Ja nu blev det ju sådär långt mellan inläggen igen! Ber om ursäkt för det, det var då rakt inte meningen men det kom massa annat ivägen. Deadlines och spelningar och det ena med det andra med det tredje. Så därför kommer det nu ett sånt där långt upphämtningsblogginlägg.

 

Vi börjar med de sorgliga nyheterna: Birgitta har avlidit! Spindeln Birgitta alltså, hon som hade tappat ett ben. Hon var pigg flera dagar efter benförlusten, men blev plötsligt väldigt hängig och ett par dagar senare dog hon. Jag har inte en aning om vad felet var, förlusten av ett ben ska som sagt en spindel klara. Men det kan ju vara så att samma orsak som låg bakom benförlusten även orsakade andra problem. Oavsett vilket finns det nu en spindel mindre och ett tomt terrarium härhemma. Tråkigt, inte minst för att Birgitta dessutom var min "uppvisningsspindel" nummer ett, den som var bäst lämpad att hantera när man vid sällsynta tillfällen behöver visa att man kan ha fågelspindlar i handen utan fara. Det händer inte ofta att jag gör det, men ska man föreställa spindelexpert är det ganska praktiskt att ha någon spindel hemma som man vet fungerar bra i ett sådant sammanhang. Och det var Birgitta som var den spindeln här, eller ibland Kerstin (men med Kerstin beror det lite på dagsformen - hon har som många spindlar av den arten lite humörsvängningar. Hon är jättesnäll för det mesta men kan också vara periodvis ganska sur och grinig, eller nervös och skygg, och då är det förstås inte lämpligt att hantera henne).

 

 

Nu lämnar vi det tråkiga ämnet. Jag har spelat en massa på sistone eftersom jag blev inlånad i Ekenäs musikinstituts (motsvarigheten till en svensk kulturskola) ungdomsblåsorkester som behövde trumpetförstärkning. Jag har spelat tre konserter med dem de senaste veckorna. Och i dag har vi haft 35-årsjubileumskonsert med Pojo blås, och den gjordes som en samkonsert med Lappböle hornkapell. Det gick väl hyfsat bra tror jag, men vi får väl höra hur det låter sen för det gjordes nån slags inspelning av det hela.

 

Våren har äntligen (äntligen!) anlänt även hit till Finland. Det började töa så sakteliga för ett par veckor sen, men det här verkligen gått långsamt fram och eftersom det fortfarande fryser om nätterna så har resultatet varit mindre snö och enorma mängder smältvatten som inte runnit undan pga tjälen, men mycket lite barmark.

 

Töandet ställer till det mest för ridningen - det har funkat ganska bra att rida i snö och kyla hela vintern, och det har varit väldigt skönt att inte behöva rengöra leriga hästar. Nu är det ändring på det. Förra helgen blev det ett par regniga dagar som gjorde att mycket snö försvann, och förra lördagens ridlektion blev på en snöfri men nästan helt vattentäckt ridbana. En enda stor lerpöl var det, och Pisang gillar inte vatten till den grad att han när tillfälle gavs i slutet av lektionen (när han fick långa tyglar) valde att hellre gå och balansera uppe på en ganska smal snövall i kanten av ridbanan hellre än att gå i vattnet på banan. Den här veckan har sedan fortsatt vara mulen och bitvis regnig, mer snö har smält och det har varit översvämning lite överallt.

 

Men sen i går blev det plötsligt riktigt soligt och riktigt varmt, tjälen släppte och mycket av vattnet rann blixtsnabbt undan. Ridbanan igår var nästan torr, det var bara vatten på ena kortsidan. Tyvärr kan inte detsamma sägas om gårdsplanen där man parkerar vid stallet, som befinner sig nedanför en sluttning så att mycket smältvatten rinner ner där. Det var rätt ok på morgonen när jag kom dit, men när jag skulle hem hade det som varit lerig men ändå hyfsat fast mark förvandlats till ren lervälling, Laban fastnade i leran när jag skulle därifrån och jag fick ha putthjälp för att komma loss (och inte bara jag). Men det var strålande väder och jättetrevligt att rida, gången innan småregnade och blåste det och var sådär råkallt som det blir vid temperaturer strax över nollan i kombination med regn och blåst (hellre tio grader kallt och sol, tack!) men igår var det riktigt varmt och jag konstaterade att jag hade för mycket kläder på mig - jag hade kunnat rida i kortärmat utan problem!

 

När jag kom till stallet stod Pisang redan inne och väntade på mig (någon hade varit snäll och tagit in honom, eftersom stigen till hagen är så blöt och lerig att man verkligen inte kan gå dit i annat än gummistövlar), men han hade varit ute tidigare och rullat sig ordentligt i hagen så det krävdes en del borstande innan ridning. Pisang visade med all önskvärd tydlighet att han INTE gillade att stå i stallet denna soliga fina dag och han visste minsann att det fanns andra hästar som redan hade fått komma ut! Men Pisang har i alla fall vett nog att inse att det faktiskt går fortare att bli färdig och få komma ut om man är samarbetsvillig, även om det var ganska omöjligt att stå stilla medan jag jobbade. Han var ovanligt pigg sen när vi kom ut på ridbanan också och han var inte den enda. En privathäst i stallet, Haigu, fick order att stå still medan hans matte hjälpte en liten ryttare upp på gotlandsrusset Elvis, och tydligen förväntas Haigu vara nog väluppfostrad för att stå still på kommando medan matte går och gör något annat. Men inte denna dag. Haigu tröttnade på att vänta och gick helt enkelt sin väg rakt ut från ridbanan, promenerade runt stallet och bort till sin hage, och matte fick gå efter och förklara att nej, man får faktiskt inte gå i hagen med sadel och träns på. I synnerhet inte just Haigu, eftersom han delar hage med Pisang och dessa två tillsammans är tydligen stallets marodörer som inte kan ha någonting i hagen utan att hjälpas åt att förstöra det. Därför har de aldrig ens grimma på sig när de är ute. Pisang betraktade spektaklet med stort intresse, han är ganska lättdistraherad och kollar på precis allt som händer runtom så man får anstränga sig ibland för att han ska koncentrera sig på uppgiften när man rider och inte på unghästarna i hagen bredvid eller snön på taket eller vad det nu kan vara...

 

Är vi inte KLARA snart så vi kan gå ut nån gång?

 

Det fina vädret gjorde också att krypen äntligen började dyka upp, och när de väl dök upp däk de upp i massor! Årets första spindel brukar ju för min del oftast bli en vargspindel, oftast en Pardosa. I år blev det dock en liten Alopecosa, som jag hittade i en solig skogskant bakom stallet. Trots solen var den fortfarande ganska seg - normalt är det oftast ganska svårt att få en bild av en vargspindel sittande på handen såhär, för de är snabba och brukar inte sitta still länge nog. Men den här satt gärna stilla på handen som är varmare än marken) i solen en stund. På hemvägen såg jag också årets första fjäril, en citronfjäril, följd av ännu en hemma på gården när jag kom hem. Och mer skulle det bli, men det får bli ett nytt inlägg för nu är det här så långt redan...