaren. Sjöstränder är ju också ett bra spindelletarställe, men det visade sig tyvärr fortfarande vara för tidigt. Så där det borde funnits bilder på årets första vargspindlar blir det nu istället bilder på is. Varsågoda! Påsktid i Finland!


Den här sjön heter Grabbskog Storträsk (kunde de inte bestämma sig för om den är ett kärr eller ett träsk?). Den har en fin liten badplats (istäckt) med sandstrand (istäckt) och är säkert trevlig att bada i när det blir sommar (och isen försvunnit). Detta ska absolut undersökas längre fram - det går ju inte att säga så länge isen ligger kvar, men jag hoppas på en fin näringsfattig humös sjö (brunvattenssjö), såna gillar jag att bada i. Dessutom kan det vara roligt att leta kryp i dem. 

Ja, och mer spännande än så här blir det inte. Nu följer bilder på is, eftersom det var den främsta behållningen denna dag. Alla tagna i denna sjö (på denna sjö?).

 

Årets första spindel sedd utomhus blev i år en liten zebraspindel, som skuttade runt på husväggen i solen.

Påsk är förstås inget speciellt för Finland, och i stort firas den som i Sverige men det finns ändå vissa små skillnader. Påskkärringstraditionen är en svensk tradition som är gammal nog för att finnas även i Finland, men den skiljer sig lite här. Jag lärde mig av min orkesterkollega Nanne i söndags att denna tradition dessutom inte bara skiljer sig mellan Finland och Sverige, utan även mellan finnar och finlandssvenskar.

Påskkärringarna i Finland reser uppenbarligen inte till Blåkulla på skärtorsdagen, som de svenska gör. Finska barn klär ut sig till påskkärring på palmsöndagen, dvs söndagen före påsk. Detta hänger tydligen ihop med traditioner från östra Finland knutna till den ortodoxa kristendomen - enligt den traditionen går man och delar ut dekorerade videkvistar i husen och läser en ramsa (och får godis som belöning, förstås), och sen har de traditionerna liksom rörts ihop med den svenska folktrons påskkärringar. Så nu är det påskkärringar som går med videkvistar och läser ramsor, och det gör de på palmsöndagen. De finlandssvenska barnen är istället påskkärringar på påskafton eller möjligen påskdagen. Nanne berättade också att vissa barn naturligtvis har förstått att utnyttja möjligheterna denna skillnad mellan finsk och finlandssvensk kultur innebär genom att följa bådas traditioner och därmed få två tillfällen att klä ut sig. Det är ju tur, tyckte Nanne, att de uppenbarligen ännu inte har upptäckt att de svenska påskkärringarna knackar dörr på skärtorsdagen för det hade ju i så fall kunnat utnyttjas det också. Själv fick jag inte besök av några påskkärringar förra söndagen (jag hade verkligen blivit överraskad i så fall!), och nu vet jag ju att det troligen inte kommer några i dag så jag får väl se hur det blir i helgen...  

Finland har för övrigt mycket egen matkultur knuten till påsken, mer än vad vi har - liksom i Sverige äts ägg och gärna lamm och lax, men sen har man en del egna specialiteter dessutom.

Och inte bara kycklingar kommer ju ur ägg...





Apropå ägg måste jag för övrigt rapportera att det för tillfället råder viss äggbrist i Finland - i går var äggen totalslut i butikerna. Anledningen är EUs nya burhönsbestämmelser som trädde i kraft vid årsskiftet (vilket ställt till problem för äggproducenterna med den gamla typen av burar som alltså numera är otillåtna, och en del har tvingats lägga ner) i kombination med den ökade efterfrågan till påsk. Och med brist på billiga burhönsägg ökar förstås efterfrågan på ägg från frigående höns och ekologiska ägg - med resultatet att även dessa tar slut eftersom de producenterna inte lyckats matcha efterfrågan nu till påsktider. Själv kan jag glatt avstå från ägg under påsken, tycker att det verkligen var på tiden att de där bestämmelserna ändrades (och helst hade de fått bli ännu hårdare). Så jag väntar med äggen tills det finns ekologiska sådana på hyllorna igen.

En finsk påskrätt som troligen aldrig skulle serveras på en svensk påskbuffé är blodkorv. Det är inte frågan om den där typen av blodkorv som man själv fick i skolan, som åts i nästan smörgåsstora tjocka skivor, utan den finska varianten är en mindre och smalare korv (som man liksom kan äta som korv utan att skiva den). Den här tiden på året säljs sådan blodkorv i lösvikt i affärerna.

Den påskrätt man som utlänning dock mest lägger märke till är memma, en efterrätt gjord på rågmjöl, malt och sirap. Hur det smakar vet jag inte, men såg att det till och med fanns små portionsförpackningar typ yoghurt eller risifrutti i affären så man kanske borde köpa sig en sådan bara för att prova? Den andra svenska postdocen på jobbet berättade att han när han precis flyttat hit köpte memma i tron att det var chokladkaka (det är utseendemässigt ganska likt kladdkaka) och naturligtvis blev grymt besviken...