Okej det bloggas ju inte så mycket här nu dårå...

...och det beror på en allmänt upptagen tillvaro så här års. För tillfället har fältjobb hög prioritet, men dagen idag har trots det och trots fantastiskt väder tillbringats inomhus framför Excel med att reda ut någon annans bedrövliga och otroligt svårarbetade excelfil för att det ska bli möjligt att göra enklare beskrivande statistik och figurer på datat i densamma. Men det börjar bli ordning nu, även om det är mycket jobb kvar.

 

Men i morgon måste jag verkligen fältjobba! Och just nu när fältjobbet bara MÅSTE göras så måste jag också snart göra en kort resa till Skåneland för ett besök på Lunds universitet, och så har jag lovat en kollega vars fältlokaler är belägna på små öar längre ut i Ekenäs skärgård att följa med henne ut för att kolla lite spindlar där. Och så måste jag åka till Högsåra och Skåldö och prata med folk. Fullt upp.

 

Men vädret är som sagt fantastiskt, så att jobba utomhus på stränder vid havet är inte fel alls! Det är strålande högsommarväder här de flesta dagar, enda problemet är att bromsarna på stränderna också gillar varmt väder...

 

 

Min arbetsplats (en av dem). Gräva i sanden på stranden = den ekologiska forskningens hårda vardag.

 

 

 

(Fast om ni tror att det är ett glamouröst jobb där man lallar runt på stranden i solen och gräver lite i sanden kan jag berätta ett par saker till om den här lokalen. För det första är vädret inte alltid som på bilden när man fältjobbar, om man fältjobbar i Sverige eller Finland. Lika ofta som det är soligt regnar och blåser det - och regnigt och blåsigt väder vid havet är inget kul. Grävandet i sanden är enkelt nere på själva stranden, men lite högre upp inåt land (jag sätter fallfällor längs 200 m-transekter inåt land) är det gott om rötter som gör grävandet betydligt besvärligare. Och så får man inte direkt vara ifred och gräva - på stranden finns bromsar, i skogen mygg. Och överallt finns myror - det kryllar av dem precis överallt här. Jag äter lunch sittande på en sten ute i vattnet när jag jobbar här vilket låter mysigt och är mysigt (när vädret är fint), men jag gör det inte därför utan för att det i ett område på ett par hektar är den enda plats där man kan stå still i mer än två sekunder utan att ha myror överallt både på sig själv och all utrustning. Jag har aldrig sett så mycket myror! Och ser nj plastglasen på bilden? Det är mina fallfällor. De grävs ner i marken och fylls till hälften med vatten med lite diskmedel i, som småkryp som ramlar i drunknar i). Sen tömmer jag fällorna ett par dagar senare, silar av vattnet och tar hem krypen för artbestämning. Detta förutsätter att det finns några fällor att tömma, för ibland får folk som promenerar på stranden för sig att städa bort plastmuggarna som någon lämnat kvar (trots att jag satt upp lappar på anslagstavlan vid stranden om varför de finns där) varpå allt jobb med att gräva ned fällor där är förgäves. Och tänk er nu också att ett stort antal av de här fällorna vid tömningstillfället är halvfulla eller mer än halvfulla (ett par nästan helt fulla) av döda myror. Kanske kan det finnas en eller ett par spindlar inblandade i myrmassan, det är svårt att säga, men bara chansen för det innebär att jag måste ta med mig alla dessa myror hem för att kunna sortera igenom dem på lab sen (eftersom jag omöjligt hinner göra det på plats). Ovanför själva stranden får man också ofta sniglar i fallfällorna. Döda sniglar är otroligt slemmiga och de slemmar av sig på allt annat - slem i vattnet, slem på krypen. Håven jag silar av vattnet med (kan inte använda sil för jag har inte hittat någon som är finmaskig nog att fånga upp en-två millimeter stora spindlar) kletas ihop av snigelslemmet. Krypen i fällan kletas ihop till en klump av snigelslemmet. Jag vet inte hur i all världen jag ska bete mig för att kunna göra isotopanalyser på spindlar från de här fällorna där allt är kontaminerat av snigelslem! Sniglarnas hämnd...tänk på det när ni avundas ekologen som får jobba utomhus på stranden under sommaren!)

 

Men med det sagt så är det inte alls en otrevlig arbetsplats när vädret är fint!

 

Nån som vet om det finns något miljövänligt lösningsmedel som snabbt och effektivt löser/tvättar bort snigelslem? Etanol?

 

 

 

 

 

 

Jag håller helt med dig; trots alla umbäranden verkar fältjobbandet vara synnerligen intressant och omväxlande - något som jag absolut kunnat tänka mig också (vårt fjärilsinventerande kan väl nästan räknas dit?). Har aldrig provat etanol i det sammanhanget - men varför inte (eller finsk vodka)?
När jag ser ditt grävredskap kommer jag att tänka på begreppet "daglönarskoffa" - vet du, vad det är?

Nej, daglönarskoffa vet jag faktiskt inte vad det är! Förklara gärna.

Ja, fjärilsinventering är ju absolut fältjobb. Jag jobbade med det en sommar för länge sen enligt samma metod (pollard walk) som används i dagfjärilsövervakningen. Fast då hade jag förstås många lokaler och gjorde fler än en per dag.

Om mitt fältjobb är så värst omväxlande vet jag däremot inte, många dagar består helt enkelt i att man ligger på knä och gräver ner plastmuggar hela dan. 200 fällor per lokal närmare bestämt.

Grävredskapet är förstås en trädgårdssspade från Fiskars, dvs lokaltillverkad. Bra är den också, även om det är svårt att bedöma hur bra när man jobbar på sandstränder. Det är ju de mer typiska klippiga skärgårdsstränderna som är det verkliga testet, men jag har bara två sådana lokaler i studien och dem har jag inte kommit till än. Jag har tidigare vikt metallspadar på mitten på sådana stränder, men det kan man ju knappast göra med en av plast (om det inte är väääldigt varmt i solen...). Så jag misstänker att den bara kommer att bli väldigt trubbig väldigt fort.

Låt mig först säga, att daglönarskoffa (”daulünarskuffa”) verkligen inte har något som helst att göra med ditt fällgrävningsverktyg – varken utseendemässigt eller användarmässigt; nej inte i något avseende alls!
Det är bara det, att jag själv är väldigt intresserad av att bevara (och förklara) gamla dialektala ord och uttryck från äldre tider. Förr hade man på landet ofta hjälp (många gånger säsongs- eller tillfällighetsbetonad sådan) av viss arbetskraft för att komplettera gårdens eget folk – inklusive dräng och piga. Många gånger kunde det då vara personer med mindre vana/färdighet av att hantera de nödvändiga arbetsredskapen. Förmodligen blev betalningen också därefter – och arbetstryggheten obefintlig med bara just den dagens framförhållning. Om det till exempel var fråga om att arbeta med en skövel (som att mocka i stallet eller ösa lösjord vid dikesgrävning) så tilldelades denne – som det kanske ansågs av husbonden - ”mindre kapabla person” en enklare/mindre skövel än den ordinära typen. Uttrycket är alltså i sig ganska förklemande och grundar sig på en nedsättande personsyn.

Klart, jag kunde nästan gissa att det var något sådant. Roligt med dialektala ord och uttryck. Den ekologiska motsvarigheten skulle vara fältasskoffa då ;).

(Även om vi nu nog brukar förse dem med redskap enligt allmän standard för ändamålet, oavsett assistentens förmåga att hantera dem.)

Men ett exempel kanske kunde vara när huvudläraren på faunistikkursen jag undervisar på i Lund försåg mina studenter med fallfällor för spindelinventering där bottnen ramlade ur ;). Detta var förvisso ett ärligt misstag, men uppenbarligen har han ju inte kollat burkarna så noga...

Nej "botten ur" var ju inte snällt - och då kommer jag att tänka på ytterligare en berättelse (sann eller falsk?). Det var några räddhågade personer som inte gillade att åka hiss - men som ändå var så illa tvungna ibland. Vid ett tillfälle frågade man hisskonduktören, om hisslinorna verkligen skulle hålla för belastningen. Med dennes svar: "linorna har aldrig gått sönder" kände åkarna sig lugnade - men bara för stunden. I nästa mening förklarade hisskonduktören nämligen: "fast det händer då och då att golvet/botten går ur". Och då var det ju liksom kört igen. :)

Haha, taskigt! Och läskigt om det var sant...

Jag har gjort en liknande sak en gång mot en av mina fältassistenter (en tysk utbytesstudent), när jag verkligen borde tänkt innan jag talade. När jag fältjobbade i Australien skrek min MYCKET ormrädde fältass på mig för att han sett en orm, jag kom över till honom precis lagom för att se ormen ringla in under en buske och sa glatt och intresserat och utan att tänka på vem jag pratade med: "Oh, I think that´s a dugite!".

En dugite är en mycket giftig orm i gruppen brown snakes, som vi dessutom blivit varnade för av professorn jag jobbade med eftersom de var vanliga på stränderna i Pethområdet, dagaktiva, och det var parningstid för dem när jag var där så de var lite extra aktiva och lättretade. Men eftersom ormen nu var på väg bort från oss in under en buske så var det ju verkligen väldigt onödigt av mig att påpeka för en mycket ormrädd person som redan var ängslig över att röra sig i australisk bush att den högst troligt var av det farligare slaget - jag borde bara ha hållt tyst. För efter denna i mitt tycke väldigt odramatiska incident vågade min stackars assistent inte gå upp i bushen ovanför stranden mer...och jag hade därmed inte någon större nytta av honom som fältass (särskilt inte som han var rädd för spindlar också).

Som det kan bli! :)
Man skulle kunna förmoda, att fältassens sinnessignalvägar till amygdala var något i obalans? Direktvägen som styr det omedelbara beslutet/handlandet verkar dominera alltför mycket över den indirekta (och långsammare) vägen via delar av cortex; där en djupare analys av indata (”bättre” farobedömning exempelvis) först ”viktar” den signal som i ett senare skede också kommer fram till amygdala.

Fobier och logiskt beslutsfattande går nu sällan hand i hand...