Lördagsaktiviteter:

Ridning och deklaration.

 

 

Ingen diskussion om vad som är roligast...men deklarationerna (i plural, för jag deklarerar ju i både Sverige och Finland...) är avklarade, skönt att vara av med dem.

 

Ridningen var trevlig som vanligt, även om det kanske inte gick superbra (som vanligt). Vattnet hade sjunkit undan på gårdsplanen vid stallet också, så den här gången slapp jag köra fast. Dagens pålle var Pisang (vilket börjar bli regel nu) och som vanligt var han väldigt snäll och trevlig bortsett från att det är jobbigt att få honom att gå fram ordentligt, för Pisang går gärna och drar benen efter sig och intresserar sig för allt som händer runtomkring istället för att fokusera på mig och uppgiften. Vilket förstås är mitt fel som inte kan få honom att bruka allvar ordentligt. Det intressantaste som hände idag var dock efter lektionen, under knatteridningen, när Pisang visade en helt annan sida!

 

Efter min ridlektion har stallet knatteridning för små barn, som i princip är en slags "ridförskola" eller lite mer avancerad ponnyridning. Antalet barn varierar och ibland räcker inte ponnierna till alla så då får något barn prova att rida stor häst, oftast gamla Daisi. Men i dag var det så många barn att även Pisang fick rycka in, och då räckte inte stalltjejerna som normalt leder hästarna till heller, så jag blev tillfrågad om jag kunde gå med Pisang. Och visst kan jag det, vädret var fint så jag hade inget emot att gå en runda utomhus innan jag åkte hem, och om Pisang inte skulle gått på knatteridningen hade jag ändå tillbringat ytterligare en stund med att skritta av honom vilket inte behövdes nu - ponnyridningen fyllde ju den funktionen. Men eftersom jag ryckte in i sista minuten efter att själv ha ridit lektionen före så stod jag ju där utan grimskaft till hands och tänkte att jag får väl leda i tygeln. Men det är jobbigt att leda i tyglarna när ryttaren på ryggen ska hålla i dem och öva på att använda dem samtidigt, och Pisang är såpass stor att det är obekvämt att leda i tyglarna länge om man inte kan dra dem över huvudet på hästen. Men det visade sig snart att det inte behövdes att jag ledde i tygeln - Pisang gick så snällt bredvid mig att jag snart släppte dem, för han lufsade snällt med ändå med nosen vid min hand och hela tiden med full koll på mig och vad jag gjorde. Vi gick slalom mellan koner, gick runt och över bommar, skrittade och travade om vartannat, gjorde små volter och svängde hit och dit, helt utan att jag höll i hästen. Rena hästagilityn fast i långsamt tempo och utan så avancerade hinder.

 

Det intressanta är att när man leder Pisang annars följer han visserligen oftast snällt med, men han går varken så nära eller är så koncentrerad som han var nu (oavsett om man leder i träns eller grimma), och han kan absolut få för sig att stanna upp och kolla på saker som händer runtom, dra iväg mot en grästuva eller rentav få för sig att något är lite farligt (och det är samma sak när man sitter på ryggen...). Precis som om han inte tycker att han behöver hålla full koll på vad jag gör när det finns ett grimskaft eller tyglar emellan - men utan sådana hjälpmedel så var det nära intill (kroppskontakt, och gärna nosen i handen) och fullt fokus som gällde! Inte det minsta försök att nafsa på en grästuva eller kolla vad Haigu had för sig (som Pisang delar hage med och som var ute ensam i deras hage bredvid ridbanan). Och inga öron bakåt mot de andra hästarna om vi kom nära, vilket han rätt ofta har när man rider. Jag behövde aldrig ens be om uppmärksamhet. Intressant...tänk om han varit så fokuserad när jag rider också! Oj vad bra det hade gått då! 

 

Så...Här har jag jobbat som attan hela ridlektionen för att han alls ska trava när jag ber om det (det var jättesegt idag), men när jag går bredvid behöver jag bara börja småspringa själv så följer han genast med helt utan kommando. Och jag har jobbat på att vi ska svänga när jag ber om det och varken förr eller senare, men när jag går bredvid så följer han mig genom en slalombana utan minsta krångel! Som sagt, tänk om man kunde ha den kontakten när man red också! Hur ska jag åstadkomma detta? 

 

Skulle vara roligt att prova på frihetsdressyr (dvs dressyr fast från marken) med en häst som Pisang...synd att inte sådant också ingår i ridundervisningen. Eller så kanske han hade gjort succé på en lydnadskurs för hundar? "Gå fot" behärskar han åtminstone helt perfekt.

  

 

Verkar vara en trevlig häst - den där Pisang, men vem är hans frisör? Noterar att manen hans är lite ojämnt klippt. :)
Jag har också lett häst direkt i tygelfästet/grimman. (Vad är förresten ett grimskaft - och varför behövs ett sådant?) Det var på den tiden, då man körde bethackan i "enspännar"-mod. Det gällde att hästen måste hålla alla sina fyra hovar mellan de trånga raderna av späda betplantor.

Ja jag vet inte vem frisören är...men hans frisyr är nog ändå bland de mer välvårdade i stallet...på de andra torihästarna och finnhästarna är det mer helt oklippt som gäller.

Ja, kan tänka mig att det behövdes att hästen visste att placera fötterna rätt mellan betplantorna! Grimskaft är ledlinan man fäster i grimman (eller i träns/betsel) och leder hästen i just för att slippa hålla direkt i själva grimman (ja, att kalla det "skaft" är absolut missvisande, men det råkar nu heta så) .

Att leda i lina istället för att hålla direkt i grimman är framför allt en säkerhetsdetalj, eftersom man lätt skadar sig annars om hästen skulle slänga till med huvudet eller ännu värre, bli riktigt rädd och dra iväg. Man får också bättre marginal att hantera en sådan situation om man har lite lina att släppa ut - håller man direkt i grimman behöver det egentligen inte hända mer än att hästen slänger till med huvudet när man inte är beredd på det för att man ska göra sig ordentligt illa i handen. Så en bra säkerhetsregel är att inte hålla direkt i grimma eller huvudlag när man leder en häst utan använda grimskaft, eller tyglarna om man leder i träns/betsel (men det går förstås bra att haka ett grimskaft även i ett träns, t.ex. om man som i det här fallet leder med någon sittande på hästen som håller i tyglarna).

Jag leder aldrig direkt i grimman, och i tyglarna kan jag hålla nära tygelfästet men aldrig direkt i huvudlaget. I det här stallet är ju nu hästarna väldigt lugna och snälla, men även den snällaste häst kan bli rädd och just Pisang kan liksom ibland plötsligt få för sig att något är farligt och stressa upp sig själv för absolut ingenting. Jag har sett honom slita sig från en annan elev en gång på väg ut i hagen (det fanns nya ensilagebalar på gårdsplanen! Man kunde tro att han aldrig sett en ensilagebal förr) men det har aldrig hänt med mig - men jag har varit med om ett par gånger när jag är glad att jag inte hade några fingrar instuckna i grimman...

OK - då förstår jag. Vid närmre eftertanke; det var så klart inte i själva grimman som jag heller höll - utan i ena sidans tömm; just där den landar mot grimman. I mitt fall relaterar jag till ett dragseldon med tillhörande betselgrimma. Jodå man fick vara väldigt uppmärksam, när man ledde hästen på det viset. Ofta var det kanske inte hästens oväntade huvudrörelser - utan snarare små felsteg med hov "utåt", som man skulle se upp med. Man behövde därför gå med ganska rak och utsträckt arm.

Gulligt att han tog sin uppgift med småbarnen på allvar! Sådär kan Runa också göra, gå hur fint som helst när små barn håller henne och så drar hon allt hon kan om mamma skulle gå med henne...

Per: Nej, bli trampad är inget kul det heller...

Annelie: Ja, hästarna här har verkligen full koll på när det är småbarn på ryggen - men ändå så är det ju ledare som gäller på knatteridningen just för att det verkligen ska vara helt tryggt även med små treåringar på ryggen (Pisang höll ju t.ex. på att få fnatt häromveckan när det börjat töa och rasade snö från stalltaket, och då kan man ju inte lita på att det räcker att hästen är snäll med barn. Han har för övrigt också blivit rädd för en mamma med bebis i famnen som besökte stallet en gång...suck! Då stod han uppbunden i stallgången och jag var glad att grimskaften höll!).

Fast här var problemet snarast att Pisang tog mig som gick bredvid på allvar, men inte ryttaren som satt på - Pisang följde mig som en skugga och struntade totalt i eventuella kommandon från barnet på ryggen. Jag försökte gå vid sidan om slalombanan ibland för att lilltjejen skulle få öva på att styra, eller låta henne försöka få hästen att börja trava innan jag började springa, men det gick inte alls.