Ett mycket bra initiativ att göra en vridvingeexkursion gjordes på facebook, och eftersom exkursionen skulle gå till mina trakter, strövområdet Lida i Tullinge, hakade jag förstås på.

 

Vädret var fint men det är fortfarande ofta minusgrader om nätterna här och det finns både is och snö kvar ute. Så även på sjön vid Lida, även om den börjar smälta. Jag har inte varit här förr, men det ser ju faktiskt ut som ett ställe som kunde vara trevligt att åka och bada på till sommaren?

 

 

Men syftet var ju nu inte att fotografera kaniner utan att titta på vridvingar, en parasitisk insektsordning (åtminstone i Sverige oftast på steklar). Parasiter känns ju allmänt otrevliga, men biologiskt och ekologiskt är de ofta intressanta. Honorna av vridvingarna lever som parasiter i bakkroppen på en större insekt, man kan se huvudänden på dem sticka ut mellan segmenten på värden. Den larvliknande vridvingehonan tar över värddjuret så att den blir steril och närmast fungerar som en slags zombie. Vridvingens egna ägg utvecklas, kläcks och genomgår första delen av larvutvecklingen inuti hennes kropp (som alltså sitter inuti värddjurets kropp). Sedan kryper de ur honan och utanpå värddjuret. Därifrån flyttar de vid tillfälle över till ett annat djur av samma art och följer med det till dess bo, där det flyttar över till en larv som blir vridvingelarvens värd. Vridvingelarven kryper in i sitt nya värddjur och utvecklas sedan tillsammans med det till en vuxen individ. Är individen en hona utvecklas hon till ett vuxenstadium som är larvliknande och saknar ögon, vingar och ben som stannar den kvar i värddjuret och zombifierar det (vridvingen kan uppta så mycket som 90% av värddjurets kroppsvolym!). Värden kommer utåt sett att fungera ganska normalt, födosöka osv (för vridvingen behöver ju näring...) men beteendet kan ändras och den är steril. Utvecklas vridvingelarven till en hane förpuppas han och genomgår en utveckling till ett flugliknande vuxenstadium med vingar, ben och ögon som lämnar värdorganismen. Hanen lever bara några timmar och dem använder han för att leta rätt på en hona och para sig. Hela den period när vridvingehanarna svärmar är väldigt kort, det rör sig ofta bara om dagar- någon vecka så om man vill se dem gäller det att vara ute i rätt tid på rätt ställe.

Vi besökte en koloni vårsidenbin på jakt efter vridvingar, och vi lyckades nätt och jämt få se dem. Vårsidenbina är solitära bin, dvs de är inte sociala och lever inte i samhällen utan varje hona gör sitt eget bo som hon gräver i sand i ett soligt läge och tar hand om sina egna larver (däremot kan de leva i kolonier med många bon nära varandra). Att de är solitära innebär också att det inte finns några sterila arbetarbin utan alla bin i kolonin kan reproducera sig (om de inte är parasiterade av en vridvinge). Vädret var tyvärr lite för kallt och blåsigt igår så det var inte mycket djur ute och rörde sig alls i bikolonin vi besökte - men vi hittade några bin med vridvingehonor på, och en enda vridvingehane (vilket var vad vi verkligen ville se, det är de man måste vara ute i rätt tid för).

 

Har tyvärr ingen bild på hanen, men här är en vridvinge som sticker ut ur ett bi.

 

 

Efter att ha konstaterat att vädret var för dåligt för att utdelningen skulle bli större gav vi upp vridvingarna men fick istället nöjet att få följa med Stanislav till en annan närbelägen vårsidenbikoloni där det fanns bibagge. Bibaggen är även den en parasit på bin, och rödlistad eftersom den är beroende av sandiga soliga ytor som värms upp snabbt på våren och där det lever vårsidenbin. Precis som vridvingarna måste man vara ute i rätt tid för att få se de vuxna skalbaggarna, som bara är aktiva ett par veckor på våren för att para sig. Larverna utvecklas i vårsidenbinas bon där de lever av deras insamlade pollen och nektar. Bibaggen är alltså till skillnad från vridvingen en boparasit som lever i värddjurets bo och livnär sig på dess insamlade resurser, inte på värddjuret själv.

 

Bibaggelokalen var en hög sandig sluttning nerför klipporna, och från toppen var det väldigt fin utsikt.

 

 

 

Men de vi ville titta på var ju bibaggarna, och det hittade vi några stycken. Fina!

 

För en gångs skull var jag inte ute för att titta på spindlar, men naturligtvis tittar jag alltid efter sådana i alla fall. Tyvärr var det mycket få sådana också ute, jag såg bara totalt en vargspindel och en Linyphiidae. Den senare har jag ingen bild på, men här är vargspindeln som jag tror är en Alopecosa barbipes.