Midsommar i Porrarp
Midsommaren firades i Porrarp på gammeldags manér, och det blev en fantastiskt midsomrig midsommar på alla vis med perfekt väder!
Porrarp.
Porrarparn själv
Elin
Drängar och pigor på ljugarbänken
Porrarp.
Porrarparn själv
Elin
Drängar och pigor på ljugarbänken
Glad midsommar på er!
Steklar
Som lite variation till alla spindlar här på bloggen kommer här nu lite stekelbilder. Först ut en stenhumla surrande i föräldrarnas paradisbuske somblommar storslaget.
En liten parasitstekel
En liten parasitstekel till.
Bilden är tyvärr inget vidare,men det här är annan liten stekel som imiterar en myra (myror är för övrigt också steklar). 
Och sist men absolut inte minst en stooor bålgeting (stor även för att vara bålgeting, alltså).
Bålgetingar är för övrigt djur jag gillar skarpt! Stora, vackra, och faktiskt mycket lugnare och snällare än vanliga getingar (även om de naturligtvis försvarar sina bon). En stor, lugn geting som dessutom jagar och äter mindre och aggressivare getingar, absolut ett djur att gilla i min mening. När jag gjorde mitt exjobb om skalbaggar i gammelekar bodde det getingar i många av träden, och gladast var man när det bodde bålgetingar där eftersom de inte alls var lika aggressiva som de vanliga getingarna (de ignorerade mig oftast helt) och eftersom det som regel inte fanns några andra getingar i samma träd. Och gamla ihåliga träd är också bålgetingens naturliga boplats, vilket gör att den som så många kryp som är knutna till den typen av miljöer i dag är hotad. Så var rädda om dem - deras dåliga rykte är kraftigt överdrivet och enbart grundat på att de är stora och låter mycket. Bålgeting är den enda geting jag plockat upp och haft krypande på handen (medvetet, utan att den landat där själv alltså), och den enda geting jag skulle göra så med.
Bålgetingen på bilden hade irrat sig in i föräldrarnas uterum, och blev inte det minsta sur utan höll sig lugn trots att jag jagade henne med en håv och fick peta henne lite hit och dit en stund innan jag fick in henne i den (för att kunna släppa ut henne).
Spindelmammor 2
Som en liten fortsättning på temat goda spindelmödrar kommer här en som också är en sådan. Eller, det beror lite på hur man definierar begreppet mor, eftersom denna spindel aldrig kommer att få träffa sina ungar. Det här är samma krabbspindel som förekom här på bloggen för några inlägg sedan och som nu gjort en äggkokong.
Om ni jämför spindeln med de tidigare bilderna av henne så är hon mörkare (men inte så mycket mörkare som det ser ut - bilden är väldigt mörk för annars syns inte den vita äggkokongen mot den vita bakgrunden) och den tidigare stora bakkroppen är hopsjunken. Anledningen är att hon bar på en massa äggsom nu är lagda och inspunna i en kokong vilken hon nu sitter och vaktar. Det här är ett exempel på spindlar som (vilket nämndes i det förra inlägget om spindelmödrar) dör efter att de lagt sina ägg varför ungarna får klara sig själv när de väl kläcks. Spindelmamman på bilden har lagt sina sista krafter på att producera de här äggen och äggkokongen, nu är hon döende men fortsätter att vakta kokongen tills hon dör, och när ungarna kläcks kommer hon att bli deras första måltid.
Inom den ekologiska vetenskapen kallas arter som den här, som är relativt kortlivade och producerar många avkommor åt gången men vid få fortplantningstillfällen (ofta bara ett, som här), för r-strateger. Att jämföra med motsatsen, K-strateger som lever länge och ofta hinner reproducera sig många gånger under sin livstid men får få ungar åt gången.
Mera kryp!
Det finns massor av andra roliga kryp än dagfjärilar längs fjärilsslingan, och även om de inte får vara med i inventeringen får de förstås vara med här! Vad sägs om den här uppsynen?
Uppsynen i fråga tillhör förstås en hoppspindel, närmare bestämt en Heliophanus spp. (troligen H. flavipes).
Stor flugbagge.
Det är inte bara dagfjärilar som är fina, det finns ju massor av vackra nattflyn också. Till exempel denna rutiga buskmätare.
"Död ved lever" heter det, och det är sant. I en murken stubbe som denna kan det bo mycket roliga kryp...
...till exempel mindre noshornsbagge...
...och massor av små små mattvävarspindlar. Bilden är tyvärr suddig, men spindeln är bara ca 1 mm lång.
Därmed inte sagt att bilderna nödvändigtvis blir bättre för att krypet är större. Kärrspindeln nedan är en av Sveriges största spindelarter och blir sådär 20-25 gånger större än mattvävaren ovan.
Kärrspindel, Dolomedes fimbriatus
Besök i den rojalistiska och den militäriska världen
I dag spelade jag med Sjövärnskårens Musikkår på ett visst bröllop om vilket jag knappast behöver ge så mycket information - det finns gott om den varan ändå på internet. Men jag ska berätta lite om spelningen ändå.
Vi var alltså en av de många musikkårerna som kantade kortegevägen i Stockholm. I vårt fall stod vi som näst sista orkester innan bröllopsparet gick ombord på båten på Djurgården. Vi stod bakom Nordiska museet nära Junibacken (bara så att ni vet, för där kortegen passerar oss på tv säger de att det är Marinens musikkår...men de kommer lite senare). Så här är prinsessbröllopet ur musikkårsperspektiv:
Eftersom en stor del av stan var avstängd gällde det att vara ute i god tid för att ens lyckas ta sig till samlingsplatsen, som i vårt fall var Sjöhistoriska museet ute på Gärdet. Klockan tio åkte de tre av oss i kåren som bor i Flemingsberg/Visättra för att vara på palts vid Norrmalmskyrkan vid elva-halvtolvtiden, där vi mötte upp resten av kåren för att hämta vår utrustning och lasta den och oss själva på en buss som Försvaret ordnat fram för transport till Sjöhistoriska.
Tanken var att allt folk (framför allt militärer) som kantade kortegevägen och alla de musikkårer som spelade längs den skulle samlas på en av två platser i stan, och marschera därifrån till de platser där de skulle stå under kortegen. Vår samlingsplats var som sagt Sjöhistoriska museet, där det kryllade av folk i uniform på huvudsakligen marint tema. Musikerna bestod av oss, marinens musikkår, marinens ungdomsmusikkår, och ett par hemvärnskårer (varav en var Göteborgs hemvärnsmusikkår som jag nämner bara för att det lät fantastiskt bra om dem). Och musikerna var i minoritet, huvuddelen av skaran var de "riktiga" militärerna från bland annat marinen, amfibieregementet och kustjägarna. Och till detta kom också en del folk tillhörande frivilligkårer som hemvärn, lottor, scouter med mera. Mycket folk. Uniformer överallt. Vår stavförare uppmanade oss att inte låta oss distraheras av alla dessa stiliga män och kvinnor...
Försvaret utspisade skarorna i stora tält, med pastasallad i plastlåda och lite annan plockmat...ingen kalvytterfilé här inte. Men vi blev åtminstone mätta nog att orka med resten av dagen. Vi spelade också en liten konsert för folket på sjöhistoriska, och roade oss med att se om militärerna skulle ställa sig i givakt när vi spelade paradmarsch, vilket de egentligen ska. Det gjorde de inte. Vår stavförare konstaterade dock att det faktiskt lät mycket om oss med tanke på att vi var en så väldigt liten musikkår (eftersom så många i kåren var upptagna med annat denna dag, t.ex. jobbar många i kåren inom försvarsmusiken, så vi var bara 20 pers totalt. Stavföraren inräknad).
Så på eftermiddagen paraderade alla dessa människor iväg från Sjöhistoria (och då menar jag inte bara vi 20 - 1600 var vi på Sjöhistoria, sa någon. Jag vet inte om det stämmer, men det var nog inte färre i alla fall). Vi gick i spetsen för folket från Amf1 på Berga, och spelade oss ner till Djurgården där vi tog plats på Galärvarvsvägen en stund innan vigseln i Storkyrkan startade. Där stod vi sedan och väntade. Och väntade. Vi väntade under vigseln, och under kortegen (vi stod ju precis i slutet på kortegevägen). Vi stod förstås inte bara stilla och tysta - vi hann spela oss igenom marschäftet och jag började bli ganska sliten som trumpetare redan innan kortegen faktiskt kom - vi var bara två trumpetare, och jag spelade mycket förstastämmor vilket jag inte är van att göra. Men trots väntetiderna, för få i kåren, för få trumpeter och alla de vanliga förstatrumpetarna och kornettisterna borta var det hela en trevlig spelning! Vädret var väldigt lagom (varmt men inte jättevarmt, bitvis sol men ganska mycket moln utan att fördenskull vara jättemulet) vilket passade oss perfekt eftersom strålande sol och värme är rätt jobbigt när man måste stå uppställd och vänta länge i solen iförd marinblå uniform i ylle, damasker, handskar och en skärmmössa som nog hade varit trevlig att ha i solen om den inte varit plastklädd invändigt och därmed helt lufttät. Men oavsett vad man har för åsikter om storslagna prinsessliga bröllop, så var det hela i alla fall på Djurgården något av en väldigt trevlig folkfest där massor av folk slagit sig ner i gräset med picknickmat och filtar, och det var på ett sätt mycket mer tillfredsställande att underhålla dem med musik och militär flärd än att spela paradmarsch medan kortegen raskt passerade förbi.
Till sist kom kortegen, vi hade blivit noga instruerade att börja spela när den var 100 m bort för att inte skrämma hästarna, och att dämpa slagverket medan kortegen passerade av samma anledning. Vi började spela lite för tidigt, och hann därför spela arméns paradmarsch cirka 7 gånger innan hela kortegen passerat och det var dags att sluta. Sedan stod vi kvar och väntade medan kortegen rullade vidare ner till båten, vi stod kvar medan brudparet gick ombord, och vi stod kvar under större delen av båtens resa runt skeppsholmen och kastellholmen till slottet. Vi stod kvar när det sköts salut från kastellholmen och Visborg (den senare är för övrigt en båt som många av medlemmarna i sjövärnskårens musikkår hyser varma känslor för, det är därför jag nämner den - kåren har spelat på och vid Visborg vid flera tillfällen, och innan jag började har de också varit på turné till sjöss med Visborg runt Östersjön, och om jag inte minns fel har befälhavaren spelat i musikkåren också). Efter saluterandet började militärer och musikkårer bryta upp och vi marscherade iväg med Amf1-folket i följe, vi hade nått djurgårdsbron när JAS-planen flög förbi och fortsatte sedan tillbaka till Sjöhistoriska.
Det sista som hände på Sjöhistoriska (förutom lite mer utspisning) var att alla ställdes upp för en slags gigantiskt gruppfoto (undrar om man kommer att kunna urskilja en enda enskild person på de fotona? Och hade vi inte sett snyggare ut om vi blivit fotograferade före än efter att vi gått hela dagen i våra paraduniformer?) och sedan var dagens spelning slut. Då var klockan över halv sju på kvällen. Vi var tillbaka vid Norrmalmskyrkan vid sju och jag var hemma vid nio. Återstod att plocka ur det avsevärda antal hårnålar och klämmor och tvätta ur den avsevärda mängd hårspray som krävs för att mitt hår ska hålla sig på plats ordentligt uppsatt en hel dag utomhus (det är ett under om jag alls hittar alla hårnålar igen, det har hänt att de så totalt förirrat sig bort i kalufsen att jag inte hittat dem förrän över ett dygn senare).
Och nej, det blev aldrig något regn. Och nej, jag har inga bilder från när kortegen passerade (jag spelade då. Paradmarsch. Oavbrutet, om och om igen, ideligen hela tiden.) eller någon annan del av själva spelningen - jag hade inte tillfälle att fotografera, så allt jag har är de dåliga mobilbilderna ovan från Sjöhistoriska före och efter spelningen.
Men ni kan ju kolla på SVT play - vi skymtar som hastigast när kortegen passerar oss, vilket är precis efter att kortegen kört över djurgårdsbron där kommentatorerna pratar om den nyanlagda Galärvarvsvägen. Men man ser inte mycket av oss för kameran har ingen fri sikt åt vårt håll, det är en massa folk på alla sidor om oss. Och så säger tv-kommentatorn att det är marinens musikkår som spelar, men det är ju vi! Fast man hör oss inte ändå...Kanske fick tv fel för sig eftersom marinen var nästa orkester (de stod där kortegen stannade, nere vid båten), och denna dag hade de inte sina vita tropikuniformer utan mörkblå med damasker och var därmed ganska lika oss? Notera dock att vi inte står där kommentatorn nämner Sjövärnskåren - det är Sjövärnskåren som sådan som åsyftas, inte Sjövärnskårens Musikkår. Det kan tyckas vara mer logiskt om vi stått ihop med dem, men faktum är att vi har mer samröre med Amfibieregentet än med Sjövärnskåren, även om vi ska föreställa deras musikkår. Inte länge till dock, vi är på väg att bli hemvärnsmusikkår (det hela är klart och bestämt, det är bara de långsamma byråkratipapperskvarnarna som ska mala färdigt) så snart kommer vi att heta något i stil med "Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn" eller något liknande i stället (och därmed få en tydligare koppling till Amf1 på Berga också).
Vi var alltså en av de många musikkårerna som kantade kortegevägen i Stockholm. I vårt fall stod vi som näst sista orkester innan bröllopsparet gick ombord på båten på Djurgården. Vi stod bakom Nordiska museet nära Junibacken (bara så att ni vet, för där kortegen passerar oss på tv säger de att det är Marinens musikkår...men de kommer lite senare). Så här är prinsessbröllopet ur musikkårsperspektiv:
Eftersom en stor del av stan var avstängd gällde det att vara ute i god tid för att ens lyckas ta sig till samlingsplatsen, som i vårt fall var Sjöhistoriska museet ute på Gärdet. Klockan tio åkte de tre av oss i kåren som bor i Flemingsberg/Visättra för att vara på palts vid Norrmalmskyrkan vid elva-halvtolvtiden, där vi mötte upp resten av kåren för att hämta vår utrustning och lasta den och oss själva på en buss som Försvaret ordnat fram för transport till Sjöhistoriska.
Tanken var att allt folk (framför allt militärer) som kantade kortegevägen och alla de musikkårer som spelade längs den skulle samlas på en av två platser i stan, och marschera därifrån till de platser där de skulle stå under kortegen. Vår samlingsplats var som sagt Sjöhistoriska museet, där det kryllade av folk i uniform på huvudsakligen marint tema. Musikerna bestod av oss, marinens musikkår, marinens ungdomsmusikkår, och ett par hemvärnskårer (varav en var Göteborgs hemvärnsmusikkår som jag nämner bara för att det lät fantastiskt bra om dem). Och musikerna var i minoritet, huvuddelen av skaran var de "riktiga" militärerna från bland annat marinen, amfibieregementet och kustjägarna. Och till detta kom också en del folk tillhörande frivilligkårer som hemvärn, lottor, scouter med mera. Mycket folk. Uniformer överallt. Vår stavförare uppmanade oss att inte låta oss distraheras av alla dessa stiliga män och kvinnor...
Försvaret utspisade skarorna i stora tält, med pastasallad i plastlåda och lite annan plockmat...ingen kalvytterfilé här inte. Men vi blev åtminstone mätta nog att orka med resten av dagen. Vi spelade också en liten konsert för folket på sjöhistoriska, och roade oss med att se om militärerna skulle ställa sig i givakt när vi spelade paradmarsch, vilket de egentligen ska. Det gjorde de inte. Vår stavförare konstaterade dock att det faktiskt lät mycket om oss med tanke på att vi var en så väldigt liten musikkår (eftersom så många i kåren var upptagna med annat denna dag, t.ex. jobbar många i kåren inom försvarsmusiken, så vi var bara 20 pers totalt. Stavföraren inräknad).
Så på eftermiddagen paraderade alla dessa människor iväg från Sjöhistoria (och då menar jag inte bara vi 20 - 1600 var vi på Sjöhistoria, sa någon. Jag vet inte om det stämmer, men det var nog inte färre i alla fall). Vi gick i spetsen för folket från Amf1 på Berga, och spelade oss ner till Djurgården där vi tog plats på Galärvarvsvägen en stund innan vigseln i Storkyrkan startade. Där stod vi sedan och väntade. Och väntade. Vi väntade under vigseln, och under kortegen (vi stod ju precis i slutet på kortegevägen). Vi stod förstås inte bara stilla och tysta - vi hann spela oss igenom marschäftet och jag började bli ganska sliten som trumpetare redan innan kortegen faktiskt kom - vi var bara två trumpetare, och jag spelade mycket förstastämmor vilket jag inte är van att göra. Men trots väntetiderna, för få i kåren, för få trumpeter och alla de vanliga förstatrumpetarna och kornettisterna borta var det hela en trevlig spelning! Vädret var väldigt lagom (varmt men inte jättevarmt, bitvis sol men ganska mycket moln utan att fördenskull vara jättemulet) vilket passade oss perfekt eftersom strålande sol och värme är rätt jobbigt när man måste stå uppställd och vänta länge i solen iförd marinblå uniform i ylle, damasker, handskar och en skärmmössa som nog hade varit trevlig att ha i solen om den inte varit plastklädd invändigt och därmed helt lufttät. Men oavsett vad man har för åsikter om storslagna prinsessliga bröllop, så var det hela i alla fall på Djurgården något av en väldigt trevlig folkfest där massor av folk slagit sig ner i gräset med picknickmat och filtar, och det var på ett sätt mycket mer tillfredsställande att underhålla dem med musik och militär flärd än att spela paradmarsch medan kortegen raskt passerade förbi.
Till sist kom kortegen, vi hade blivit noga instruerade att börja spela när den var 100 m bort för att inte skrämma hästarna, och att dämpa slagverket medan kortegen passerade av samma anledning. Vi började spela lite för tidigt, och hann därför spela arméns paradmarsch cirka 7 gånger innan hela kortegen passerat och det var dags att sluta. Sedan stod vi kvar och väntade medan kortegen rullade vidare ner till båten, vi stod kvar medan brudparet gick ombord, och vi stod kvar under större delen av båtens resa runt skeppsholmen och kastellholmen till slottet. Vi stod kvar när det sköts salut från kastellholmen och Visborg (den senare är för övrigt en båt som många av medlemmarna i sjövärnskårens musikkår hyser varma känslor för, det är därför jag nämner den - kåren har spelat på och vid Visborg vid flera tillfällen, och innan jag började har de också varit på turné till sjöss med Visborg runt Östersjön, och om jag inte minns fel har befälhavaren spelat i musikkåren också). Efter saluterandet började militärer och musikkårer bryta upp och vi marscherade iväg med Amf1-folket i följe, vi hade nått djurgårdsbron när JAS-planen flög förbi och fortsatte sedan tillbaka till Sjöhistoriska.
Det sista som hände på Sjöhistoriska (förutom lite mer utspisning) var att alla ställdes upp för en slags gigantiskt gruppfoto (undrar om man kommer att kunna urskilja en enda enskild person på de fotona? Och hade vi inte sett snyggare ut om vi blivit fotograferade före än efter att vi gått hela dagen i våra paraduniformer?) och sedan var dagens spelning slut. Då var klockan över halv sju på kvällen. Vi var tillbaka vid Norrmalmskyrkan vid sju och jag var hemma vid nio. Återstod att plocka ur det avsevärda antal hårnålar och klämmor och tvätta ur den avsevärda mängd hårspray som krävs för att mitt hår ska hålla sig på plats ordentligt uppsatt en hel dag utomhus (det är ett under om jag alls hittar alla hårnålar igen, det har hänt att de så totalt förirrat sig bort i kalufsen att jag inte hittat dem förrän över ett dygn senare).
Och nej, det blev aldrig något regn. Och nej, jag har inga bilder från när kortegen passerade (jag spelade då. Paradmarsch. Oavbrutet, om och om igen, ideligen hela tiden.) eller någon annan del av själva spelningen - jag hade inte tillfälle att fotografera, så allt jag har är de dåliga mobilbilderna ovan från Sjöhistoriska före och efter spelningen.
Men ni kan ju kolla på SVT play - vi skymtar som hastigast när kortegen passerar oss, vilket är precis efter att kortegen kört över djurgårdsbron där kommentatorerna pratar om den nyanlagda Galärvarvsvägen. Men man ser inte mycket av oss för kameran har ingen fri sikt åt vårt håll, det är en massa folk på alla sidor om oss. Och så säger tv-kommentatorn att det är marinens musikkår som spelar, men det är ju vi! Fast man hör oss inte ändå...Kanske fick tv fel för sig eftersom marinen var nästa orkester (de stod där kortegen stannade, nere vid båten), och denna dag hade de inte sina vita tropikuniformer utan mörkblå med damasker och var därmed ganska lika oss? Notera dock att vi inte står där kommentatorn nämner Sjövärnskåren - det är Sjövärnskåren som sådan som åsyftas, inte Sjövärnskårens Musikkår. Det kan tyckas vara mer logiskt om vi stått ihop med dem, men faktum är att vi har mer samröre med Amfibieregentet än med Sjövärnskåren, även om vi ska föreställa deras musikkår. Inte länge till dock, vi är på väg att bli hemvärnsmusikkår (det hela är klart och bestämt, det är bara de långsamma byråkratipapperskvarnarna som ska mala färdigt) så snart kommer vi att heta något i stil med "Stockholms hemvärnsmusikkår Södertörn" eller något liknande i stället (och därmed få en tydligare koppling till Amf1 på Berga också).
Fjärilsslingan 4
Va? Fjärilsslingan 4 tänker ni nu. Fjärilsslingan har vi läst om tidigare, men vart tog Fjärilsslingan 2 och 3 vägen? Nu var det ju ett tag sen jag skrev något om vad som händer på fjärilsslingan, det var ju tänkt att det skulle bli en följetong men jag missade att blogga om förra inventeringstillfället, därför finns det ingen trea. Och tvåan saknas eftersom första och andra inventeringstillfället slogs ihop i ett och samma blogginlägg, om ni minns?
Så i dag var jag där för fjärde gången (nä, jag var inte på platsen för fjärde gången, jag har varit där oftare, men jag inventerade slingan för fjärde gången), vädret var fint och det dök upp sex arter jag inte sett där tidigare i år. Det totala artantalet är nu uppe i 17!
Så här ser det ut i området nu. Myckiet blommar, framför allt har massa ärtväxter (rödklöver, vitklöver, gulvial, flera olika vickrar, med mera med mera...) slagit ut vilket fjärilarna gillar.
Dagens artlista
rovfjäril
pärlgräsfjäril
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
ängssmygare
Puktörneblåvinge, hanne
Puktörneblåvinge, hona
Total artlista
rapsfjäril
rovfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
skogsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
pärlgräsfjäril
tosteblåvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
grönsnabbvinge
ängssmygare
Violettkantad guldvinge, hanne
Och så här kan det lätt gå om man som fjäril har lysande signalorange färg med lila skimmer - inte helt bra vad gäller att undvika rovdjur, så man blir lätt fransad i kanten.
Men det går ju hem hos de violettkantade guldvingetjejerna, som å sin sida inte behöver pråla lika mycket för att grabbarna ska bli intresserade. Men de är fina de också, med sina mer dämpade färgtoner!
Violettkantad guldvinge, hona
Nästa vecka åker jag ner till Skåneland över midsommar, så nästa fjärilsinventering lär bli när jag kommer tillbaka i början av juli. Ska bli intressant att se om de här arterna fortfarande flyger på slingan då, och vilka nya som kommit till. Jag tippar på att det kommer att finnas fler gräsfjärilar, både i antal och arter!
Så i dag var jag där för fjärde gången (nä, jag var inte på platsen för fjärde gången, jag har varit där oftare, men jag inventerade slingan för fjärde gången), vädret var fint och det dök upp sex arter jag inte sett där tidigare i år. Det totala artantalet är nu uppe i 17!
Så här ser det ut i området nu. Myckiet blommar, framför allt har massa ärtväxter (rödklöver, vitklöver, gulvial, flera olika vickrar, med mera med mera...) slagit ut vilket fjärilarna gillar.
Dagens artlista
rovfjäril
pärlgräsfjäril
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
ängssmygare
Puktörneblåvinge, hanne
Puktörneblåvinge, hona
Total artlista
rapsfjäril
rovfjäril
aurorafjäril
citronfjäril
ängsvitvinge
skogsvitvinge
nässelfjäril
påfågelöga
storfläckig pärlemorfjäril
pärlgräsfjäril
tosteblåvinge
ängsblåvinge
puktörneblåvinge
mindre guldvinge
violettkantad guldvinge
grönsnabbvinge
ängssmygare
Violettkantad guldvinge, hanne
Och så här kan det lätt gå om man som fjäril har lysande signalorange färg med lila skimmer - inte helt bra vad gäller att undvika rovdjur, så man blir lätt fransad i kanten.
Men det går ju hem hos de violettkantade guldvingetjejerna, som å sin sida inte behöver pråla lika mycket för att grabbarna ska bli intresserade. Men de är fina de också, med sina mer dämpade färgtoner!
Violettkantad guldvinge, hona
Nästa vecka åker jag ner till Skåneland över midsommar, så nästa fjärilsinventering lär bli när jag kommer tillbaka i början av juli. Ska bli intressant att se om de här arterna fortfarande flyger på slingan då, och vilka nya som kommit till. Jag tippar på att det kommer att finnas fler gräsfjärilar, både i antal och arter!
Spindelmammor
Per frågade i en kommentar till förra inlägget om hur/när och var några av våra vanligaste spindlar hanterar sin avkomma. Här kommer svaren, i en helt annan ordning än i frågan.
När.
Svenska spindlars livscykel är ettårig för de flesta arter. Ungarna kläcks någon gång under sommarhalvåret (när varierar mellan arter), spindlarna övervintrar som juveniler eller unga vuxna och vaknar till framåt våren/sommaren då de parar sig och skaffar en eller ett par egna kullar ungar, därefter dör många. Hannar är generellt mycket mer kortlivade än honor, fullvuxna hannar av vissa arter ser man sällan alls eftersom de dör av ålderdom kanske bara några veckor efter att de uppnått könsmognad. Honor blir äldre, och lever åtminstone länge nog för att efter parningen producera minst en kull ungar, i en del fall flera under sommaren. Vissa arter hinner med två generationer under sommaren, dvs ungar som föds under våren-försommaren är stora nog att hinna fortplanta sig under sensommaren-tidig höst. Oavsett om de hinner med en kull ungar eller inte innan hösten kommer oftast den sena generationen att övervintra och fortplanta sig på våren nästa år. Våra större spindelarter, som t.ex. korsspindel, blir ofta ett par år gamla, vissa kan bli mer än så. T.ex. husspindlar där honorna kan bli uppemot sex år.
Var.
Ja...i det som är artens naturliga habitat, vanligen, vilket förstås varierar mycket. Generellt lägger spindlar sina ägg i en äggkokong av silke, som placeras på ett lämpligt ställe. Det lämpliga stället är oftast ett som är lagom varmt och ger skydd för rovdjur och parasiter (även om kokongen i sig förstås är en del av skyddet) - och hur det ska vara varierar förstås även det jättemycket mellan arter. Grottspindeln i förra inlägget gör en äggkokong som hängs i en tråd från taket i grottan (eller källaren), något den inte är ensam om bland spindlarna och vilket utgör ett bra skydd mot de flesta rovdjur och parasiter som kan tänkas förekomma i den miljön. Många spindlar, som t.ex. korsspindeln, fäster sin äggkokong vid ett underlag - korsspindlars kokonger ses ofta inkilade i hörn i fönsterkarmar och liknande. Många spindlar placerar äggkokongen i sitt bo, eller i skydd under en sten eller barkbit. Vargspindlar och vårdnätsspindlar, som inte alltid har något bo, har kokongen hos sig hela tiden - vaktar den i boet om de har ett, tar den med sig om de går därifrån och bär den med sig vart de går (se "hur"). Vilket inte är ett alternativ för många arter, eftersom många spindlars absolut sista insats i livet är att producera ägg och en äggkokong.
Mattvävarspindel (Linyphia triangularis) med äggkokong
Hur.
Ja, en del har jag ju svarat på redan. Spindlar lägger ägg, gör en kokong som placeras på lämpligt ställe för arten. Oftast överges kokongen sedan, så när ungarna kläcks får de genast klara sig på egen hand, oavsett om det är för att mamman övergivit dem eller för att hon är död. Sina första dagar efter att de kläckts är ungarna ännu ganska outvecklade och hjälplösa, och stannar kvar inne i kokongen där de lever på rester av äggets gulesäck. När de kommer ut ur kokongen stannar de som regel också fortfarande tätt tillsammans vid eller i närheten av äggkokongen några dagar till (då hittar man dem i en klump, som korsspindelungarna på Pers blogg http://slannajten.blogg.se/2010/june/bildfragans-svar.html). En del spindlar vaktar äggkokongen tills ungarna kläcks, och några fortsätter vakta ungarna en kort tid också (men oftast inte). I Sverige hittar man de bästa spindelmammorna bland vargspindlarna och rovspindlarna, de familjer som bär med sig äggkokongerna vart de går.
Vanligaste spindeln i min lägenhet är klotspindeln Steatoda bipunctata, här med ungar på väg ut ur äggkokongen.
Vargspindlar bär inte bara på äggkokongen, efter att ungarna kläckts klättrar de upp på mammas rygg och så bär hon med sig dem där i stället.
Pardosa sphagnicola med äggkokong
Pardosa lugubris med nykläckta ungar på ryggen - och hon har fortfarande inte lagt ifrån sig kokongen.
Modersinstinkterna är starka hos vargspindlarna, och de adopterar gärna andras ägg eller ungar om de blir av m,ed siona egna (eller om hon ätit upp deras mamma). Vad gäller äggkokonger behöver det inte ens vara en kokong - vadhelst som är runt och i rätt storlek kan adopteras, t.ex. en sten eller ett snäckskal. På bilden nedan syns en spindel med en äggkokong som alldeles uppenbart inte är hennes eller ens särskilt nära släkt (hon tillhör släktet Trochosa som gör vita kokonger, den hon bär på är som synes brun med vit söm - typisk för släktet Pardosa på bilderna ovan). Jag ångrar fortfarande att jag släppte henne och inte tog med mig henne hem för att se om hon hade fortsatt ta hand om ungarna efter att de kläckts (ungarna på bilden är en annan kull Trochosaungar som inte tillhör spindelmamman på bilden). Släktet Trochosa (björnspindlar) hör för övrigt till de vargspindlar som till skillnad från Pardosa har bon, och när de har ägg stannar de oftast därinne med kokongen (men går de någonstans tar de den med sig).
Trochosa terricola med adopterad Pardosaäggkokong
Trochosa terricola i sitt bo i en tånghög (jag har elakt nog lyft på taket) med en äggkokong som faktiskt är hennes (vit).
Trochosa ruricola med ungar (som faktiskt är hennes).
Vårdnätsspindlarna går, som namnet antyder, steget längre. Vårdnätsspindlarna har bara tre arter i Sverige, men två av dessa är väldigt vanliga - kärrspindeln och rovspindeln. Honan bär omkring på äggkokongen, men när kläckningen närmar sig bygger hon en barnkammare som ser ut som en tältliknande struktur av växter och silke. Därinne placeras äggkokongen, och honan håller sig i närheten, vilket hon fortsätter med även en tid efter att ungarna kläckts.
Rovspindel (Pisaura mirabilis) ovanpå sitt vårdnät i oreganon i föräldrarnas trädgård.
Ungarna inne i barnkammaren
En annan god mor är vattenspindeln (Argyroneta aquatica), den enda spindeln i världen som lever under vatten. Vattenspindeln placerar sin äggkokong i en "dykarklocka" byggd av silke i undervattensvegetationen, den liknar det bo hon normalt bor i men är rejälare byggd av tjockare silke och är kamouflerad med växtdelar. Undervattenslivet kräver en extra insats av honan jämfört med de spindlar som lever uppe på land - ungarnas utveckling är syrekrävande, och hon måste därför regelbundet byta ut luften i dykarklockan mot ny frisk sådan som hon hämtar uppe vid vattenytan. Det tar 2-3 veckor innan ungarna kommer ut ur kokongen och sedan stannar de i någon-några veckor till i dykarklockan så det är en hel del jobb för mamma vattenspindel.
Efter några dagar - några veckor beroende på art flyttar ungarna hemifrån. Ett vanligt sätt för spindelungar att sprida sig på är s.k. ballooning - de flyger. Spindeln spinner en tråd rakt ut i luften en vindstilla dag, luftströmmar tar tag i tråden när den är lång nog, och spindeln svävar iväg. Den kan landa när den vill genom att hala in tråden. Oftast färdas spindlarna inte så långt, men de kan absolut göra det - det är så här spindlar t.ex. lyckats sprida sig till isolerade öar. De klarar sig även på hög höjd också - spindlar har fångats åtskilliga kilometer upp i luften.
Steatoda bipunctata-unge som flyttat hemifrån och jagar själv. Är man liten spindel vill man bli stor fort, och då behövs mycket mat - spindelungar tar ofta större byten i proportion till sin egen storlek än vuxna.
Spindelarten ovan är vanlig inomhus. Den nedan är det inte - jag tog en gång hem en (mig ovetande) gravid skuggspindelhona. Medan jag var ute och fältjobbade kläcktes ungarna, och när jag kom hem var det små svarta skuggspindelbebisar i pyttesmå hjulnät överallt i lägenheten. Den här växten var populär (alla de pyttesmå svarta prickarna är spindelungar).
Deras skuggspindelmor (Nuctenea umbratica), som minsann inte ägnar sig åt barnpassning.
När.
Svenska spindlars livscykel är ettårig för de flesta arter. Ungarna kläcks någon gång under sommarhalvåret (när varierar mellan arter), spindlarna övervintrar som juveniler eller unga vuxna och vaknar till framåt våren/sommaren då de parar sig och skaffar en eller ett par egna kullar ungar, därefter dör många. Hannar är generellt mycket mer kortlivade än honor, fullvuxna hannar av vissa arter ser man sällan alls eftersom de dör av ålderdom kanske bara några veckor efter att de uppnått könsmognad. Honor blir äldre, och lever åtminstone länge nog för att efter parningen producera minst en kull ungar, i en del fall flera under sommaren. Vissa arter hinner med två generationer under sommaren, dvs ungar som föds under våren-försommaren är stora nog att hinna fortplanta sig under sensommaren-tidig höst. Oavsett om de hinner med en kull ungar eller inte innan hösten kommer oftast den sena generationen att övervintra och fortplanta sig på våren nästa år. Våra större spindelarter, som t.ex. korsspindel, blir ofta ett par år gamla, vissa kan bli mer än så. T.ex. husspindlar där honorna kan bli uppemot sex år.
Var.
Ja...i det som är artens naturliga habitat, vanligen, vilket förstås varierar mycket. Generellt lägger spindlar sina ägg i en äggkokong av silke, som placeras på ett lämpligt ställe. Det lämpliga stället är oftast ett som är lagom varmt och ger skydd för rovdjur och parasiter (även om kokongen i sig förstås är en del av skyddet) - och hur det ska vara varierar förstås även det jättemycket mellan arter. Grottspindeln i förra inlägget gör en äggkokong som hängs i en tråd från taket i grottan (eller källaren), något den inte är ensam om bland spindlarna och vilket utgör ett bra skydd mot de flesta rovdjur och parasiter som kan tänkas förekomma i den miljön. Många spindlar, som t.ex. korsspindeln, fäster sin äggkokong vid ett underlag - korsspindlars kokonger ses ofta inkilade i hörn i fönsterkarmar och liknande. Många spindlar placerar äggkokongen i sitt bo, eller i skydd under en sten eller barkbit. Vargspindlar och vårdnätsspindlar, som inte alltid har något bo, har kokongen hos sig hela tiden - vaktar den i boet om de har ett, tar den med sig om de går därifrån och bär den med sig vart de går (se "hur"). Vilket inte är ett alternativ för många arter, eftersom många spindlars absolut sista insats i livet är att producera ägg och en äggkokong.
Mattvävarspindel (Linyphia triangularis) med äggkokong
Hur.
Ja, en del har jag ju svarat på redan. Spindlar lägger ägg, gör en kokong som placeras på lämpligt ställe för arten. Oftast överges kokongen sedan, så när ungarna kläcks får de genast klara sig på egen hand, oavsett om det är för att mamman övergivit dem eller för att hon är död. Sina första dagar efter att de kläckts är ungarna ännu ganska outvecklade och hjälplösa, och stannar kvar inne i kokongen där de lever på rester av äggets gulesäck. När de kommer ut ur kokongen stannar de som regel också fortfarande tätt tillsammans vid eller i närheten av äggkokongen några dagar till (då hittar man dem i en klump, som korsspindelungarna på Pers blogg http://slannajten.blogg.se/2010/june/bildfragans-svar.html). En del spindlar vaktar äggkokongen tills ungarna kläcks, och några fortsätter vakta ungarna en kort tid också (men oftast inte). I Sverige hittar man de bästa spindelmammorna bland vargspindlarna och rovspindlarna, de familjer som bär med sig äggkokongerna vart de går.
Vanligaste spindeln i min lägenhet är klotspindeln Steatoda bipunctata, här med ungar på väg ut ur äggkokongen.
Vargspindlar bär inte bara på äggkokongen, efter att ungarna kläckts klättrar de upp på mammas rygg och så bär hon med sig dem där i stället.
Pardosa sphagnicola med äggkokong
Pardosa lugubris med nykläckta ungar på ryggen - och hon har fortfarande inte lagt ifrån sig kokongen.
Modersinstinkterna är starka hos vargspindlarna, och de adopterar gärna andras ägg eller ungar om de blir av m,ed siona egna (eller om hon ätit upp deras mamma). Vad gäller äggkokonger behöver det inte ens vara en kokong - vadhelst som är runt och i rätt storlek kan adopteras, t.ex. en sten eller ett snäckskal. På bilden nedan syns en spindel med en äggkokong som alldeles uppenbart inte är hennes eller ens särskilt nära släkt (hon tillhör släktet Trochosa som gör vita kokonger, den hon bär på är som synes brun med vit söm - typisk för släktet Pardosa på bilderna ovan). Jag ångrar fortfarande att jag släppte henne och inte tog med mig henne hem för att se om hon hade fortsatt ta hand om ungarna efter att de kläckts (ungarna på bilden är en annan kull Trochosaungar som inte tillhör spindelmamman på bilden). Släktet Trochosa (björnspindlar) hör för övrigt till de vargspindlar som till skillnad från Pardosa har bon, och när de har ägg stannar de oftast därinne med kokongen (men går de någonstans tar de den med sig).
Trochosa terricola med adopterad Pardosaäggkokong
Trochosa terricola i sitt bo i en tånghög (jag har elakt nog lyft på taket) med en äggkokong som faktiskt är hennes (vit).
Trochosa ruricola med ungar (som faktiskt är hennes).
Vårdnätsspindlarna går, som namnet antyder, steget längre. Vårdnätsspindlarna har bara tre arter i Sverige, men två av dessa är väldigt vanliga - kärrspindeln och rovspindeln. Honan bär omkring på äggkokongen, men när kläckningen närmar sig bygger hon en barnkammare som ser ut som en tältliknande struktur av växter och silke. Därinne placeras äggkokongen, och honan håller sig i närheten, vilket hon fortsätter med även en tid efter att ungarna kläckts.
Rovspindel (Pisaura mirabilis) ovanpå sitt vårdnät i oreganon i föräldrarnas trädgård.
Ungarna inne i barnkammaren
En annan god mor är vattenspindeln (Argyroneta aquatica), den enda spindeln i världen som lever under vatten. Vattenspindeln placerar sin äggkokong i en "dykarklocka" byggd av silke i undervattensvegetationen, den liknar det bo hon normalt bor i men är rejälare byggd av tjockare silke och är kamouflerad med växtdelar. Undervattenslivet kräver en extra insats av honan jämfört med de spindlar som lever uppe på land - ungarnas utveckling är syrekrävande, och hon måste därför regelbundet byta ut luften i dykarklockan mot ny frisk sådan som hon hämtar uppe vid vattenytan. Det tar 2-3 veckor innan ungarna kommer ut ur kokongen och sedan stannar de i någon-några veckor till i dykarklockan så det är en hel del jobb för mamma vattenspindel.
Efter några dagar - några veckor beroende på art flyttar ungarna hemifrån. Ett vanligt sätt för spindelungar att sprida sig på är s.k. ballooning - de flyger. Spindeln spinner en tråd rakt ut i luften en vindstilla dag, luftströmmar tar tag i tråden när den är lång nog, och spindeln svävar iväg. Den kan landa när den vill genom att hala in tråden. Oftast färdas spindlarna inte så långt, men de kan absolut göra det - det är så här spindlar t.ex. lyckats sprida sig till isolerade öar. De klarar sig även på hög höjd också - spindlar har fångats åtskilliga kilometer upp i luften.
Steatoda bipunctata-unge som flyttat hemifrån och jagar själv. Är man liten spindel vill man bli stor fort, och då behövs mycket mat - spindelungar tar ofta större byten i proportion till sin egen storlek än vuxna.
Spindelarten ovan är vanlig inomhus. Den nedan är det inte - jag tog en gång hem en (mig ovetande) gravid skuggspindelhona. Medan jag var ute och fältjobbade kläcktes ungarna, och när jag kom hem var det små svarta skuggspindelbebisar i pyttesmå hjulnät överallt i lägenheten. Den här växten var populär (alla de pyttesmå svarta prickarna är spindelungar).
Deras skuggspindelmor (Nuctenea umbratica), som minsann inte ägnar sig åt barnpassning.
Husspindel och källarspindel
är två av Sveriges största spindelarter, och två typiska inomhusspindlar. En som har gott om båda på lantstället är Christer i Sjövärnskåren, som har frågat mig om dem förr och i dag tog med ett par stycken till mig för bestämning på orkesterrepet. Till en del andra orkestermedlemmars stora skräck eftersom det som sagt är stora spindlar med svenska mått mätt.
Spindeln nedan är en husspindel, troligen en Tegenaria atrica, den större av de två vanliga husspindelarterna. Husspindlar är de spindlar folk absolut oftast frågar mig om. Jag får ofta frågor i stil med: "Jag såg en JÄTTESTOR brun spindel hemma, vad är det?" Och på den beskrivningen förväntas jag då göra en korrekt artbestämning...Men oftast är det som sagt antingen T. atrica eller den bara något mindre släktingen T. domestica det är frågan om.
Källarspindeln eller grottspindeln Meta menardi är en ovanligare art, mycket för att den är ganska kinkig med habitatet. Den vill liksom husspindeln gärna ha tak över huvudet, men vill samtidigt ha det ganska fuktigt (vilket det sällan är inomhus) och är dessutom väldigt ljusskygg - bokstavligen, den är inte bara nattaktiv (vilket de flesta spindlar är) utan vill ha det helt mörkt, alltid - så folk som har såna här hemma hittar dem på ställen som jordkällare, ouppvärmda källare som man sällan går ner i, eller täckta brunnar. I naturen bor den gärna i grottor. Den gör hjulnät (som inte är särskilt stora med tanke på spindelns imponerande storlek) och mycket karakteristiska droppformade äggkokonger som hänger i en tråd från taket i grottan, källaren eller var det nu är den bor. 
Även om det här med svenska mått mätt faktiskt är en rejält stor spindel, så är det framför allt de väldigt långa benen som gör att spindeln uppfattas som väldigt stor. För att ni ska kunna uppskatta storleken kan jag tala om att det är ungefär fyra cm från den vita bottnen i burken spindeln sitter i upp till kanten - och hon når utan vidare upp utan att behöva sträcka på benen det minsta.
Och att klättra ur är inga problem alls...här gäller det att hålla locket på. 
Hmm...det är väl bara mörkrumsspindeln som saknas nu för att göra samlingen komplett vad gäller spindlar som fått sina svenska namn efter inomhusmiljöer...tyvärr har jag ingen mörkrumsspindel, eller någon bild på en (men jag har sett den hos föräldrarna i Blentarp förr så den kan mycket väl dyka upp på bloggen någon gång).
Årets första gubbe
Min första svenska jordgubbe för i år (inte min första jordgubbe dock), tillika det första som överhuvud taget skördas på balkongen i år, var i dag mogen och avnjöts nyplockad på balkongen. Och visst var den delikat! Nu hoppas jag bara att resterande gubbar ska hinna mogna antingen innan jag åker till Skåne eller vänta till efter att jag kommit hem igen...
Mer från balkongen:
Humlen (till vänster) växer, och nu inte bara på längden utan bladen börjar bli stora också. Jämför gärna med de förra bilderna (och mamma, jämför med de små rangliga skotten du tog med upp!). Om ni undrar varför den inte slingrat sig vidare längre längs räcket jämfört med förra bilden beror det på att jag råkade bryta av det skottet - det som syns slingra iväg åt höger nu är det näst längsta (det som var mer än halvvägs uppe på de förra bilderna). Till höger syns några av cocktailtomatplantorna.
På andra sidan balkongen har kaprifolen precis slagit ut.
Och balkonglådan prunkar.
Dahlian har också kommit upp, även om det är ett tag kvar till blomning...men den ska få stora mörkröda blommor så småningom.
Den intressanta australiska växten med svartprickiga blad växer sakta men säkert...så småningom ska den få ljusrosa blommor.
Det var allt från balkongen den här gången.
Mer från balkongen:
Humlen (till vänster) växer, och nu inte bara på längden utan bladen börjar bli stora också. Jämför gärna med de förra bilderna (och mamma, jämför med de små rangliga skotten du tog med upp!). Om ni undrar varför den inte slingrat sig vidare längre längs räcket jämfört med förra bilden beror det på att jag råkade bryta av det skottet - det som syns slingra iväg åt höger nu är det näst längsta (det som var mer än halvvägs uppe på de förra bilderna). Till höger syns några av cocktailtomatplantorna.
På andra sidan balkongen har kaprifolen precis slagit ut.
Och balkonglådan prunkar.
Dahlian har också kommit upp, även om det är ett tag kvar till blomning...men den ska få stora mörkröda blommor så småningom.
Den intressanta australiska växten med svartprickiga blad växer sakta men säkert...så småningom ska den få ljusrosa blommor.
Det var allt från balkongen den här gången.
Stockholm Military Tattoo 2010
Efter en intensiv tattoohelg är musikkåren i stort sett nöjda med slutresultatet, bortsett från vädret då. Figet gick rätt bra på lördagen och bättre på söndagen - men det kunde förstås gått ännu bättre. En gång till så...men vi är rätt nöjda. Förutom med vädret som sagt. Lördagen var blåsig och kall med lättare regnskurar, det regnade från och till både under eftermiddagens rep och kvällens föreställning men däremellan var det faktiskt soligt och trevligt på eftermiddagen. Regnskurarna blev tack vare blåsten aldrig långvariga, men tyvärr blev det också tack vare blåsten ganska kallt för i synnerhet publiken framåt kvällen. Söndagen bjöd på fint och soligt väder som höll i sig över vårt fig (som tur var), men framåt pausen började det regna och det fortsatte det sedan att göra resten av kvällen. Det blev en blöt final, men det blåste åtminstone inte (fast om det gjort det hade regnet kanske blåst bort) och det var heller inte lika kallt som på lördagen. Men det gick bra för försäljaren som sålde regnponchos...och vår skivförsäljning gick med våra mått mätt ganska bra och absolut bättre än under lördagen då hela publiken försvann in på armémuseum illa kvickt i pausen eftersom det var så kallt (men armémuseum fick sålt en del tröjor ur det militära överskottet de hade till försäljning).
Petra har tagit bilder. Med mobilen, så de är inte jätteskarpa tyvärr. Jag hade planerat att förse Petra med en kamera, men ville inte släpa med mig systemkameran så jag tog med en liten kompaktkamera istället. Vilket visade sig vara dumt gjort eftersom lillkameran (som inte är använd på mycket länge) visade sig inte vilja samarbeta med sitt minneskort (???), så det blev inget av med det.
Man kan också roa sig med denna lilla film, framför allt början - invigningsfanfaren, följd av LDK. Lite bakgrund: I år hade tattooledningen hade tänkt till lite fint. Årets tattoo inleddes med en öpningsfanfar, precis som förra året. Men allting i år skulle vara snäppet häftigare än förra året, så fanfaren avslutades med en muskötsalva och lite fyrverkerier. Nästa punkt på programmet är LDK, som förra året enbart deltog till fots men i år deltog även till häst. Och den programpunkten lägger vi direkt efter invigningsfanfaren med tillhörande skottlossning och fyrverkerier...hästarna befann sig på andra sidan huset när det smällde som värst, men hästar hör bra och deras framträdande blev väldigt hoppigt och skuttigt. Kolla bara! Fast pukhästarna och fanfartrumpetledets skimlar skötte sig fint, liksom stavförarens häst (som för övrigt är vår dirigent i Sjövärnskåren. Stavföraren alltså, inte hästen). Men längre bak bland fuxarna var det kaos. Tyvärr är filmen klippt, så ni får inte se särskilt mycket, dessutom syns inte de bakre leden där det var allra bråkigast - och tur är väl det! På söndagen stannade de upp med hästarna lite längre bort under smällandet och då var föreställningen betydligt lugnare sen.
http://www.youtube.com/watch?v=8lMn_IMd9rQ
Tyvärr är det bara någon ur fältpiparkåren som lägger ut tattoofilmer på youtube, så det blir mycket fältpip (och det låter inget vidare om dem tyvärr...)och mycket lite annat, och inget alls med oss. Förhoppningsvis dyker det upp mer framöver...
Men nu är tattoot avklarat och vi förbereder oss inför nästa utmaning - det kungliga bröllopet. Personligen hade jag helst valt att hålla mig utanför stan denna dag (det kommer att vara kaos!), men kåren har kris på trumpetare eftersom många av våra medlemmar är anställda i LDK och kommer att rida i kortegen i stället för att spela med oss. Men det har i alla fall ordnats så att vi ska få åka buss till vår samlingsplats vid Sjöhistoriska museet (varifrån vi marscherar till Galärvarvsvägen på Djurgården där vi ska spela) så jag behöver bara ta mig in till stan med tåget och sedan till vår replokal nära Odenplan, och dit kan man ta tunnelbanan - Sjöhistoriska hade varit hopplöst att ta sig till på egen hand för dit måste man åka buss från centralen och de bussarna kommer inte att gå (de centrala delarna av stan kommer att vara till stora delar avstängd för bil- och busstrafik utan specialtillstånd). Återstår att se hur vädret blir - för tillfället verkar det som om det kommer att bli rätt ok om än inte så varmt. Men det är i och för sig bra att det inte är så varmt om man måste stå och vänta länge iförd mörkblå ylleuniform.
Petra har tagit bilder. Med mobilen, så de är inte jätteskarpa tyvärr. Jag hade planerat att förse Petra med en kamera, men ville inte släpa med mig systemkameran så jag tog med en liten kompaktkamera istället. Vilket visade sig vara dumt gjort eftersom lillkameran (som inte är använd på mycket länge) visade sig inte vilja samarbeta med sitt minneskort (???), så det blev inget av med det.
Man kan också roa sig med denna lilla film, framför allt början - invigningsfanfaren, följd av LDK. Lite bakgrund: I år hade tattooledningen hade tänkt till lite fint. Årets tattoo inleddes med en öpningsfanfar, precis som förra året. Men allting i år skulle vara snäppet häftigare än förra året, så fanfaren avslutades med en muskötsalva och lite fyrverkerier. Nästa punkt på programmet är LDK, som förra året enbart deltog till fots men i år deltog även till häst. Och den programpunkten lägger vi direkt efter invigningsfanfaren med tillhörande skottlossning och fyrverkerier...hästarna befann sig på andra sidan huset när det smällde som värst, men hästar hör bra och deras framträdande blev väldigt hoppigt och skuttigt. Kolla bara! Fast pukhästarna och fanfartrumpetledets skimlar skötte sig fint, liksom stavförarens häst (som för övrigt är vår dirigent i Sjövärnskåren. Stavföraren alltså, inte hästen). Men längre bak bland fuxarna var det kaos. Tyvärr är filmen klippt, så ni får inte se särskilt mycket, dessutom syns inte de bakre leden där det var allra bråkigast - och tur är väl det! På söndagen stannade de upp med hästarna lite längre bort under smällandet och då var föreställningen betydligt lugnare sen.
http://www.youtube.com/watch?v=8lMn_IMd9rQ
Tyvärr är det bara någon ur fältpiparkåren som lägger ut tattoofilmer på youtube, så det blir mycket fältpip (och det låter inget vidare om dem tyvärr...)och mycket lite annat, och inget alls med oss. Förhoppningsvis dyker det upp mer framöver...
Men nu är tattoot avklarat och vi förbereder oss inför nästa utmaning - det kungliga bröllopet. Personligen hade jag helst valt att hålla mig utanför stan denna dag (det kommer att vara kaos!), men kåren har kris på trumpetare eftersom många av våra medlemmar är anställda i LDK och kommer att rida i kortegen i stället för att spela med oss. Men det har i alla fall ordnats så att vi ska få åka buss till vår samlingsplats vid Sjöhistoriska museet (varifrån vi marscherar till Galärvarvsvägen på Djurgården där vi ska spela) så jag behöver bara ta mig in till stan med tåget och sedan till vår replokal nära Odenplan, och dit kan man ta tunnelbanan - Sjöhistoriska hade varit hopplöst att ta sig till på egen hand för dit måste man åka buss från centralen och de bussarna kommer inte att gå (de centrala delarna av stan kommer att vara till stora delar avstängd för bil- och busstrafik utan specialtillstånd). Återstår att se hur vädret blir - för tillfället verkar det som om det kommer att bli rätt ok om än inte så varmt. Men det är i och för sig bra att det inte är så varmt om man måste stå och vänta länge iförd mörkblå ylleuniform.
Snart är det tattoo...
Stockholm Military Tattoo närmar sig med stormsteg, i morgon när det dags och de senaste repen av figet har gått lite sisådär...det har varit en del luckor i leden (däribland stavföraren som varit borta de senaste två repen!) vilket gör det besvärligare att gå, men vi hoppas på att allt ska falla på plats idag både med folk och fig. Det blir spännande att se om vi kan hålla rättningen under det kritiska "kryssmomentet" i den finska marschen Muhstoja pohjalanta (eller hur det nu stavas) och om vi kan hamna på rätt ställen och göra halt samtidigt efter den roteparsvisa tätavbrytningen i slutet av samma marsch. Det blir spännande om vi kan hålla rättningarna i Jämtlandssången med hela musikkåren på två långa led. Det blir spännande att se om det nya slutet på Kameraden auf See fungerar (men det gör det nog). Det blir spännande att se om vi kan få plats inne på planen på armémuseums gård under Washington Post utan att behöva gå upp under träden utanför entrén till museet, något vi inte lyckats med alls på repen hittills, och om vi kommer att skippa det svåraste partiet i slutet med omväxlande vanlig marsch och slow march - det fungerar, men ser kanske inte så snyggt ut ur publiksynpunkt att det är värt besväret. Dessutom är figget långt som det är och om vi skippar den biten behöver vi inte ha ännu en marsch att gå ut till. I dag ska vi också få ut noterna till de stycken som ska spelas under finalen med alla medverkande kårer (vilken bra framförhållning att få ut noterna kvällen innan...).
Men jaja, det blir ju åtminstone mer spännande på det här viset än om vi hade vetat vad vi skulle spela och allt hade suttit perfekt redan för en månad sen.
Men jaja, det blir ju åtminstone mer spännande på det här viset än om vi hade vetat vad vi skulle spela och allt hade suttit perfekt redan för en månad sen.
Humle...
Humlen på balkongen växer fantastiskt fort - de senaste dagarna ca 11 cm på 1,5 dygn (det går dock tydligt långsammare när det inte är lika varmt och soligt)! Jag var väldigt imponerad tills jag läste på lite och fick reda på att humle faktiskt kan växa hela 8 tum/dygn, och så fort går det inte riktigt här faktiskt (troligen för att balkongen har norrläge). Men det är ändå väldigt imponerande när man går hemifrån, är borta några timmar och ser skillnad när man kommer tillbaka...
Den här bilden är tagen den 30 maj. Pilarnba pekar på var toppen på skottet är.
Den här den 8 juni. Pilarna pekar på samma två skott som på den övre bilden - var topparna är nu, och var topparna var den 30 maj.
Toppskottet på den största plantan växer så att man bokstavligen ser skillnad om man går ut och tittar med någon timmes mellanrum.
Den här bilden är tagen den 30 maj. Pilarnba pekar på var toppen på skottet är.
Den här den 8 juni. Pilarna pekar på samma två skott som på den övre bilden - var topparna är nu, och var topparna var den 30 maj.
Toppskottet på den största plantan växer så att man bokstavligen ser skillnad om man går ut och tittar med någon timmes mellanrum.
Hitta djuret - rätt svar
Kommer redan nu, för det var ju så lätt ändå och jag kunde inte avhålla mig från att lägga bilderna på facebook.
I syrenblomman gömde sig en krabbspindel tillhörande släktet Xysticus, troligen Xysticus bifasciatus.
Ska använda den här bilden för att visa sommarens faunistikstudenter den för krabbspindlar typiska vridningen av frambenen (lårets ovansida riktad bakåt, inte uppåt) som de brukar ha problem med i bestämningsnyckeln.
I syrenblomman gömde sig en krabbspindel tillhörande släktet Xysticus, troligen Xysticus bifasciatus.
Ska använda den här bilden för att visa sommarens faunistikstudenter den för krabbspindlar typiska vridningen av frambenen (lårets ovansida riktad bakåt, inte uppåt) som de brukar ha problem med i bestämningsnyckeln.
Vaxholm och veteranbuss...
...är två begrepp som är intimt förknippade med varandra för Sjövärnskårens Musikkår. Varje år medverkar vi på evenemanget "Skärgårdsbåtens dag" i Vaxholm, då vi spelar på kajen när en konvoj av Vaxhomsbolagets ångbåtar lägger till. Och varje år får vi utnyttja en gul veteranbuss från 60-talet som turnébuss.
Det är lika intressant varje gång att ta sig ner till hamnen på Vaxholms små smala gator med buss, särskilt som stan denna dag är full av folk och det står mycket bilar parkerade på de små smala gatorna (och detta trots att mycket av folket kommer dit med båt, inte bil). Men väl framme står bussen parkerad i ett hörn precis nere vid kajen, vi har den som samlingsplats och lysande gul som den är väcker den mycket uppmärksamhet. Dessutom medföljer med bussen en glad och entusiastisk chaufför som gärna berättar om den för både oss och publiken. Många kommer fram för att titta på bussen och prata med oss, och eventuellt lyckades vi denna gång faktiskt rekrytera en ny klarinettist! Men var var trombonisterna, vi hade verkligen behövt en extra sådan nu nämligen eftersom vi haft lite manfall i den sektionen på grund av armbrott och annat...
Bilderna nedan är för övrigt tagna med mobilen och därmed tyvärr dåliga och mörka.
Den gula bussen. Olof tycker att vi ska hänga en tuba på cykelhållaren där fram, och det kan väl vara en bra idé (åtminstone så länge bussen står still)?
Folkfest på kajen - med blåsmusik, flaggprydda ångbåtar, massor av folk och fint väder.
Normalt utnyttjar musikkåren det faktum att det precis bredvid bussens parkeringsplats finns en italiensk glassbar med väldigt god glass - men tyvärr var den stängd den här gången pga ägarbyte. Skärgårdsbåtens dag var den 3:e juni och de skulle öppna igen den 5:e, vilket verkar lite dumt planerat med tanke på de stora folkmassorna och det soliga sommarvädret denna dag (visserligen har folk jackor på bilden ovan, men det beror på att den bilden är tagen vid niotiden på kvällen - det var en varm och solig dag och absolut glassväder)...Vi var lite besvikna över att det årliga besöket på glassbaren blev inställt, men Rolf i musikåren hade fixat mackor åt alla och det såldes trots allt glass på andra håll i Vaxholm, om än av lite sämre kvalisort.
På vägen hem i 80 km i timmen (maxfart för veteranbussen) kan man bli lite trött, och då är det ju tur att Grums har sin vän staven att mysa med.
Det är lika intressant varje gång att ta sig ner till hamnen på Vaxholms små smala gator med buss, särskilt som stan denna dag är full av folk och det står mycket bilar parkerade på de små smala gatorna (och detta trots att mycket av folket kommer dit med båt, inte bil). Men väl framme står bussen parkerad i ett hörn precis nere vid kajen, vi har den som samlingsplats och lysande gul som den är väcker den mycket uppmärksamhet. Dessutom medföljer med bussen en glad och entusiastisk chaufför som gärna berättar om den för både oss och publiken. Många kommer fram för att titta på bussen och prata med oss, och eventuellt lyckades vi denna gång faktiskt rekrytera en ny klarinettist! Men var var trombonisterna, vi hade verkligen behövt en extra sådan nu nämligen eftersom vi haft lite manfall i den sektionen på grund av armbrott och annat...
Bilderna nedan är för övrigt tagna med mobilen och därmed tyvärr dåliga och mörka.
Den gula bussen. Olof tycker att vi ska hänga en tuba på cykelhållaren där fram, och det kan väl vara en bra idé (åtminstone så länge bussen står still)?
Folkfest på kajen - med blåsmusik, flaggprydda ångbåtar, massor av folk och fint väder.
Normalt utnyttjar musikkåren det faktum att det precis bredvid bussens parkeringsplats finns en italiensk glassbar med väldigt god glass - men tyvärr var den stängd den här gången pga ägarbyte. Skärgårdsbåtens dag var den 3:e juni och de skulle öppna igen den 5:e, vilket verkar lite dumt planerat med tanke på de stora folkmassorna och det soliga sommarvädret denna dag (visserligen har folk jackor på bilden ovan, men det beror på att den bilden är tagen vid niotiden på kvällen - det var en varm och solig dag och absolut glassväder)...Vi var lite besvikna över att det årliga besöket på glassbaren blev inställt, men Rolf i musikåren hade fixat mackor åt alla och det såldes trots allt glass på andra håll i Vaxholm, om än av lite sämre kvalisort.
På vägen hem i 80 km i timmen (maxfart för veteranbussen) kan man bli lite trött, och då är det ju tur att Grums har sin vän staven att mysa med.
Hitta djuret!
Inte så svårt kanske, men det var ju så länge sen jag hade en "hitta djuret"-fråga på bloggen, så här kommer en bara för att. Men det blir säkert fler framöver, så det kanske är bra att värma upp lite med en enkel. Och vad kan passa bättre så här års än att leta roliga djur i en syren?
Ni som vill ha lite mer utmaning kan ju försöka lista ut inte bara var djuret är utan vad det är - ju mer specifik benämning dess bättre!
Hitta djuret!
Ni som vill ha lite mer utmaning kan ju försöka lista ut inte bara var djuret är utan vad det är - ju mer specifik benämning dess bättre!
Hitta djuret!
