I dag hölls den årliga finska MILjazz-konserten här i Ekenäs, med två finska yrkesmilitärmusikkårers storband, gästsångare och ett värnpliktigt underhållningsband. Jag har missat denna tilldragelse båda de tidigare somrar jag  bott här eftersom jag just den dagen alltid befunnit mig i Sverige. Förra året var jag renbtav på väg hem från Sverige, och hann nätt och jämnt inte hem i tid för att hinna till garnisonen ens till sista delen (det här är en tretimmarskonsert). Så det var ju skönt att jag detta högst troligen sista år i Ekenäs faktiskt fick tillfälle att gå. Och det var bra och trevligt och väldigt avslappnat, utomhuskonsert hela eftermiddan med fint väder, storbandsjazz och en picknickande publik utspridd över den stora gräsmattan/uppställningsplatsen på garnisonen i Dragsvik. Ett väldigt bra ordnat militärt arrangemang, som svenska försvaret gott kunde ta efter. Enda mindre bra var det värnpliktiga underhållningsbandet, som förvisso var duktiga men de och deras musik passade inte särskilt bra in i sammanhanget. 

 

Sen åkte jag och orkesterkollegan Nanne direkt därifrån till Pojo för orkesterrep. Kanske var dirigenten också influerad av MILjazz, för hon delade ut In the mood till oss...Vår förstatrumpetare (fast han och jag delar på den uppgiften rätt mycket) kastade en blick på förstastämman och lämnade dem sedan genast till mig med orden "jag kan inte spela sådär högt". "Och det tror du jag kan?" svarade jag efter en blick på noterna (jag har förvisso spelat In the mood förr, men aldrig förstastämman, åtminstone inte i originaltonart). Men jag gjorde ett tappert försök och konstaterade att ja, jag kan nog spela den där sista skrikhöga tonen också och före den har jag inga problem höjdmässigt, men frågan är om jag kan spela starkt nog och hålla den där sluttonen så länge som krävs. Och sen är det det där eländes trumpetsolot i mitten som nästan varenda människa som lyssnar har hört förr och vet hur det ska låta - jag gillar inte att spela jazzsolon, jag är ingen jazztrumpetare och är väldigt dålig på det! Det gick inget vidare i dag och det kändes ju lite trist att spela ett dåligt solo i ett Millerstycke efter att ha lyssnat på band som verkligen kan spela sånt här hela eftermiddan. Men det kommer att funka bättre när jag hunnit titta på det lite, för svårare är det inte, men någon jazztrumpetare är jag som sagt inte så man ska inte förvänta sig någon intressant tolkning av det hela. Och sen tröstade jag mig också genom att gå hem och lyssna på en originalinspelningen på Youtube, och konstatera att det där solot (precis som jag hade för mig) faktiskt ser mycket värre ut i noterna än det egentligen är, och att originalsolisten halkar omkring mellan tonerna på ett sätt som jag normalt inte tillåter mig men om jag också gör det kommer det kanske rentav att gå nästan galant (och det är för att han spelar som han gör som noterna ser ut som de gör, för den som skrivit om bigbandarret för blåsorkester har försökt notera delar av det där...). Måste öva...