Idag var jag och red för första gången på länge, och red lektion för första gången sen gymnasiet! Det var roligt, och jag hade också en sån otrolig tur att jag lyckades pricka den enda dan på jättelänge med fint väder. Soligt utan att vara kallt, perfekt uterittsväder. Det enda man kan beklaga är att det var så fint att man hellre hade velat ge sig ut på en tur i höstskogen (till häst alltså) än på ridbanan...

 

Men stallet, som heter Rullarsböle ridstall, var fint. Det var ett lite mindre och mysigt stall, om än inte så lyxigt - det finns t.ex. inget ridhus, vilket jag oftast tycker är trevligt eftersom jag tycker bättre om att rida ute (även om det är lite mindre trevligt om det regnar...). Min lektionshäst för dagen hette Pisang och är en estnisk torihäst (en ganska vanlig ras här). Ridningen gick förstås lite sådär. Nog för att jag kommer ihåg hur det ska gå till, men det var ju så länge sen jag red på riktigt så ridmusklerna saknas och balans och rytm är i oordning. Men det blir bättre med tiden, tyvärr kommer det väl att ta ett bra tag...och även om Pisang förvisso var en trevlig häst att rida så fick man inte mycket gratis - gjorde inte jag rätt så skulle minsann inte han göra rätt heller, så det så!

 

Jag har bara en jättedålig bild på Pisang, tyvärr var de jag tog på närmare håll ännu suddigare...

 

 

 

Och betänk att Pisang på bilden är nyryktad och fin (och det behövdes efter en morgons klafsande på den leriga ridbanan med stora vattenpölar). Det känns ju som smått meningslöst arbete när man sen släpper honom så här i en jättelerig rasthage, men jag gillar ändå att man på det här stället inte verkar bry sig om att klä in hästarna i täcken som inte är motiverade av vädret bara för att det ska bli lättare att hålla dem rena (och det är ju trots allt inte jag som ska göra rent honom när han kommer in till kvällen och kanske har rullat sig i det här...). De flesta rasthagar på det här stället hade faktiskt ändå gräs på marken, något man idag nästan är förvånad över att se - i så många stall har man små små rasthagar där hästarna snabbt äter upp gräset, och utan vegetation som tar upp vattnet och binder jorden blir marken snabbt söndertrampad och gräset får sällan en chans att nånsin komma tillbaka. Men vädret har ju varit så blött och regnigt och eländigt hela sommaren och då blir det ju som det blir, även här.

 

Men trevligast var att det här verkar vara ett ställe med hästar som trivs med tillvaron på en ridskola och med att ha folk omkring sig - inga griniga sura ridskolehästar här inte. Alla pållar jag hann hälsa på var väldigt trevliga och sällskapliga, och åtminstone Pisang var väldigt trevlig att ha att göra med även från marken (de andra vet jag ju inte än, men de verkade trevliga de med). Så det blev en del klappande, och dessutom inte bara av hästar - i stall finns ju oftast även andra djur än hästar, i det här fallet en västgötaspets vid namn Gandalf och några stallkatter som alla gillade att bli klappade. Så klappbehovet stillades för en gångs skull, fast tyvärr är det ju beroendeframkallande...och Pisang gillade visserligen att bli pysslad med och ryktad efter lektionen, men han hade full koll på när vi började bli färdiga med den biten och då ställdes siktet in mer på att få komma ut till kompisarna i hagen. Å andra sidan kom kompisarna i hagen, två andra torihästar, gärna fram för att bli klappade de med. 

 

Haigu, också en torihäst.