Garnfärgning...

Garnfärgning är inte något jag gör särskilt ofta, men ibland händer det. Det är ganska roligt, men framför allt praktiskt om man vill ha garn av en viss typ i en färg som det garnet inte säljs i. Nu kan man ju tro att jag, som den biolog jag är, skulle ägna mig åt växtfärgning (fast det är lite fel tid på året för det nu...), men det gör jag inte alls. Detta för att växtfärgning av garn kräver betningsmedel i form av kemikalier som inte är särskilt miljövänliga för att färgen ska fästa och bli tvättäkta, och det förtar ju det hela en aning. Det finns naturliga färger som fungerar utan betning, men det gäller då främst lavar och de växer så väldigt långsamt så dem nänns åtminstone inte jag plocka större mängder av - det tar väldigt många år innan de återhämtar sig.

 

Så jag färgar garn med karamellfärg. Det har jag gjort flera gånger, oftast i samband med att jag fyndat billigt ofärgat ullgarn i härvor någonstans och sen velat virka något i annan färg än vitt eller grått. Karamellfärgsfärgning är enkelt, snabbt (kan göras i mikron), kräver inget som inte finns i en vanlig livsmedelsbutik, är betydligt miljövänligare än växtfärgning med betningsmedel, och fungerar bra. Jag har en väldigt flitigt använd knallgul mohairhalsduk som är tre år gammal nu, och den håller åtminstone fortfarande färgen perfekt trots att den börjar bli lite sliten i övrigt. Enda nackdelen är att det bara fungerar på animaliska fibrer, så man får hålla sig till ullgarner (eller siden, men det har jag aldrig provat). Den här gången slog dock det hela totalt slint (men det är faktiskt första gången det gått galet)...

 

Jag hade tänkt färga garn till en gul sjal. Jag har färgat vitt garn gult tidigare (den där halsduken) och det gick alldeles utmärkt, tanken nu var att göra likadant med med ljusgrått garn. Detta för att få en lite mörkare grågul färg än när man använder vitt garn, och för att få ett garn som inte är helt enfärgat utan har de där fina skiftningarna som ofärgat grått ullgarn har fast i gula toner. Tanken var god, men verkligheten ville något annat... 

 

Först föll det hela på att den gula karamellfärgen var slut i båda de affärer där jag brukar handla mat. Till sist hittade jag färg i en tredje affär. Glad och nöjd gick jag hem och blandade ett färgbad av den gula karamellfärgen, vatten och ättika (det behövs en syra för att få färgen att fästa - ättika, vinäger eller citronsyra fungerar bra).

 

Men sen var jag dum nog att droppa i bara ett par droppar röd karamellfärg i det gula färgbadet, som alltså redan innehöll en hel flaska gul karamellfärg, för att få en lite varmare gul nyans. Det var ett stort misstag. Alla som ägnat sig åt någon slags måleri eller färgblandande i något sammanhang (inklusive karamellfärg) vet att om man blandar rött och gult för att få t.ex. orange kan man som regel inte blanda 50-50 - det brukar behövas rejält mycket mer av den gula färgen än av den röda. Och jag ville inte ens ha orange, bara en varmare gul. Men två-tre droppar rött till en hel flaska gult? Då borde blandningen fortfarande vara gul. Och det var den, väldigt gul i en nyans liknande apelsinjuice (eller färgen på mina väggar i lägenheten i Flemingsberg, som förekommit här på bloggen tidigare). Men det visade sig att färgen på färgbadet bedrog - de där få utblandade dropparna röd färg fäste så väldigt mycket bättre på garnet än den gula färgen att slutresultatet inte blev gult alls utan något som skiftar i varma skära nyanser - hudfärgat, gammelrosa, laxrosa...Det blev i och för sig ganska fint, men gult är det då inte!

 

 

 

 

Det bör kanske nämnas att både den gula och den röda färgen som användes var av märket Dr. Oetker. Jag vet inte hur stor skillnaden mellan karamellfärg av olika märken är, men det kan konstateras att skillnaden i infärgning mellan den röda och den gula åtminstone inte beror på att färgen var av olika fabrikat.

 

Eftersom det fanns plats över i färgbadet slängde jag med en härva mörkgrått garn också tillsammans med det ljusgrå, mest av nyfikenhet bara för att se om det alls blev någon skillnad i färg om man färgar mörkgrått garn i en så ljus färg som gult. Och det blev det. Men det blev förstås inte heller gult utan det var återigen det röda som färgade in - resultatet blev mörkgrått skiftande i rödlila (den är inte så brunaktig i verkligheten som på fotot). Också fint, men inte gult (eller någon slags grågröngult -militärgrönt, vilket var vad jag tänkte mig att det kanske hade kunnat bli).

 

 

Efter det tyckte jag fortfarande att det var synd att inte utnyttja tillfället och färgbadet med den vackra apelsinjuicegula färgen till fullo, och eftersom jag tänkte att det mesta av den röda färgen borde ha gått åt nu (ett par droppar rött till tre härvor garn? Hallå, hur mycket rött kan det vara kvar i det där färgbadet?) så stoppade jag i en överbliven härva vitt ullgarn. Mycket av nyfikenhet, för att se om den skulle bli mer åt det gula hållet eller rosa, och i så fall hur rosa? Kanske skulle vi ha en frågetävling här - gissa! Vilken färg fick den vita garnhärvan?

 

Sedan kom jag på idén att (också av ren nyfikenhet) färga den lila/mörkgrå garnhärvan en gång till, med svart karamellfärg. Detta eftersom jag var nyfiken på hur svart det faktiskt skulle bli. Vad jag föreställde mig var att garnet antingen skulle bli helsvart så att det inte alls var lila längre, inga problem i så fall - svart garn kommer alltid till nytta. Eller så skulle det kanske fortfarande vara lila, men mycket mörkare och kanske mer åt det vinröda hållet? Slutresultatet visar dock att svart karamellfärg inte alls fungerar att färga garn med. Garnet ser precis likadant ut som före färgning, inte det minsta mörkare...

 

Av detta lär vi oss:

1. Om du vill färga garn gult och vara säker på att det verkligen blir gult, använd då enbart gul färg.

2. Om du vill blanda gult med rött för att få t.ex. orange eller en varmare gul, var MYCKET försiktig med den röda. MYCKET MYCKET försiktig! Undrar om något i stil med en droppe rött till sådär två-tre hela flaskor gult varit lagom eller om det fortfarande hade varit för mycket rött?

3. Röd karamellfärg är mycket dryg och fäster väldigt bra på ullgarn. Gul karamellfärg...not so much.

4. Färga inte garn med svart karamellfärg. Det är totalt meningslöst.

 

Jag har inte använt grönt och blått den här gången, men tidigare erfarenheter säger att de fungerar ypperligt att färga med. 

Och jag kan tillägga, att karamellfärger av grön, röd och blå kulör - var för sig - fungerar alldeles utmärkt till att färga in vitt bröd! :)

:)

Där fungerar säkert även gult och svart - det är ju trots allt mat karamellfärg är avsett för. För att färga spindlar kan jag dock avslöja att man behöver hobbyfärg.

Färga spindlar? Trivs de inte med sina naturliga färger?

Jodå, men jag gjorde ett fångst-återfångstförsök en gång där jag märkte vargspindlar för att se hur mycket och hur långt de rörde sig på stränderna där de bodde. Och då märkte jag dem genom att måla en färgfläck på dem. Så jag hade väldigt färgglada vargspindlar springande omkring på två av mina fältlokaler...

Vad kunde du därmed konstatera beträffande vargspindlarnas rörelsemönster?

Jag kunde först och främst konstatera att det är stora mängder vargspindlar som rör sig på den här typen av stränder, något vi redan visste men det är alltid intressant att få klara bevis. Vi märkte och släppte totalt närmare 600 vargspindlar i släkte Pardosa i ett område med fallfällor placerade i ett rutnät med två meters mellanrum på ca 20*60 m, men bara ett 60-tal av spindlarna (mindre än 10%)återfångades. De flesta fångades hyfsat nära den plats där de märktes, men en del fångades på motsatt sida av rutnätet ca 60 m bort, vilket visar att de kan röra sig över ganska stora områden på kort tid (mindre än ett dygn, och Pardosa är dagaktiva så de springer inte omkring på natten). Det faktum att återfångsterna var såpass få kan också tyda på stor rörlighet, dvs att märkta spindlar inte fångats igen för att de flyttat sig utanför området med fällorna. Ett för oss viktigt resultat var också att spindlarna framför allt rörde sig längs med vattenbrynet snarare än inåt land. Ytterst få av spindlar som fångats i fällor nära vattnet återfångades längre inåt land än där de ursprungligen fångats, medan de däremot kunde ha rört sig upp till 60 m bort längs med vattenbrynet.

Vadgäller hur gott om vargspindlar det är på de här stränderna kan också nämnas att vi alltså bara fågnade och märkte spindlar i släkte Pardosa. De är de klart vanligaste spindlarna på stränderna, men det finns även andra vargspindelsläkten där som jag inte räknade i den här studien. Totalt fångades närmare 2000 Pardosa under de två dagar försöket pågick och den stora majoriteten av dessa fångades nära vattenbrynet.

60-metersförflyttningar för en spindel låter väldigt långt! Är detta tecken på en ständig vandring "bort" - eller kan man ändå tala om ett hemmaområde (revir) för den enskilda spindelindividen?

När du nämner spindlars preferens för förflyttning längs strandlinjen, kommer jag att tänka på en historia av Fritiof Nilsson. Nu kommer jag inte exakt ihåg men tror, att det rörde sig om en lätt överförfriskad herre som skulle ta sig hem till Simrishamn efter en blöt fest i Ystad. Gå längs sjökanten - sa kompisen och se till att bara vara blöt om högerfoten. Är du torr om båda fötterna eller blöt om båda fötterna, så är du på "fel väg".

Man kan nog tala om ett ungefärligt hemområde som de främst rör sig inom, men de är väldigt aktiva spidnalr som är väldigt rörliga. Honor drar omkring och letar mat, hannar letar främst honor. Rörligheten är därmed också troligen lite större för hannar än för honor, och för honor skulle det nog vara lättare att definiera ett ungefärligt hemområde. Men i det här sammanhanget sticker Pardosa ut lite - det här med hemområde blir mycket lättare och tydligare att definierat hos andra grupper av vargspindlar, där i synnerhet honan av många arter har ett fast bo och rör sig i dess närområde. Medan Pardosa inte har något egentligen bo, utan antagligen mer söker skydd för natten där det för tillfället passar bäst, och som därmed också är mer fritt rörliga. Men vargspindlar är också som hel grupp kända för "tracking prey"-beteenden, dvs att förflytta sig dit det är gott om mat. Något som också syns på stränder och som är anledningen till att man hittar fler nära vattenbrynet.

Verkar rätt jobbigt att gå med foten i vattnet hela vägen från Ystad till Simrishamn...

I andra länder som har riktiga tidvatten finns också beteenden där just vargspindlar dagligen vandrar fram och tillbaka mellan tidvattenzonen och torra områden högre upp. De jagar i tidvattenzonen vid ebb och vandrar sedan inåt land när det blir flod, och det kan vara hyfsat långa avstånd på en flack strand. Andra exempel från strandnära träskmarker i USA visar på vargspindlar som har migrationsbeteenden och vandrar årstidsvis mellan träskmarkerna och områden inåt land.

Intressant - men ebb/flod-beteendet låter lite vanskligt? Med tanke på de relativt snabba vattennivåförloppen - jämfört med spindlars förflyttningsförmåga hastighetsmässigt. (Eller kan de oftast simma/flyta också?)

De har helt enkelt koll på när tidvattnet kommer in och när det drar sig tillbaka, så de drar sig uppåt i tillräckligt god tid för att inte behöva rusa därifrån med vågorna hack i häl.

Vissa spindlar är goda simmare, andra inte direkt alls men i princip alla kan klara sig en liten stund under vatten om de måste. Många (däribland vargspindlar) är också bra på att springa på vattnets ytspänning, ungefär som skräddare. Men när tidvattnet kommer in är vattnet nog för turbulent för att de ska vilja utsätta sig för det. Risken om de får en våg över sig och virvlar med vattnet är nog större att slås ihjäl än att drunkna - spindlar är ganska ömtåliga.

Och det gäller förstås en Pardosa (bl.a.):

http://www.jstor.org/discover/10.2307/3705522?uid=3737976&uid=2129&uid=2&uid=70&uid=4&sid=21101657883847