Som forskare i ekologi har man ju en ständigt osäker jobbsituation. Synd, för det är många bra forskare som lägger av på grund av det, och man undrar liksom hur forskarvärlden sett ut om man haft ett system som gynnade de bästa och mest nyfikna forskarnördarna snarare än de som är mest effektiva vad gäller att skriva ansökningar (det är ju kanske inte exakt samma egenskaper som krävs för att få forskningsanslag som för att göra bra forskning...). Och om de forskarna man har inte behövt lägga så otroligt mycket tid och energi på att skriva ansökningar utan kunnat ägna sig åt att göra det de är utbildad för, dvs göra forskning.
I alla fall, jag skriver jättemycket forskningsmedelsansökningar nu. Har en ansökan nyligen inskickad till WWF och en på gång till naturvårdsverket, båda för liknande postdocprojekt vid slu på 6 respektive 12 månader. Och ett som ännu bara befinner sig på funderingsstadiet som jag inte vet om det kan bli något av, för det är i så fall frågan om ett jätteprojekt och vi (jag och mina eventuella samarbetspartners) har inte ens på allvar börja fundera på vad det skulle handla om och det känns lite tveksamt till om något vi kan hitta på kan gå hem hos MISTRA i vilket fall. Man vet ju inte innan man försökt, men det är mycket jobb att lägga på något där chanserna är små att det blir något av projektet (men det kan man ju inte låta hindra sig, för så är det alltid). Och fler ansökningar är på gång så fort lämpliga utlysningar kommer.
Och så letar jag förstås utlysta tjänster, men de är ju väldigt ytterst få.Jag hittade en nyligen som jag verkligen är i valet och kvalet om jag ska söka: en FoAsstjänst (assistant professor) i Santa Cruz, USA. Det är en tenure track position (alltså med förutsättningar att på sikt bli mer permanent), och det gör mig tveksam - för även om jag gärna hade provat på att jobba vid ett amerikanskt universitet så känns en tenure track där lite för stort. Jag känner ju just nu att jag snarare vill flytta hemåt än längre bort, i alla fall för en långtidstjänst och om jag ska fortsätta jobba utomlands vore det trevligt att göra det på närmare håll än USA...men som forskarvärlden ser ut är det ju strategiskt rätt att söka allt man kan söka, och så får man bekymra sig över alla nackdelar med en flytt till USA om det skulle bli aktuellt vilket väl inte är troligt (men oj vad jobbigt det skulle vara! För en kort postdoc kan man ju liksom låta bli att flytta på riktigt och bo lite i kappsäck i sex månader eller ett år - men minst fyra?). Men problemet är ju att om jag skulle söka den här tjänsten och mot all förmodan få den - skulle jag då verkligen kunna tacka nej för att jag inte vill bosätta mig på andra sidan världen, i minst fyra år? Om alternativet är arbetslöshet eller en korttids postdoctjänst i Sverige? Och om jag tackar ja med ambitionen att stanna där tills jag hittar något härhemma, hur länge skulle jag då bli kvar? Vet ju andra som varit i den här situationen och liksom fastnat utomlands under lång tid bara för att det är så ont om jobb här. Hm...svåra frågor.
Helgerna här har ju normalt ett ganska enkelt program: Ridníng lördag förmiddag, orkesterrep söndag kväll, och tiden däremellan fylls med vadhelst annat som behöver göras eller kanske någon utflykt. Den här helgen är dock repet ersatt av en spelning mitt på dagen på söndagen och "vadhelst annat som behöver göras" består av en forskningsmedelsansökan som ska skrivas.
Att börja dagen med ridning utomhus var inte alls fel idag, vädret var strålande. En riktigt fin höstdag med strålande sol och klarblå himmel och massor av flyttfågelsträck på låg höjd över stallet (det ligger nära en av Finlands bästa fågelsjöar). Träden är fortfarande övervägande gröna utom björkarna, men höstfärgerna börjar dyka upp lite varstans. Ridningen gick bra tycker jag, jag fick rida Daisi och det börjar fungera väldigt bra nu jämfört med våra ständiga konfliker för ett år sen - dvs jag har blivit bättre på att inte låta henne hitta på fuffens. Och hon är ju så söt - idag var hon som vanligt ivrig att sätta igång, stod och knackade på boxdörren med framfoten medan jag sadlade och stack fram huvudet när jag skulle tränsa. När jag lade tyglarna över halsen öppnade Daisi genast munnen på vid gavel ("ge hit bettet så vi kan komma igång nån gång!"), men jag råkade ha lagt tyglarna i kors så jag fick börja om från början och medan jag trasslar står Daisi där och gapar. Sen gick allt bra med en pigg och glad Daisi som hölls tillräckligt sysselsatt med dagens övningar för att inte hitta på bus (hon kunde till och med gå med på att göra halt, även om bromssträckan ofta var lite längre än man hade önskat), ända fram till galoppdelen i slutet av lektionen där hon inte alls var överrens med mig om att galoppera på en volt ("man får ju inte upp nån fart alls om man ska springa runt runt i små cirklar!").
Sen gjorde jag en liten utflykt till Fiskars där det var närmatsmarknad, åkte och handlade, och sen åkte jag hem och satte mig framför datorn fem timmar i sträck med en viss forskningsmedelsansökan. Och sen var det mörkt och kväll så då satt jag lite till med den där ansökan. Och jag borde fortsätta med den nu istället för att blogga, men just nu är jag lite för trött på den. Hoppas verkligen vi får några pengar för det där projektet, för det är ju så trist att lägga så mycket tid (det här är ju inte den enda tid jag lagt på den, förstås) och sitta inne med sånt här när det är strålande vackert väder ute utan att det blir nånting av det. Men oftast blir det ju inte det.
Imorgon har vi konsert med orkestern på ett av traktens ålderdomshem. Spelningen är mitt på dan, vilket är dåligt ur ansökningsskrivarsynpunkt - dagen blir helt uppsplittrad. Det kommer inte att vara lönt att ta tag i ansökan på morgonen före spelningen, eftersom jag måste hitta något att ha på mig och plocka ihop grejor (för det har jag inte varit förutseende nog att göra idag eftersom jag skrivit på ansökan) och värma upp lite, så kommer jag inte att hinna mer än komma igång med något skrivande innan jag måste sluta. Så det får bli sen eftermiddag och kvällsjobb imorgon också. Och det där med kläder...vår dirigent tyckte att vår vanliga konsertklädsel (svarta byxor/kjol och vit skjorta/blus med blå scarf eller slips) var för begravningsaktigt för ålderdomshemmet så hon påbjöd färgglad klädsel. "Helt och rent och färgglatt", löd ordern. Jag ser framför mig en orkester prålande i regnbågens alla färger i alla upptänkliga kombinationer, som för tankarna till en prideparad snarare än framförande av "visa vid vindens ängar" på ett ålderdomshem. För det är så flera av de orkestrar jag spelat i tidigare hade tolkat ett sådant kommando, och jag tycker det ska bli väldigt intressant imorgon att se om Pojo blåsorkester är mer återhållssamma. Hoppas inte (för jag är det inte)!
Sen när jag har spelat så ska jag skriva. Skrivaskrivaskriva....
Den här bilden är från i somras, jag har glömt lägga upp den här men hittade den igen nu...
I somras undervisade jag i Lund och lånade då pappas bil för att ta mig till Lund. Väl där lämnade jag bilen på ekologihusets parkering för att köra på exkursion med studenterna i hyrbuss. När jag kom tillbaka senare hade pappas Saab hittat en kompis (i övrigt var det ganska tomt på parkeringen).
Det har ju varit lite hästar här på bloggen på sistone, men ridningen fortgår förstås varje vecka oavsett om det hamnar på bloggen eller inte. Förra veckan gjorde jag något som jag verkligen inte gjort sen jag var 10-11 år och red på ridskolan i Ystad: Red ponny (har ridit islandshästar efter det, men de är ju per definition inte ponnies)!
Jag har ju ridit här i nästan ett år nu, och hittills bara ridit stora torihästar och torikorsningar, vanligtvis hästar lika höga som jag är lång och ganska stora och stöddiga. Men förra lördagen i stallet när jag kollade dagens lista fann jag att min lektionshäst för dagen var New Forest-ponnyn Liquer (nej, det är inte jag som stavat fel, han heter så). Liquer är en större ponny som klarar att bära en kortare vuxen som jag, men det kändes absolut märkligt efter ett år på storhästarna att plötsligt hamna på en så pass liten pålle.
Liquer satte ribban för dagen tidigt: När jag skulle tränsa tog han till ett klassikerbus jag ofta träffade på hos hästarna på Ystad ridskola, att köra upp huvudet i vädret så att man inte ska nå att tränsa. Men det hade han inget för - när jag var liten och red i Ystad orsakade detta stora problem även med hästar av mindre storlek, men även om jag inte är jättelång nu är jag i alla fall lång nog att klara att tränsa en New Forestponny även om han sätter nosen i vädret! På ridbanan visade det sig snart att Liquer i likhet med Daisi testade gränser ordentligt, fast han gjorde tvärtom jämfört med henne: Daisi gillar att dra iväg åt fel håll, vägra stanna när man vill och försöka rycka åt sig tyglarna, medan Liquer istället stannade och stod som fastfrusen så fort man försökte öka farten från en slö skritt. Och det var också anledningen till att ridläraren satte mig på honom, hon tyckte att jag behövde öva på att bli mer bestämd och Liquer är väldigt envis...så vi bråkade en stor del av lektionen (Liquer och jag, inte ridläraren och jag) men i senare delen så travade han när jag ville varje gång och vi kunde göra övergångar skritt trav utan krångel. En av lektionens övningar var att rygga, men det var däremot inga problem, faktum är att det var lättare att få Liquer att gå bakåt än framåt...
I dag var jag dock tillbaka på ryggen på en av mina gamla bekanta torisar som jag oftast rider, Pisang. Pisang är väldigt snäll och gör vad man ber honom om utan krångel, men han är däremot lite lat och svår att få att jobba och gå fram ordenligt. Så jag får jobba jättemycket för att Pisang ska jobba alls - som vanligt slutade lektionen med att jag är genomsvettig medan Pisang är helt torr och inte det minsta andfådd. Men det gick ändå hyfsat bra kändes det som, och vid ett tillfälle fick vi beröm för en riktigt fin och rask trav. Irriterande var dock att varje gång ridläraren ropade "bra!" åt mig när vi galopperade så saktade Pisang av till slängtrav...men sista galoppen blev i alla fall bra.
Förra veckan var jag i Stockholm. Huvudskälet var en konferens på Värmdö, men jag passade också på att besöka Naturhistoriska och göra ett par spindelfilmer med deras jourhavande biolog Didrik.
Vår filminspelningsdag på museet var trevlig, bortsett kanske från att jag lyckades tajma mitt besök med Obamas Stockholmsbesök. Detta innebar dels ljudstörningar från en polishelikopter ovanför när vi försökte filma ute vid Stora Skuggan, dels att det var lite bökigt när jag skulle ta mig hem till släktingarna jag bodde hos nära Valhallavägen eftersom Valhallavägen då var helt avspärrad med massor av poliser och folk som kantade gatan. Vidare hade vi stora problem med att hitta hjulspindlar ute, och problem med att filma de nät vi hittade eftersom de syntes för dåligt på film i det fina vädret. Vid närmare eftertanke borde vi haft en blomspruta med oss så att vi kunde sprutat vatten i dem. Dessutom befann sig ett tv-team som gjorde någon slags sommarprogram/matlagning också ute vid Stora Skuggan, och vi kunde ju bara konstatera att som filmmakare låg vi nog lite i lä med en utrustning bestående av en enkel digital systemkamera på stativ och en mikrofon.
Dessöfrinnan tillbringade vi förmiddagen bl.a. i källaren på museet med att filma inomhuslevande spindlar, där slapp vi helikoptrar, nätet i hörnet var så dammigt att det inte var svårt att få det att synas bra på film, och den stora husspindelhannen Petra skickat till museet var högst samarbetsvillig och hanterbar - vi kan trösta alla spindelrädda med att det verkligen är svårt att reta upp en husspindel tillräckligt för att den ska bitas! Trots MYCKET handhantering och flera omtagningar höll spindeln sig lugn och ingen blev biten, och han var stor nog att ha kunnat nypa till ordentligt om han velat.
Dagen efter åkte jag ut till Värmdö för konferensen, som handlade om strandskydd och där jag skulle prata om lite av det jag jobbat med i EU-projektet. Det var jag inbjuden att göra - och det var första gången jag är inbjuden talare till någon sånt här om man inte räknar Green Islands egna seminarier! Normalt när jag åkt på en konferens har man fått anmäla en önskan om att få hålla ett föredrag, och om man sen fått det har man blivit jätteglad. Men nu var jag inbjuden för att prata! Det var lite nervöst men roligt, det var åtminstone bara frågan om ett vanligt 20-minutersföredrag och det verkade uppskattat efteråt även om jag själv tyckte att jag babblade på alldeles för fort och glömde bort vissa saker så att jag slutade för tidigt (men då blev det ju mer tid för frågor, och det visade sig vara bra). Jag har fått ett gäng frågor efteråt både under konferensen och på mail, så folk har uppenbarligen tyckt att det var intressant. Framför allt var det dock nervöst att prata för att jag plötsligt blev varse att min f.d. handledare från doktorandprojektet också var där på konferensen, och jag hade ingen aning om att han skulle dit!
Konferensen var för övrigt rena växtekologiska avdelningen-i-Stockholm-återträffen. Förutom min f.d. handledare var vi flera f.d. doktorandkolleger där, bland annat min rumskamrat på Botan som också skulle prata. Det var jätteroligt att få träffa dem och höra vad de sysslar med nu! På det stora hela var det en trevlig konferens, det var mycket som var intressant att lyssna på och många människor som var intressanta och trevliga att prata med och som jag gärna hade hunnit prata mer med. Som vanligt på konferenser är det alltid för lite tid till att mingla mellan föredragen - även om föredragen är intressanta så har man som forskare så få tillfällen att nätverka personligen med folk utanför sin egen forskningsinstitution, så alla former av tid att mingla och prata med varandra uppskattas stort vid sådana här tillfällen och är otroligt viktigt. Förvisso fanns det hyfsat med avsatt mingeltid - kaffepaus, lunchpaus, middag och sedan under exkursionen dagen efter, men det kan nästan inte bli för mycket!
Konferensens andra dag åkte vi på exkursion runt i Värmdö kommun för att bese områden där ur strandskyddssynpunkt, först med båt och sen till fots och med buss. Båtresan ägnade jag till stor del åt att diskutera forskningsmedelsansökningar ihop med en bekant vid SLU (som sagt, viktigt med tid för nätverkande! I det här fallet kan det kanske rentav utmynna i ett forskningsprojekt. Förutsatt att jag hinner få ihop en ansökan...).
Stockholm visade sig från sin allra bästa sida när jag åkte därifrån. Det vill säga sidan man ser från vattnet en riktigt fin klar sensommarkväll, med stadssiluetten med alla välbekanta kyrktorn, stadshuset, Katarinahissen med mera, Gröna Lund, Skeppsholmen och Kastellholmen, Waxholmsbåtar, allt mot en fin solnedgång med skira molnslöjor och en och annan luftballong. Det här missade minsann Obama! Tyvärr gör bilderna (tagna med mobilen) inte alls den här kvällen rättvisa.
Som kontrast möttes man i Åbo nästa morgon av små tysta skogklädda skärgårdsöar som dök upp ur morgondimman, med solen silande igenom och havet helt stilla och spegelblankt så att man begrep att dimman bara var tillfällig och det snart skulle klarna upp och bli en solig och fin dag.
Skärgården i både Finland och Sverige har en extremt kort turistsäsong som effektivt bara varar två månader (mitten av juni till mitten av augusti, och knappt så länge ens). Och det är synd att så få är härute då, för det är så fantastiskt fint så här års också och även senare på vintern. Framåt höstkanten är det ofta sådana här mornar, alldeles lugnt och stilla, havet som en spegel, kanske morgondimma med älvdans över strandängarna som lättar framåt dagen (men lämnar dagg i alla spindelnät) och sen klart vackert väder senare på morgonen och under dagen (det är ofta bättre väder ute i skärgården än inne på fastlandet). Det är ju så pass modernt med resmål och aktiviteter med fokus på avslappning och att minska stress - spa och yogakurser och meditation med mera, och skärgården vore ju en utmärkt plats för sånt. Men på alla våra öar i projektet som jag åkt omkring på finns det mig veterligen bara en enda näringsidkare som satsar på den typen av aktiviteter, och de betraktar uttryckligen tystnaden härute som en resurs. Även de arbetar dock bara med sin turistverksamhet om sommaren, men först om hösten när sommargästerna och besökarna försvinner blir det ju tyst och lugnt på riktigt.
Dimman lättar. Den har gömt hela Åbo stad, som båten nästan är framme i nu.
Åke Sandhall & Sven Almqvist, Spindlar och deras släktingar. Utgiven 1980 på Ica bokförlag.
Jaja, jag vet att det efter att spindelbiblioteket haft uppehåll hela sommaren är tätt mellan avsnitten nu! Men det bryr jag mig inte om, utan fortsätter på temat svensk bestämningslitteratur ett tag till.
För den som läst faunistikkurser på universitet under sin utbildning är namnet Sandhall (och kanske också Almqvist?) troligen bekant, Sandhall är naturfotograf specaliserad på småkryp och en av författarna till en bok med bestämningsnycklar till insekter som används flitigt på grundkurser i faunistik. Men Sandhall är inblandad i ett inte föraktligt antal populärvetenskapliga verk om insekter och andra småkryp av typen små tunna böcker i fältvänligt format med fina bilder och korta texter. Sven Almqvist som är författare till texterna var en av Sveriges stora spindelexperter (han disputerade dessutom i ämnet spindlar på stränder, bara det! Fast i hans fall handlade det om sandstrandsarter)..
"Spindlar och deras släktingar" är en av dessa. Den har bilder av Sandhall och text av Almqvist men är främst en fin bok att titta i, den är inte tillräckligt omfattande för att vara till särskilt stor praktisk nytta som bestämningslitteratur och den är dessutom så pass gammal att vissa taxonomiska ändringar gjorts sedan den kom ut. Men boken är en trevlig introduktion till spindeldjuren som djurgrupp, rik på både intressanta fakta och kuriosa! Förutom spindlar finns det en hyfsat omfattande avdelning om andra spindeldjur, förutom de svenska grupperna lockespindlar, klokrypare och kvalster även skorpioner (med beskrivningar av några sydeuropeiska arter).
Didrik på Naturhistoriska riksmuseet har nu lagt ut nästa film på youtube i vår spindelserie, denna gång om presentspindel/rovspindel (Pisaura mirabilis).
Spindelfilmerna har nu också fått en egen kategori här på bloggen, så vill man i efterhand leta specifikt efter dem (för det kommer fler) kan man bara klicka på kategorin spindelfilm i menyn till höger.