Positiv OCH konstruktiv kritik????
Dagens uppsats. Sluta läsa om ni inte är intresserade av teknikaliteter angående att rätta andras uppsatser...
Jag befinner mig just nu i ett skede då min första egna examensarbetare håller på att skriva sin kandidatuppsats, och jag lägger därmed ner en del tid på att kritisera och kommentera det hon skriver. Och funderar en del på det här med att ge kritik på vad folk skriver...
Jag har handlett åtskilliga studentprojekt på olika ekologikurser och varit inblandad i handledningen av examensarbetare förut, men det här är min första helt egna examensarbetare och därmed det första längre studentprojekt jag handlett hela vägen från idé till färdig uppsats (vilket blir ungefär ett halvt år totalt). Och jag önskar att någon kunde ge MIG kritik också så att jag kan bli en bättre handledare (examensarbetaren verkar förvisso nöjd, men hon har ju inget att jämföra med...).
I vilket fall så sitter man ibland där och drabbas av lite dåligt samvete när man gått hårt fram med rödpennan och har nästan lika mycket text i sina kommentarer som studenten har i arbetet, oavsett om det är ett litet projekt på en grundkurs eller ett helt examensarbete. Inte blir det enklare av att jag är språkpolis och inte kan nöja mig med att bara rätta innehållet...men oftast har jag inget dåligt samvete för att jag är petig med språket. Studenter som läser vid universitetet idag ska ha grundbehörighet från gymnasiet i svenska och engelska, och därmed borde jag när jag undervisar i biologi på universitetet egentligen inte behöva rätta grundläggande stavning och grammatik. Att det blir en del småfel kan jag acceptera (det blir det nör jag skriver också), likaså att det blir fel när man som student villar bort sig i det vetenskapliga skrivandets ofta krångliga terminologi och höga krav på stringens och konsekvens, för att inte tala om tekniska detaljer som hur man skriver referenser. Men när det blir väldigt många fel på väldigt grundläggande nivå och många av dem är sådana som kunnat undvikas om man bara gjort sig mödan att använda stavnings- och grammatikkontrollen i Word - då blir jag lite sur. Om man inte har en väldigt bra ursäkt för att vara dålig på stavning och grammatik (dyslexi t.ex.) är det respektlöst och slarvigt att på universitetsnivå lämna in en text som formligen kryllar av språkfel, oavsett ämne. Jag kan inte låta bli att rätta språket, men tycker inte att jag borde behöva göra det på den här nivån i den omfattning jag ofta gör...
Bortsett från språk ska en naturvetenskaplig rapport vara uppbyggd på ett visst sätt, och en viktig del av rapportskrivandet på universitetskurserna är just att man ska lära sig den metodiken. Ska man fortsätta inom forskningen är det absolut nödvändig kunskap, och om man inte ska det utan tänker sig att t.ex. arbeta med naturvård inom kommun eller länsstyrelse eller någon annan myndighet, så är det kunskap man har nytta av även när rapporterna inte är fullt så strikta och regelstyrda som en vetenskaplig artikel. Till skillnad från språket är det här inte kunskap man har med sig från gymnasiet, och själv tycker jag nog att man egentligen borde ha det i viss grad om man kommer från de naturvetenskapliga eller tekniska programmen. Viss rapportskrivning enligt IMRAD-upplägget (inledning - material och metoder - resultat - diskussion) förekom när jag gick gymnasiet, men det var sällsynt och det lades inte mycket tid på det. Jag vet inte hur deet ser ut nu men tror inte att det är så annorlunda - men jag tycker nog att vetenskaplig rapportskrivning egentligen bör ingå i svenska och/eller engelskundervisningen på sådana gymnasieprogram! För som det ser ut nu blir det en onödigt komplicerad sak som kräver onödigt mycket tid för studenter som läser sina första naturvetenskapliga universitetskurser med jättemycket nya ämneskunskaper, och dessutom måste lära sig ett nytt sätt att skriva på samtidigt. Det tar därmed också ganska lång tid innan de kommer in i det, så länge att de inte är ovanligt att man fortfarande får rätta fel i det grundläggande IMRAD-upplägget även hos examensarbetare.
Sedan till detta kommer ju då själva ämnet, det som är det viktiga i sammanhanget, det vetenskapliga! Och det är en så stor bit att jag inte ens tänker gå in på den. Allt sammantaget kan det bli ganska mycket jobb med rödpennan ibland, beroende på nivå både hos studenten, kursen och arbetets omfattning. Men det viktiga är som jag ser det inte hur mycket eller lite man använder rödpennan utan att den kritik man ger sina studenter verkligen är konstruktiv kritik. Och där måste man hålla tungan rätt i mun, för det är ofta lättare att hitta fel och brister än bra saker - det är klart att fel ska påtalas, men det är inte bara viktigt utan ett absolut måste att i så fall även tala om varför det är fel och ge förslag på hur man ska tänka för att det ska bli bättre. Då blir det konstruktivt.
Men detta är ganska lätt att göra vad gäller negativ kritik - det är däremot mycket svårare att ge positiv kritik på ett konstruktivt sätt! Det är förstås minst lika viktigt och ofta viktigare att faktiskt tala om när det blir rätt som att tala om när det blir fel. Men allra viktigast är att göra även den positiva kritiken konstruktiv, och det är betydligt svårare. Jag blev själv när jag gick i skolan (och även på universitetet) ibland smått irriterad när jag fick tillbaka uppsatser utan andra kommentarer än "bra!", eller något liknande väldigt generellt positivt omdöme (guldstjärna i kanten...). Det var förstås bra att det var bra och det var jag glad för, men att bara få reda på det var inget jag lärde mig särskilt mycket av. Även det som är bra kan ju alltid bli bättre och även den som redan gör rätt kan vilja utvecklas och bli ännu bättre - och om jag förutom ett enkelt "bra!" även hade fått reda på vad som gjorde arbetet bra och varför, så hade jag lärt mig mycket mer av uppgiften. Nu gick jag genom hela skolsystemet med goda betyg i svenska utan att egentligen veta vad jag gjorde när jag skrev, för jag fick sällan någon konstruktiv kritik alls. Och det får mig ofta att känna att jag svamlar lite i blindo när jag skriver (utom när jag skriver vetenskapligt, för på universitetet blev det lite bättre med konstruktiv kritik...).
Samma tendenser ser man inte bara vid rättning av uppsatser och rapporter, utan även i andra sammanhang där folk ska tycka och ha åsikter om något. Om man t.ex. tittar på kursutvärderingar eller andra enkätsvar så kan man snabbt konstatera att folk som är missnöjda ofta skriver fler och längre kommentarer och ger en mycket mer detaljerad kritik än de som är nöjda. Tycker man att t.ex. ett kursmoment på en kurs man gått varit bra så nöjer man sig ofta med att tala om det och inget mer. Kursutvärderingar görs ofta enligt ett system där studenterna får poängsätta olika moment på en skala (t.ex. från 1-5), och sedan finns det möjlighet att även skriva kommentarer om man vill. Moment med många höga betyg har ofta betydligt färre kommentarer än moment med låga betyg - på kursmoment som upplevs som dåliga är man mycket mer noga med att tala om varför det var dåligt och hur det skulle kunna förbättras. I mina intervjuer som jag gör med öbor i mitt arbete händer exakt samma sak: Folk som är nöjda går sällan in på detaljer, medan de som inte är det är bättre på att tala om vad de är missnöjda med och varför. Om man pressar dem har de ofta väldigt svårt att klargöra (även för sig själva) varför de tycker något är bra. Det är nog helt enkelt väldigt mänskligt att inte fundera nämnvärt över sådant som är bra och fungerar som det ska. Och det är samma sak när man rättar uppsatser och rapporter - det är lätt att man ignorerar det som är bra om det inte verkligen sticker ut, och det är lätt att den positiva kritiken inte alls blir lika detaljerad som den negativa. Och därmed också mindre konstruktiv!
Själv brukar jag försöka att alltid hitta även bra saker att kommentera när jag rättar, och inte bara dåliga. Det är nyttig övning, och med tiden blir det till en vana det också. Men framför allt vill jag att all kritik ska vara konstruktiv, oavsett om den är positiv eller negativ. Det är inte ok att tala om att något är bra utan att också tala om varför det är bra, lika lite som det är ok att tala om att något är dåligt utan att förklara varför. Jag tycker att poängen med kritik inte i första hand är att uppsatsen ska vara perfekt, utan att författaren ska lära sig så mycket som möjligt av erfarenheten, oavsett utgångsnivå. Vilket i sin tur kräver att man som lärare ger konstruktiv kritik inte bara på bristfälliga uppsatser och rapporter, utan även på arbeten som är alldeles utmärkta och inte är i behov av förbättring.
Kommentarer
Postat av: Per
Jag instämmer helt i dina synpunkter. Själv behandlar du ju det svenska språket - i ord och uttryck - på väldigt föredömligt sätt.
Det jag möjligen är lite fundersam över är, hur/var du placerar komma (,) respektive punkt (.) i den skrivna texten. Troligen tillämpar jag själv för gammalmodiga och stelbenta "regler" därvidlag?
Postat av: Kajsa
Tack! Jag är överlag väldigt dålig på att hålla regler i huvudet utan skriver oftast så att jag tycker att det låter/ser rätt ut, vilket oftast fungerar bra. Det gäller även placering av komman och punkter och komman i synnerhet är jag kanske väl frikostig med ibland när jag tycker det behövs uppdelning av meningen...Eller om man jämför med äldre regler kanske jag är för snål? T.ex. använder jag inte komma så som du gör i din näst sista mening ovan: "...över är, hur/var du placerar komma...". Det är en typ av användning jag uppfattar som ålderdomlig - vilket är värt att påtala att jag inte alls tycker är negativt!
Postat av: Elle
Det måste vara en ren fröjd när du är den som rättar en uppsats för du har helt rätt! Ang. kommatering etc Per, jag funderade just i dag på konjunktioner... de ska ju på sitt sätt klara sig utan kommatecken eftersom de på sätt och vis ska fylla den funktionen själv. Men så fungerar det ju inte riktigt i praktiken som alla vet men visst är det intressant att vissa av dem fungerar bättre än andra i det syftet?
Postat av: Kajsa
Jag vet inte om studenterna faktiskt tycker det är en fröjd, för jag är ju ganska petig så de får mycket jobb...men vi får väl se, jag har för tillfället en examensarbetare och tre studenter som skriver uppsats på en kurs att terrorisera ;)
Trackback
