Vilket jag som vanligt inte direkt firar, men mina husdjur passar ju så bra att visa upp i samband med just denna helg, och dessutom passade Lisbeth på att ömsa skinn häromdan och blev extra höstfin. Jag hade ju annars hoppats på Ingalill, som efter öms i oktober förra året visade sig med en dödskalleteckning på rumpan lagom till halloween, men Ingalill drar ut på det hela lite till i år verkar det som. Det kanske blir en tomte till jul den här gången istället? I vilket fall har ju Lisbeth mer höstiga färger.

Dagens talgoxe.

Jag har ofta besök av talgoxar och blåmesar på min balkong, detta trots att balkongen är inglasad och fönstren stängda. Men fönstren öppnas med runda hål i glasrutorna, som uppebarligen är stora nog för att en talgoxe ska kunna klämma sig in. Och ja, de måste klämma sig in...de kan omöjligt flyga rakt in. Men det gör de, och tar sig ut och in lite som de vill efter vad det verkar. Men sen finns det vissa individer som uppenbarligen klarar att ta sig in men sen inte hittar ut igen, och istället börjar flaxa runt i panik och som man då måste rycka ut och rädda. Och sen har de förstås mage att bli sura på mig! Måste tejpa igen de där hålen snart...eller öppna alla fönster på vid gavel så att även de där som inte kan hålla rätt på hur de kom in kan ta sig ut igen. 

För ett par veckor sen nu var jag och Kaj på Iniö för en workshop om "grön" energi. Jag har inte så mycket bilder som jag brukar ha när jag varit på Iniö, såd et blir lite mer av en reseberättelse istället. 

Till Iniö är det ganska långt (närmare 20 mil) och de två gångerna jag varit där tidigare har jag kört till Kimito och sen åkt med Kaj vidare, men den här gången åkte vi i min hyrbil och jag plockade upp Kaj på vägen. Så jag åkte tidigt på morgonen från Ekenäs för att hämta upp Kaj. Vägbeskrivningen jag fått av Kaj var "kör till Kimito (Kaj vet att jag hittar dit, jag börjar hitta ganska bra på Kimitoön vid det här laget faktiskt) och fortsätt 4 km på den vägen, sväng vänster mot Västanfjärd, kör några km på den vägen, sväng höger in på grusvägen mellan busshållplatserna, kör tills du ser bilarna. Du känner igen bilarna". Kaj gillar amerikanska bilar och mycket riktigt var det bara att köra tills man såg två ford thunderbird utanför samma hus. Och min bil var också lätt att känna igen - en gammal vit volvo 740 herrgårdsvagn (med diverse reklam och isbjörnar på) som jag hyrt billigt (med finska mått mätt) på den lokala däckfirman i Ekenäs, se bild nedan - så det var liksom lätt att se när det var jag som kom...

Sen åkte vi norrut och plockade på vägen upp vår inbjudne föredragshållare Alf-Peter och fortsatte sedan till Iniö. Vädret var bättre än vi trott att det skulle vara (det var storm kvällen före, och det blåste fortfarande en del). Två vägfärjor senare var vi framme vid samlingshuset i Iniö där vi träffade vår kontaktperson, fotografen Janne, och lite senare Tapani från Bergshagens bead and breakfast på Jumo som hade ordnat fika (jättegoda bullar!) till workshopen.

Iniö



Sent på eftermiddagen var det dags för vår workshop, det ramlade in lite öbor, jag höll ett kort litet föredrag om ekosystemtjänster och Alf-Peter ett längre om miljövänlig elproduktion och sen blev det lite diskussion. Uppslutningen var inte den bästa, men det hade vi väl inte räknat emd heller.men om folk var nöjda kan det förhoppnignsvis bli bättre nästa gång vi ordnar något, och ur diskussionssynpunkt var det faktiskt bra att gruppen inte var så stor.   

Energiföredrag




Till Iniö är det som sagt ganska långt, så långt att det inte riktigt är lönt att åka fram och tillbaka till Ekenäs samma dag om man ska hinna göra något alls där utan att komma hem långt fram på småtimmarna, så vi bodde över natten på Jumo. För den som undrar är Iniö inte en ö utan en kommun bestående av flera öar,varav Iniölandet är den största och utgör centralort (eller snarare centralö), sedan finns även öarna Jumo och Keistiö (och en del mindre öar). De tidigare gånger vi har varit här har vi också bott på Bergshagens bed and breakfast på Jumo, som har ekologisk inriktning och vars ägare Tapani och Satu är väldigt intresserade av projektet. Det är egentligen stängt så här års, men Tapani (Satu var bortrest) var snäll och höll öppet för oss och bjöd dessutom på fantastiskt god trattkantarellrisotto.


Idyllen Jumo i höstskrud

Kaj och jag konstaterade också att vi alltid är på Iniö när Sverige och Finland möts i fotboll (och på Bergshagen finns ingen tv). "Vi kommer tillbaka nästa gång det är Sverige-Finland" sa Kaj till Tapani när vi åkte morgonen efter. Då var vädret strålande vackert, det var alldeles vindstilla och man kunde aldrig ha trott att det blåst full storm ett och ett halvt dygn tidigare.

Stämningen var god i bilen när vi lämnade Iniö och den som tror att finländare är tystlåtna och bistra borde varit med! mend et gäller kanske bara finnar, inte finlandssvenskar? Att ha Kaj och Alf-Peter som passagerare kan i alla fall jämföras med om jag haft min farmor och min mormor tillsammans i bilen - ni som var med vet precis vad jag menar. För er som inte vet så var det helt enkelt ett fasligt pladdrande och fnissande på pojkarna. Men vädret var fint, vi lämnade av Alf-Peter och åkte vidare till Kimitoön där jag fick gå husesyn och beundra Kajs hus (fantastiskt gammalt stocktimrat hus ärvt efter hans farföräldrar) en stund innan jag åkte hem till Ekenäs. En trevlig skärgårdstur, och i november är det dags igen, då ska vi ge samma energiworkshop på Högsåra (men dit är det inte alls lika långt).

Ber om ursäkt för bloggstilletåndet, det händer inte mycket här nu...men snart snart kommer mer, jag lovar! Tills dess får ni njuta av denna fluga (jag gillar att fotografera just flugor!). 

 

Frågar folk mig ofta. Och jag brukar svara nej, jag kan absolut ingen finska.

Varpå jag får höra lite tröstande att det inte är så konstigt, för finska är ju faktiskt ett VÄLDIGT svårt språk.

Varpå jag oftast brukar lyckas avhålla mig från att svara att det ju i så fall är märkligt att alla finlandssvenskar jag träffat lyckats lära sig finska, medan ytterst ytterst få finnar (med finska som modersmål) kan någon svenska ens när de bor och arbetar i en svensktalande del av landet.

Men att jag absolut inte kan någon finska är förstås inte helt sant, några ord kan jag, men de är inte många. Det här är ungefär det hela (till vilket kan tilläggas några namn på praktiska saker som matvaror och liknande som jag inte tar med):

hei, moi - hej
moi - hejdå
missä - var
katu - gata
tie - väg
hyvä (hyvin) - bra
kiitos - tack
kiva - trevligt, roligt
ei - nej
kyllä - ja
hämähäkki - spindel
hämähäkiverkku - spindelnät
yksi, kakse, kolme, neljä, viisi, kuusi - ett, två, tre, fyra, fem, sex (eller yks, kaks, kolm, nelj osv i orkestersammanhang eftersom det är svårt att räkna in på flerstaviga räkneord)
trumpetti - trumpet (jag kan fler instrument, för många heter ungefär samma sak som på svenska)
koivu - björk
auto- bil
puhelin - telefon

Tyvärr lär man sig ju inte så mycket när alla omkring en pratar svenska - jag lärde mig t.ex. fler australiska dialektala ord och uttryck under de två och en halv månader jag var där än jag lärt mig finska ord på ett halvår i Finland. Men det förekommer en del finska ord som låneord i finlandssvenskan, som smyger sig in överallt utan att den man pratar med förstår att en svensk inte förstår de orden. Som till exempel kiva, som används i alla sammanhang när något är trevligt eller roligt. "Det här var kiva". Eller "rosk" för sopor, skräp och "kaveri", kompis. Fast oftast ger sammanhanget tillräckligt för att man ska kunna hänga med utan problem.

Sen finns det en del direktäversättningar från finskan i finlandssvenskan,som ofta gör att språket ter sig omständigt och mer gammeldags. En villa är t.ex. ett "egnahemshus" och en bofast (t.ex. en öbo på en skärgårdsö) är en "fastboende" eller "åretruntboende".

Finlandssvenskan i sig är intressant, den är överlag ganska gammalsvensk till karaktären och man använder en del ord i vardagsspråket som anses mer eller mindre föråldrade i svenskan. T.ex. kortformer som int´och sku´(skulle), och ord som tillika, skrinna och ämbar. Man använder också ord på ett sätt som verkar gammaldags även om ordet i sig inte är det. T.ex. används "ännu" i betydelsen mer - "det var ännu något jag skulle göra" (det var något ytterligare jag skulle göra) och "riktigt" i betydelsen egentligen - "vad var det riktigt han ville?". "Allt ännu" används ofta istället för fortfarande. "Nå" är ett ord som ofta stoppas in i början av meningar utan att egentligen betyda någonting.

Precis som i finskan (se tidigare inlägg om finskan) tenderar man att uttala alla bokstäver i orden, man drar t.ex. inte ihop e och u i ett ord som euro, det uttalas e-u-ro där varje bokstav hörs. Vissa ord används lite annorlunda än i svenskan. Ett exempel är tar, som har ett betydligt större användningsområde än i svenskan. det används t.ex. i betydelsen åka, fara - "jag tar till helsingborg", och vill du ha/använder du - "tar du kaffe?". "Nog" används som förstärkningsord i finskan istället för att förmedla tveksamhet som i svenskan - "jag tar nog till helsingfors" betyder på finska att jag absolut säkert ska till helsingfors, inte att jag kanske eller troligen åker till helsingfors. Något som är värt att komma ihåg när man pratar med någon så att man inte feltolkar eller själv feltolkas...ett annat sådant exempel är "bada", som i Finland är något som utövas i bastun eller badkaret, absolut inte i sjön eller havet. Där simmar man, även om man är två år och plaskar omkring med en boll utan att ta ett enda simtag, och följaktligen heter badstrand "simstrand" här.

Pga Finlandsflytt missade jag ju Ystad tattoo,en resten av min f.d. blåsorkester, nyblivna hemvärnets musikkår Södertörn (f.d. sjövärnskårens musikkår), var där och roade sig tydligen med att lära ut Washington Post-delen av vårt fig till de andra hemvärnskårerna som deltog. Rättningen är lite si och så, särskilt i sista delen ;-). Men de ser ut att ha haft trevligt. HvMK Södertörn i vita mössor och damasker. Vet inte om länken nedan funkar, men prova och se!   

http://www.facebook.com/video/video.php?v=285101388185392

Är ett ganska intressant ämne. Jag får många frågor från folk som sett en spindel och vill veta vad det är. Beskrivningarna är ofta tämligen oanvändbara (av förståeliga skäl, för vet man inget om spindlar vet man förstås heller inte vilka karaktärer som är viktiga att titta på), men har man tur skickar de med en bild som även om den ofta är oskarp åtminstone kan ge en vink om vad det är. Ofta rör det sig förstås om ganska vanliga spindelarter, i synnerhet sådana som är vanliga i och runt hus och trädgårdar. Företrädesvis gäller det också stora arter. Vanligaste spindeln jag får frågor om är husspindlar, sen kommer olika hjulnätsspindlar, och ibland dyker det upp en vargspindel, kärrspindel eller hoppspindel. Sällan något annat.

Det intressanta är att många i beskrivningen anger spindelns storlek, och ofta är det just storleken som gör att de alls frågar om den - frågorna är ofta på temat "Jag hittade en jättestor spindel, har aldrig sett något så stort förut i Sverige, vad är det?" Ibland följt av frågan om det alls är en svensk art. Storleksuppskattningarna har jag snabbt lärt mig att bortse från helt - det är otroligt vilka grova överskattningar folk gör! Jag får ofta uppskattningar på 4-5 cm för spindlar som i verkligen sällan eller aldrig är större än 1,5-2 cm i kroppslängd. För jämförelse kan sägas att 2 cm i kroppslängd är en rejält stor spindel med svenska mått mätt, det finns bara ett litet fåtal arter som blir större än så och bara ett par arter som blir tydligt större (kärrspindlarna). Det kan bara konstateras att det är väldigt lätt att överskatta storlek på spindlar, i synnerhet vad gäller långbenta arter som t.ex. husspindlar (som många av frågorna handlar om). Det största mått någon angett för mig på en husspindel var 6 cm - en storlek som motsvarar en medelstor fågelspindel som t.ex. Kerstin.

Kerstins kroppslängd (käkarna ej inråknade) är lite längre än mitt lillfinger, som jag nyss mätte till 5,7 cm från vecket mellan lill-och ringfinger till fingertoppen (mätte i verkligheten alltså, inte på bilden nedan, även om bilden faktiskt är i nästan exakt naturlig storlek). Kerstin är lite längre, alltså ca 6 cm, kanske strax över 6 (käkarna ej inräknade, tar man med dem är hon lite över 7 cm). Det här är fullt normal storlek för en vuxen hona av arten Grammostola rosea.  

 


Om vi tittar på en husspindel istället så har jag en bild på en här. Den sitter på proppen på botten av ett handfat, och ni vet ju hur stor en sådan är ungefär? Så nä, husspindeln är knappast 6 cm, och då är det här ändå frågan om en stor individ av vår största husspindelart (större husspindel).

Större husspindel, Tegenaria atrica.


 

Om vi däremot tar med benens längd i uppskattningen, t.ex. använder måttet benspann istället för kroppslängd, kan vi sökert hamna över 6 cm för de här spindlarna är rejält långbenta. Men det är inte ett mått jag gillar att använda eftersom de flesta spindlar sällan sitter med benen helt utsträckta, så det blir ofta en ganska vild gissning. Det säger heller inte särskilt mycket om spindeln mer än att den är långbent - för det finns både spindelarter som har väldigt långa ben i förhållande till kroppsstorlek, t.ex. darrspindel, och spindelarter som är kompakt byggda med korta ben i förhållande till kroppsstorleken, som många hjulnätspindlar. Benspann som storleksmått fungerar därmed egentligen bara för jämförelse av spindlar med mycket likartad kroppsbyggnad.

Darrspindel, Pholcus phalangioides


.

Kvadratspindel, Araneus quadratus.





Men för att ge ett mer exakt mått på husspindeln på bilden ovan har jag här en bild på samma spindel i ett centrifugrör med gradering. Graderingen är i ml, och det är 9 mm mellan de långa kraftigare strecken i graderingen. Bilden är större än naturlig storlek, och eftersom spindeln sitter framför stället graderingen börjar är det svårt att mäta exakt på millimetern, men hon hamnar ganska nära 2 cm i längd. Det är ungefär maxstorlek för större husspindel och med svenska mått mätt är det en riktigt stor spindel, men det är ganska långt ifrån Kerstins 6 cm.   




Och då är Kerstin ändå inte särskilt stor för att vara fågelspindel, många arter blir större. Här är en bild på Ingalill, och anledningen till att jag valt den här bilden är att hon sitter på terrarieväggen med den randiga värmemattan bakom. En av de breda svarta ränderna tillsammans med en av de ljusa smala är exakt 1,3 cm i verkligheten. Vilket skulle placera Ingalill någonstans i 7-cm-klassen utan käkar och över 8 med. Om man jämför de här spindlarna med varandra i verkligheten så är Ingalill uppenbart större än Kerstin, dvs storleksskillnaden på en cm eller strax över syns tydligt. På en spindel i storleksklassen 1-2 cm syns storleksskillnader på bara några par mm tydligt för blotta ögat, dvs man uppfattar en 2 cm spindel som uppenbart större än en som är kanske 1,6 cm.




Så varför kan folk inte bedöma storlek på spindlar? Är det bara för att de är läskiga och man därmed tror att de är större än de faktiskt är? Eller är det för att folk generellt är dåliga på att uppskatta storlek och inte vet hur mycket en cm är? Jag tror på en kombination - i dagens samhälle är det ganska sällan vi faktiskt behöver uppskatta ett exakt mått, många gör nog väldigt sällan några storleksskattningar alls och jag tror att många helt enkelt inte har klart för sig vad en cm är om man inte har en linjal eller ett måttband framför sig. Och att man oftare överskattar än underskattar mått - i synnerhet om man försöker uppskatta storlek på ett levande djur, med långa ben som spretar åt alla håll...

Faktum är att det vore väldigt roligt att göra en liten studie om det här - att låta folk uppskatta kroppslängden hos ett par levande spindlar som jag har exakta mått på, och se vad resultatet blir. Detvore också roligt att veta om fölk överskattar storleken på vissa typer mer än andra - jag tror t.ex. att man lättare överskattar spindlar med långa ben (som husspindlar), men kanske också spindlar som ser mer läskiga ut? Och överskattar man generellt storleken på stora spindlar mer än små spindlar?