För lite mer än en vecka sen sådär var jag på konferens i London med anledning av Svensk dagfjärilsövervakning. Konferensen, Citizen Cyberscience Summit, var på temat forskning som använder sig av volontärer som inte är forskare (i alla fall inte i den roll de har i projektet) och där internet ingår som en viktig del i metoderna och/eller för kommunikation mellan forskare och volontärer. Det var en intressant konferens på många vis.

 

Jag har aldrig varit på konferenser så tätt som nu när jag är arbetslös, intressant...

 

Hela det här med konferensdeltagandet för min del diskuterades först för en tid sedan och lades därefter på is tills det plötsligt blev väldigt bråttom med bokningar och sådant. Jag har ingen koll alls på London och gjorde ett tappert försök att enbart utifrån karta hitta ett väldigt billigt hotell som låg hyfsat centralt och hade bra kommunikationer till platserna där konferensen skulle hållas (bara för att göra det extra besvärligt hölls konferensen på två olika ställen som ligger en bra bit ifrån varandra). Men jag lyckades boka in mig på ett ställe mellan Paddington och Hyde Park som visade sig ligga väldigt bra till! Hotellet ifråga var en engelsk kliché på alla sätt: ett sånt där typiskt smalt gathus med gaveln utåt gatan på en gata med massor av sådana hus, de allra flesta av dem hotell. Invändigt var inredningen gammaldags (och väldigt brittisk), hela stället var lite slitet och nedgånget, alla golv och de små smala trapporna knakade och knarrade, alla dörrar gnisslade, fönstren var såna där man skjuter upp, dörrknopparna var runda, och tydligen var de rädda för att man skulle frysa för det befintliga elementet i rummet (som var väldigt litet) hade satts på full värme och dessutom kompletterats med ett extra elelement i rummet om jag nu skulle tycka att det ändå var för kallt (och ni som känner mig vet ju att värmen stängdes av illa kvickt). Badrummet var nyrenoverat men i en stil som här hade ansetts för gammalmodig av mina far- och morföräldrar om de levat, toalettstolen var av typen min farmor hade där man spolar med en spak på sidan, och handfatet hade förstås separata kranar för varmt och kallt vatten. Utsikten vette mot en länga radhus av den där engelska typen man ser i alla filmer som utspelar sig i engelska industristäder, tegelhus med små smala bakgårdar och massor av skorstenar med flera pipor (såna där sotarna dansar runt bland i Mary Poppins-filmen med Julie Andrews). Personalen på hotellet var trevlig och jag blev kallad "darling" av tjejen i receptionen när jag först klev in. Frukosten var av den brittiska varianten med korv, bacon, ägg, tomater, bönor och så naturligtvis toast och te. På det hela taget är det ganska roligt när alla stereotyperna liksom infrias sådär på en gång på ett och samma ställe...

 

Den fantastiska utsikten från mitt hotellfönster...

 

 

Första dan hölls konferensen i National Geographical Societys lokaler (ni vet, de där som stod bakom Scotts sydpolsexpedition med mera). Det kändes väldigt lyxigt där, stället ligger fint vid Hyde Park granne med Royal Albert Hall och många av lokalerna kändes väldigt exklusiva jämfört med de föreläsningssalar man är van vid (väggklockorna i föreläsningssalarna var t.ex. Rolex...). Och efter första dagens föredrag blev det mingel med fint vin och snittar. Att jämföra med öl och salta pinnar på ekologikonferensens pubkvällar för några veckor sen här i Stockholm. Fast ekologer är ekologer i alla lägen så man slapp i alla fall klä upp sig.

 

 

Konferensens andra och tredje dag tillbringades på University College i centrala London, ett jättefint ställe utåt sett men lokalerna vi var i var ganska tråkiga. Föreläsningssalarna var små och med dålig ventilation, och samlingssalen som uppläts för mingel, möten med mera hade väldigt skrällig akustik som gjorde det jobbigt att föra samtal därinne. Lite synd, för det var som sagt annars en bra och intressant konferens.

   

Det var trevligt att vara i London, och jag hann klämma in lite turistande också på mornar och kvällar samt på dagen jag anlände och dagen jag åkte hem (jag kom dit dagen före konferensen och åkte hem dagen efter).

 

Det var vår och fint väder i London, jag var förberedd på regn och hade till och med paraply med (det skulle bli regn åtminstone vissa av dagarna) men det blev inte mer än några stänk vid något enstaka tillfälle. Stararna sjöng, körsbärsträden slog ut medan jag var där, påskliljor blommade i parkerna. Tyvärr hade jag inte tillfälle att vara ute så mycket, mer än på söndagen när jag åkte hem, men just den dan var vädret naturligtvis grått och tråkigt. Vilket inte gjorde något eftersom jag ändå ville gå på naturhistoriska.

 

På fredagen när jag kom till London anlände jag till Victoria station, och efter att ha suttit på tåg och flyg ganska länge kunde jag inte låta bli att ta en promenad i det fina vädret innan jag åkte till hotellet. Jag gick en runda bort till Westminster Abbey och Big Ben, längs S:t James park bort till Buckingham Palace, och sen tillbaka till stationen. Jag missade precis vaktavlösningen vid Buckingham Palace, hade jag tänkt på det hade jag nog gått dit först för det hade ju varit lite roligt att se som omväxling till den vid Stockholms slott. Men jag fick se beridna högvakten komma förbi i alla fall (de var tyvärr lite för mesiga för att rida i sina berömda röda uniformer redan i februari trots det milda vårvädret utan hade gråvinterkappor ovanpå). Sen åkte jag till hotellet och checkade in, och sen framåt kvällen gick jag en liten runda på stan. 

 

Vårligt!

 

 

På konferensen började inte föredragen förrän tio, men sen höll de på ända till sex varefter det hela avslutades med någon sorts samkväll med mingel och vin och snittar första kvällen, öl och snacks de övriga. Och med fint och soligt väder fick man ju passa på att vara ute när man kunde, så jag passade på att turista lite om mornarna. En morgon åkte jag till Trafalgar Square, för det säger ju folk att man ska ha sett även om jag ärligt talat inte är superförtjust i traditionella statyer av män i uniform som konstform. Men jag fick en glad överraskning: Tydligen är det så att på Trafalgar Square finns (förutom pelaren med Nelson på) fyra stensocklar för statyer. Bara tre av dem har "fasta" statyer, den fjärde har aldrig fått någon utan används för mer temporära konstinstallationer (vilket i sig är ett trevligt koncept). Och det som stod där just nu var en väldigt knallblå tupp i jätteformat, större än ryttarstatyn i naturlig storlek på grannsockeln. Han stod där lysande blå mot en lika blå himmel i ljusare nyans, och utgjorde en helt underbar kontrast mot alla de bistra grå krigargubbarna han delade torget med. Jag googlade senare tuppen, han är gjord av Katharina Fritsch och är tänkt att (både i egenskap av tupp och genom den blå färgen) symbolisera den manliga dominansen i Storbritannien eller något ditåt. Och den poängen går verkligen hem på just den här platsen, som ju i sig är en hyllning till krigiska män.

 

På söndagen innan jag åkte hem var vädret jättetråkigt, grått och mycket kallare än det varit innan så det var lika bra att tillbringa dan inomhus. Därför blev det ett besök på Naturhistoriska, för om det är ett museum jag (som den ekolog jag är) ska gå på i London så är det förstås det!

 

Till att börja med så var jag ett sånt där barn var som var fascinerat av dinousaurier när jag var liten, och jag är fortfarande fascinerad av dem även om naturintresset numera domineras av mindre djur med fler ben (men ett tag under biologutbildningen var jag väldigt nära att byta till geologutbildningen och satsa på paleontologi eller kvartärgeologi med inriktning faunahistoria). Naturhistoriska i London har en av världens finaste samlingar av dinousauriefossil, här finns flera av mina favvoarter från böckerna jag bläddrade i när jag var liten, och många bilder på fossil i böcker är för övrigt tagna bland annat här. Till att börja med finns en avgjutning av ett komplett Diplodocusskelett i museifoajén (originalet finns i USA har jag för mig?). 

 

 

"Dippy". Darwin sitter staty i trappan i bakgrunden.

 

 

Inne på dinousaurieutställningen fanns jättemycket roligt att titta på om man är intresserad av paleontologi, och utställningen tog upp mycket av det man vet om biologi och ekologi hos dinousaurierna också. Mycket trevligt, samtidigt som jag tyckte det var liite trist att utställningen handlade enbart om dinousaurier, den hade för mig gärna fått omfatta hela livets uppkomst och fått gå fram till och med kvartär, lite som det pedagogiska greppet på Naturhistoriska i Stockholm där dinousaurierna bara är en del av en större sammanhängande utställning om livets uppkomst och utveckling. Men då hade man förstås inte alls kunnat gå in så här djupt på dinousauriernas biologi, och det är absolut väldigt intressant att man faktiskt vet en del inte bara om hur de här djuren såg ut utan även om hur de levde och hur ekosystemet de levde i såg ut och fungerade. Fascinerande.

 

Här fanns i synnerhet en annan favoritart från när jag var liten: en Triceratops, stor som en buss.  

 

    

 

Det var ganska mörkt i just dinousaurieutställningen, och det blev absolut en ganska speciell stämning i halvdunklet i det här fina gamla huset med högt högt i tak, stuckatur och ornamenterade valvbågar och pelare - och så massa fossiliserade ben.

 

 

 

 

Men det finns förstås mycket intressant att se på ett av världens största och mest kända naturhistoriska museer och jag hann inte på långa vägar med allt trots att jag tillbringade större delen av dagen här.

 

Ett intressant grepp var att de gjort en separat utställning om och med museets riktiga dyrgripar, där man plockat ut delar av samlingarna som ligger till grund för större vetenskapliga genombrott och som format vår tankevärld och syn på naturen (i synnerhet biologisk vetenskap) på olika sätt. Här fanns t.ex. en växt från en samling Linné arbetat med, en del av Wallaces fjärilssamling, en förstautgåva av Darwins On the origin of species, några av Darwins duvor (Darwin byggde sin evolutionsteori på en uppsjö av källor från många olika håll varav inte alla strikt vetenskapliga, bland annat uppfödning av tamduvor. Det är för övrigt intressant att de valde att ställa ut några av hans duvor i den här utställningen istället för de mer omtalade galapagosfinkarna), det första Archeopteryxfossilet med avtryck av fjädrar och allt, ett sammanplockat skelett av en dront, den första Neandertalskallen som hittades, med mera med mera. Tanken svindlar när man tänker på hur stora vetenskapliga genombrott och vetenskapliga regimskiften föremålen i den här utställningen representerar...För en ekolog med ateistisk läggning är nog detta det närmaste man kommer heliga reliker.

 

 

Archaeopteryx, känd som den felande länken mellan dinousaurier och fåglar (eller den första fågeln).