Lördag är ju riddag som ni som läser den här bloggen vet, förutsatt att bilen lyckas ta mig dit. Och det var även denna gång ett kapitel för sig (mer om det i slutet av inlägget).

 

Denna lördag hamnade jag på krutgumman Daisis rygg, vilket var ett tag sen nu. Och att hamna på Daisis rygg var i sig inte det lättaste, för hon hade stått inne hela morgonen ("Herregud! Ska man behöva stanna i stallet ända till elva!") och var väldigt pigg. Så det där med att stå still mitt på ridbanan medan ryttaren försöker spänna sadelgjord, fixa stigläder och till sist sitta upp, det var ju inte det lättaste och Daisi försökte ge sig iväg utan mig flera gånger ("Jamen är du inte KLAR snart! Ska man behöva vänta på dig hela dan!"). När jag äntligen lyckats få allt i ordning var det uppsittning i farten som gällde, för Daisi började gå så fort jag satt foten i stigbygeln och stigläderna fick jag justera under färd (men det är jag vid det här laget van vid vad gäller Daisi...). 

 

Och om ni undrar så ja, Daisi delger en frikostigt sina åsikter genom löpande kommentarer under lektionen. Hon är mycket tydlig med vad hon tycker om allting. Framför allt tycker hon att det ska hända något precis hela tiden för annars är det tråkigt, och det ska inte gå för sakta ("och har hon verkligen aldrig något godis i byxfickorna? Bäst att kolla igen.") 

 

Sen hade vi som vanligt lite diskussioner om vem det är som bestämmer, men efter en halt som Daisi til att börja med inlade bestämt veto mot ("Stanna redan? Nä minsann, vi har ju precis startat!"), och en liten dragkamp innanför spåret om vilket håll vi skulle gå åt ("Vaddå "på spåret"? Säger vem? Det är faktiskt ingen järnväg det här. Vi kan precis lika gärna gå hitåt. Eller hitåt."), och ett par försök att trava när jag bara ville att vi skulle skritta lite raskare ("Jamen kom igen nu då, vi har faktiskt skrittat tillräckligt nu!"), så kom vi faktiskt överrens om att det är jag och inte Daisi som bestämmer (fast ämnet är inte helt slutdiskuterat). Men det är hårt att behöva hålla sig i skinnet och ta det lugnt när man har spring i benen, även för en gammal tant som den här. En övning i att flytta hästen i sidled med skänkeln gick inget vidare eftersom Daisi hade en helt egen tolkning av sidförande skänkel och tyckte att det borde betyda "kom fram i trav" och inte "flytta dig åt sidan (i samma tempo)". Hon var mycket uppmärksam på alla kommandon som betyder snabbare fart och gjorde fria tolkningar av alla hjälper som möjligtvis kanske med lite god vilja skulle kunna betyda snabbare fart. De som betyder att det ska gå långsammare var hon trögare att lyda och gjorde det ofta bara under protest. Och det där med galopp ska vi inte tala om - jag hann aldrig göra en enda galoppfattning på Daisi idag, för varje gång räckte det med att jag bara tillät henne att springa - jag behövde aldrig faktiskt ge kommandot att galoppera, för vid det laget var hon redan iväg (Yeessss, hej hoppsan i galoppsan! Kolla, jag hinner ikapp Pisang jättelätt!"). Man behöver åtminstone inte jobba för att hästen ska gå fram ordentligt i alla fall...

 

 

En vinterpälslurvig Daisi (som fyller 25 i år!) hänger läpp i hagen (bokstavligen). Hon hade allt gärna velat springa lite fortare och lite mer på dagens lektion.

 

 

 

Stallets bjässe Helbek räcker tunga.

.