På ridlektionen hade jag min andra rond med Daisi (se tidigare inlägg). Hon och jag är fortfarande inte överrens om vem det är som bestämmer, otroligt hur svårt det kan vara att få en häst att bara fortsätta rakt fram åt det håll den redan är på väg om den får något annat får sig...Jag behöver bli tydligare och mer bestämd och tycker nog att jag bättrar mig, men Daisi är en gammal räv som är mycket mer erfaren än jag, kan alla knep och vet preciiis var, när och hur hon ska sätta in stöten för att få övertaget. Och man kan inte skylla på att hon är lat eller okänslig för hjälperna (t.ex. "hård i munnen", vilket ridskolehästar ofta beskylls för) - hon är inte lat och hon är superkänslig och reagerar för jättesmå signaler om hon bara vill. När hon är samarbetsvillig kan man svänga, göra halt eller öka farten enbart med små vikthjälper, utan att röra ben eller tyglar alls. När hon inte vill däremot - då får man verkligen jobba för att hon inte ska gå i sicksack eller svänga när vi ska rakt fram, gå rakt fram när vi ska svänga, gå och såsa utan att gå fram ena stunden för att nästa plötligt vilja haka på en annan häst som galopperar trots att jag inte alls bett om ökad fart, och vägra stanna eller vägra stå still när vi ska göra halt (Daisi tycker det är HELT onödigt att stå stilla på en ridlektion. Vad är syftet med det, det är väl rida vi ska göra? Vi gjorde dock en riktigt snygg halt idag och stod still i säkert nästan fyra sekunder...).

 

Och jag är förstås fullt medveten om att hon testar mig och roar sig storligen på min bekostnad, men samtidigt är det nyttigt att inte få något gratis. För jag inbillar mig att om jag blir tydligare och verkligen gör rätt, så gör hon också rätt - och då beror det på att jag gör rätt, och inte på att jag sitter på en häst som gör rätt oavsett vad jag gör eller inte gör.    

 

 

Och inte kan man bli sur på henne heller ens när det faktiskt skulle behövas för hon är ju så söt, och väldigt trevlig och go att hålla på med...

 

 

 

Den uppmärksamma blicken på bilden beror för övrigt på att hon undrar om kameran går att äta och precis ska till att testa den hypotesen - för Daisi är också den säkert tiggigaste hästen i stallet. Ger man henne nånting alls att äta (dagens godisranson var ett äpple) slutar hon aldrig leta efter mer i ens fickor sen, fast hon ju borde märka att det inte finns mer att hämta där.

 

Notera också hur pass ren och fin hon är på bilden, bläsen är till och med vit! Alla hagar plus ridbanan och gårdsplanen är efter det regniga vädret som varit nu ren lervälling, och Daisi hade ägnat morgonen åt gyttjebad i hagen och var täckt av mer eller mindre torkad lera från topp till tå. När ridläraren sa åt mig och en annan deltagare i lektionen (hennes häst gick lektionen före också, så han var redan färdig och iordninggjord) att hämta in henne i morse uttryckte hon det "Kajsa och Lina, se om ni kan hitta Daisi under leran - ni behöver nog vara två...". Men efter en borstning före och en efter ridlektionen var hon åtminstone hyfsat ren lagom tills hon skulle tillbaka ut i hagen igen...