Konferens på Värmdö
Förra veckan var jag i Stockholm. Huvudskälet var en konferens på Värmdö, men jag passade också på att besöka Naturhistoriska och göra ett par spindelfilmer med deras jourhavande biolog Didrik.
Vår filminspelningsdag på museet var trevlig, bortsett kanske från att jag lyckades tajma mitt besök med Obamas Stockholmsbesök. Detta innebar dels ljudstörningar från en polishelikopter ovanför när vi försökte filma ute vid Stora Skuggan, dels att det var lite bökigt när jag skulle ta mig hem till släktingarna jag bodde hos nära Valhallavägen eftersom Valhallavägen då var helt avspärrad med massor av poliser och folk som kantade gatan. Vidare hade vi stora problem med att hitta hjulspindlar ute, och problem med att filma de nät vi hittade eftersom de syntes för dåligt på film i det fina vädret. Vid närmare eftertanke borde vi haft en blomspruta med oss så att vi kunde sprutat vatten i dem. Dessutom befann sig ett tv-team som gjorde någon slags sommarprogram/matlagning också ute vid Stora Skuggan, och vi kunde ju bara konstatera att som filmmakare låg vi nog lite i lä med en utrustning bestående av en enkel digital systemkamera på stativ och en mikrofon.
Dessöfrinnan tillbringade vi förmiddagen bl.a. i källaren på museet med att filma inomhuslevande spindlar, där slapp vi helikoptrar, nätet i hörnet var så dammigt att det inte var svårt att få det att synas bra på film, och den stora husspindelhannen Petra skickat till museet var högst samarbetsvillig och hanterbar - vi kan trösta alla spindelrädda med att det verkligen är svårt att reta upp en husspindel tillräckligt för att den ska bitas! Trots MYCKET handhantering och flera omtagningar höll spindeln sig lugn och ingen blev biten, och han var stor nog att ha kunnat nypa till ordentligt om han velat.
Dagen efter åkte jag ut till Värmdö för konferensen, som handlade om strandskydd och där jag skulle prata om lite av det jag jobbat med i EU-projektet. Det var jag inbjuden att göra - och det var första gången jag är inbjuden talare till någon sånt här om man inte räknar Green Islands egna seminarier! Normalt när jag åkt på en konferens har man fått anmäla en önskan om att få hålla ett föredrag, och om man sen fått det har man blivit jätteglad. Men nu var jag inbjuden för att prata! Det var lite nervöst men roligt, det var åtminstone bara frågan om ett vanligt 20-minutersföredrag och det verkade uppskattat efteråt även om jag själv tyckte att jag babblade på alldeles för fort och glömde bort vissa saker så att jag slutade för tidigt (men då blev det ju mer tid för frågor, och det visade sig vara bra). Jag har fått ett gäng frågor efteråt både under konferensen och på mail, så folk har uppenbarligen tyckt att det var intressant. Framför allt var det dock nervöst att prata för att jag plötsligt blev varse att min f.d. handledare från doktorandprojektet också var där på konferensen, och jag hade ingen aning om att han skulle dit!
Konferensen var för övrigt rena växtekologiska avdelningen-i-Stockholm-återträffen. Förutom min f.d. handledare var vi flera f.d. doktorandkolleger där, bland annat min rumskamrat på Botan som också skulle prata. Det var jätteroligt att få träffa dem och höra vad de sysslar med nu! På det stora hela var det en trevlig konferens, det var mycket som var intressant att lyssna på och många människor som var intressanta och trevliga att prata med och som jag gärna hade hunnit prata mer med. Som vanligt på konferenser är det alltid för lite tid till att mingla mellan föredragen - även om föredragen är intressanta så har man som forskare så få tillfällen att nätverka personligen med folk utanför sin egen forskningsinstitution, så alla former av tid att mingla och prata med varandra uppskattas stort vid sådana här tillfällen och är otroligt viktigt. Förvisso fanns det hyfsat med avsatt mingeltid - kaffepaus, lunchpaus, middag och sedan under exkursionen dagen efter, men det kan nästan inte bli för mycket!
Konferensens andra dag åkte vi på exkursion runt i Värmdö kommun för att bese områden där ur strandskyddssynpunkt, först med båt och sen till fots och med buss. Båtresan ägnade jag till stor del åt att diskutera forskningsmedelsansökningar ihop med en bekant vid SLU (som sagt, viktigt med tid för nätverkande! I det här fallet kan det kanske rentav utmynna i ett forskningsprojekt. Förutsatt att jag hinner få ihop en ansökan...).
Stockholm visade sig från sin allra bästa sida när jag åkte därifrån. Det vill säga sidan man ser från vattnet en riktigt fin klar sensommarkväll, med stadssiluetten med alla välbekanta kyrktorn, stadshuset, Katarinahissen med mera, Gröna Lund, Skeppsholmen och Kastellholmen, Waxholmsbåtar, allt mot en fin solnedgång med skira molnslöjor och en och annan luftballong. Det här missade minsann Obama! Tyvärr gör bilderna (tagna med mobilen) inte alls den här kvällen rättvisa.
Som kontrast möttes man i Åbo nästa morgon av små tysta skogklädda skärgårdsöar som dök upp ur morgondimman, med solen silande igenom och havet helt stilla och spegelblankt så att man begrep att dimman bara var tillfällig och det snart skulle klarna upp och bli en solig och fin dag.
Skärgården i både Finland och Sverige har en extremt kort turistsäsong som effektivt bara varar två månader (mitten av juni till mitten av augusti, och knappt så länge ens). Och det är synd att så få är härute då, för det är så fantastiskt fint så här års också och även senare på vintern. Framåt höstkanten är det ofta sådana här mornar, alldeles lugnt och stilla, havet som en spegel, kanske morgondimma med älvdans över strandängarna som lättar framåt dagen (men lämnar dagg i alla spindelnät) och sen klart vackert väder senare på morgonen och under dagen (det är ofta bättre väder ute i skärgården än inne på fastlandet). Det är ju så pass modernt med resmål och aktiviteter med fokus på avslappning och att minska stress - spa och yogakurser och meditation med mera, och skärgården vore ju en utmärkt plats för sånt. Men på alla våra öar i projektet som jag åkt omkring på finns det mig veterligen bara en enda näringsidkare som satsar på den typen av aktiviteter, och de betraktar uttryckligen tystnaden härute som en resurs. Även de arbetar dock bara med sin turistverksamhet om sommaren, men först om hösten när sommargästerna och besökarna försvinner blir det ju tyst och lugnt på riktigt.
Dimman lättar. Den har gömt hela Åbo stad, som båten nästan är framme i nu.
Kommentarer
Trackback
