Ett mycket bra initiativ att göra en vridvingeexkursion gjordes på facebook, och eftersom exkursionen skulle gå till mina trakter, strövområdet Lida i Tullinge, hakade jag förstås på.

 

Vädret var fint men det är fortfarande ofta minusgrader om nätterna här och det finns både is och snö kvar ute. Så även på sjön vid Lida, även om den börjar smälta. Jag har inte varit här förr, men det ser ju faktiskt ut som ett ställe som kunde vara trevligt att åka och bada på till sommaren?

 

 

Men syftet var ju nu inte att fotografera kaniner utan att titta på vridvingar, en parasitisk insektsordning (åtminstone i Sverige oftast på steklar). Parasiter känns ju allmänt otrevliga, men biologiskt och ekologiskt är de ofta intressanta. Honorna av vridvingarna lever som parasiter i bakkroppen på en större insekt, man kan se huvudänden på dem sticka ut mellan segmenten på värden. Den larvliknande vridvingehonan tar över värddjuret så att den blir steril och närmast fungerar som en slags zombie. Vridvingens egna ägg utvecklas, kläcks och genomgår första delen av larvutvecklingen inuti hennes kropp (som alltså sitter inuti värddjurets kropp). Sedan kryper de ur honan och utanpå värddjuret. Därifrån flyttar de vid tillfälle över till ett annat djur av samma art och följer med det till dess bo, där det flyttar över till en larv som blir vridvingelarvens värd. Vridvingelarven kryper in i sitt nya värddjur och utvecklas sedan tillsammans med det till en vuxen individ. Är individen en hona utvecklas hon till ett vuxenstadium som är larvliknande och saknar ögon, vingar och ben som stannar den kvar i värddjuret och zombifierar det (vridvingen kan uppta så mycket som 90% av värddjurets kroppsvolym!). Värden kommer utåt sett att fungera ganska normalt, födosöka osv (för vridvingen behöver ju näring...) men beteendet kan ändras och den är steril. Utvecklas vridvingelarven till en hane förpuppas han och genomgår en utveckling till ett flugliknande vuxenstadium med vingar, ben och ögon som lämnar värdorganismen. Hanen lever bara några timmar och dem använder han för att leta rätt på en hona och para sig. Hela den period när vridvingehanarna svärmar är väldigt kort, det rör sig ofta bara om dagar- någon vecka så om man vill se dem gäller det att vara ute i rätt tid på rätt ställe.

Vi besökte en koloni vårsidenbin på jakt efter vridvingar, och vi lyckades nätt och jämt få se dem. Vårsidenbina är solitära bin, dvs de är inte sociala och lever inte i samhällen utan varje hona gör sitt eget bo som hon gräver i sand i ett soligt läge och tar hand om sina egna larver (däremot kan de leva i kolonier med många bon nära varandra). Att de är solitära innebär också att det inte finns några sterila arbetarbin utan alla bin i kolonin kan reproducera sig (om de inte är parasiterade av en vridvinge). Vädret var tyvärr lite för kallt och blåsigt igår så det var inte mycket djur ute och rörde sig alls i bikolonin vi besökte - men vi hittade några bin med vridvingehonor på, och en enda vridvingehane (vilket var vad vi verkligen ville se, det är de man måste vara ute i rätt tid för).

 

Har tyvärr ingen bild på hanen, men här är en vridvinge som sticker ut ur ett bi.

 

 

Efter att ha konstaterat att vädret var för dåligt för att utdelningen skulle bli större gav vi upp vridvingarna men fick istället nöjet att få följa med Stanislav till en annan närbelägen vårsidenbikoloni där det fanns bibagge. Bibaggen är även den en parasit på bin, och rödlistad eftersom den är beroende av sandiga soliga ytor som värms upp snabbt på våren och där det lever vårsidenbin. Precis som vridvingarna måste man vara ute i rätt tid för att få se de vuxna skalbaggarna, som bara är aktiva ett par veckor på våren för att para sig. Larverna utvecklas i vårsidenbinas bon där de lever av deras insamlade pollen och nektar. Bibaggen är alltså till skillnad från vridvingen en boparasit som lever i värddjurets bo och livnär sig på dess insamlade resurser, inte på värddjuret själv.

 

Bibaggelokalen var en hög sandig sluttning nerför klipporna, och från toppen var det väldigt fin utsikt.

 

 

 

Men de vi ville titta på var ju bibaggarna, och det hittade vi några stycken. Fina!

 

För en gångs skull var jag inte ute för att titta på spindlar, men naturligtvis tittar jag alltid efter sådana i alla fall. Tyvärr var det mycket få sådana också ute, jag såg bara totalt en vargspindel och en Linyphiidae. Den senare har jag ingen bild på, men här är vargspindeln som jag tror är en Alopecosa barbipes.

 

Nu kommer inläggen här lite i fel ordning, men jag har ju inte bloggat ordentligt på så länge så jag får jobba ikapp lite och då råkade det nu tyvärr bli så att ett inlägg från tidigare i veckan hamnade före detta som är ett par veckor gammalt.

 

För en tid sen organiserade jag och ett gäng av de som hänger i facebookgruppen Spindelnätet (den som stjäl så mycket tid från den här bloggen, ja...) en exkursion till Bergianska trädgårdens växthus där vi fått tillstånd att leta spindlar och andra kryp. Det kan nämligen gå att hitta ganska roliga djur i växthusmiljö, som normalt inte hade klarat sig här i Sverige. det finns till och med en del arter som är närmast specialiserade på växthusmiljön.

 

Turen gav god utdelning med en ganska diger artlista. Dagens största fynd var en spindel som jag på plats konstaterade var något i släkte Amaurobius men som jag inte kände igen. Så jag tog hem den. Väl hemma artbestämde jag den till Amaurobius erberi, en art som efter vad jag kunde hitta inte rapporterats i Sverige. Så jag kontaktade Torbjörn på naturhistoriska och tog med mig spindeln till honom för en second opinion. Jag var ungefär så säker som jag kan vara, men i och med att det verkade vara ett nytt fynd för landet ville jag gärna få det bekräftat. Torbjörn grävde fram en A. erberi från Turkiet ur spritförrådet i museets källare (spritförråd syftar alltså på förrådet där man förvarar organismer som konserverats genom att läggas i sprit, inget annat...Det spritförrådet är jättestort och innehåller allt från pyttekryp till jättebläckfiskar och hajar och stora fiskar som förvaras i spritfyllda akvarier eller spritfyllda frysboxar...). Efter jämförelse mellan min spindel och den turkiska höll Torbjörn med mig om A. erberi och bekräftade också att arten inte rapporterats i Sverige tidigare. Ett ganska stort och intressant fynd alltså, även om det varit ännu mer spännande om det inte varit i ett växthus. men det var heller inte frågan om en enstaka individ, det fanns gott om dem där så det handlar om en etablerad population och Torbjörn och jag har funderingar på att återvända till hösten när hanarna är vuxna för fotografering och insamling för eventuell elektronmikroskopfotografering.

 

Så här är fyndet: Bilden föreställer en adult hona av Amaurobius erberi.

 

 

 

Vädret här har varit strålande nu, och även om det egentligen inte är någon riktig värme i luften så är det dessa soliga dagar varmt nog för att man ska kunna välja bort vinterjackan. Hackspetthannen i paret som brukar besöka fågelrestaurangen på åttonde våningen har börjat pilla mycket med snöret som syns på bilden (som det hängt en talgring i), undrar om han tänkt sig det som bomaterial? Hackspettarna trummar också gärna på metallblecken på huset så att det hörs i hela kvarteret. 

 

 

 

Häromdan tog jag en promenad vid min fjärilsslinga, det var inga fjärilar ute men det hade jag inte räknat med heller - jag siktade snarare på att få se några nyvakna ormar, och det fick jag! De var lite långsamma fortfarande, det var väl lite i kallaste laget, men igång var de. Det var också gott om folk ute som rastade hundar varav vissa lösspringande - undrar om de vet att det är VÄLDIGT mycket orm i det här området? Och som just nu kan ha lite svårt att hinna slinka undan i kylan och därmed kan känna sig tvungna att bitas istället om det kommer en glad hund farande? Jag som gillar både hundar och ormar hade inte haft hunden lösspringande, inte ens om den höll sig alldeles nära precis vid sidan av stigen, i det här området den här tiden på året...

 

Ur fotosynpunkt är det förstås perfekt att de är lite långsamma!

 

 

 

 

Den där tungan är väl sååå söt!

 

 

 

Det känns väldigt vårligt, men det är fortfarande en väldig brist på grönt ute förutom hos granar och tallar...

 

 

 

...och i skuggiga lägen finns det fortfarande snö och is kvar.

 

 

 

Hasseln blommar liksom alen, och jag blir jätteallergisk så fort jag går ut. För naturligtvis glömmer jag äta allergimedusin. Dumt. Men blommorna är vackra och det är ju väldigt vårligt och fint med blommor och hängen.

 

 

 

Det är ju otroligt sällan det bloggas här nuförtiden, ber om ursäkt för detta åt alla eventuella kvarvarande följare...En stor anledning är att jag det senaste året ägnat mycket av min internettid åt Facebookgruppen Spindelnätet, en grupp som snabbt växt till en samlingsplats för spindelintresserade och som nu närmast utveckats till ett slags svenskt araknologiskt nätverk där det diskuteras artbestämningar, svaras på allsköns spindelfrågor, och till och med organiseras gemensamma spindelletarutflykter. Jätteroligt! Men det innebär som sagt att bloggen blir åsidosatt...

 

Och det är inte det ena småkrypsrelaterade som hänt. Sedan förra hösten ingår jag i redaktionen för en nystartad populärvetenskaplig tidskrift om insekter och andra småkryp vid namn Yrfän. Tidskriften ges ut av Svenska entomologiska föreningen. Första numret (som förutom att jag är redaktör även innehåller en artikel av mig kommer ut nu i vår, och den som vill kan beställa ett gratisex av Yrfän här: http://www.sef.nu/yrfan/