I dag är det 30 november. Denna dag blev Karl den tolfte skjuten i Norge och Sveriges tid som stormakt upphörde. Detta är i sammanhanget helt ovidkommande. Den 30 november är också Anders-dagen, och ordstävet säger att om Anders braskar så slaskar julen. Jag tycker gott man kunde fått brask både i dag och i jul - jag föredrar absolut de rådande tio minusgraderna, snö och sol (typiskt brask-väder) framför grått och fuktigt novemberslaskväder. Men kanske måste jag ställa in mig på en grå jul alltså?

Som tur är tänker jag inte riktigt så långt i förväg - och för tillfället hänger jag mest vid brevinkastet och på hemsidorna tillhörande olika stiftelser som delar ut forskningsanslag för att se om någon av dem möjligen kanske eventuellt skulle kunna nedlåta sig till att ge mig lite pengar att göra ett projekt för i USA. Hittills har jag fått avslag från FORMAS, Fysiografen och Carl Tryggers stiftelse - återstår Vetenskapsrådet och Wenner-Gren...Håll tummarna! Men jag har inte stort hopp om att mitt projekt (även om det faktiskt är ett jätteintressant projekt!) ska klara sig genom den hårda konkurrensen om de åtråvärda anslagen, och tänker därför inte låta detta dämpa adventsstämningen.

Advent har jag för övrigt firat på sedvanligt sätt i förrgår med brassbandet i Oscarskyrkan. En spelning på adventsgudstjänst med trombon-trumpetkvartett (och körer) följt av två adventskonserter med hela bandet (och körer). Sen har man spelat adventsmusik så det räcker hela advent...

Sista november alltså, det innebär även att i morgon är det den första december. Då startar julkalendern, som traditionen på denna blogg bjuder. Julkalendern har sett väldigt olika ut olika år - för två år sen var det en spindelfrågesport, förra året ett virkmönster med ett nytt varv varje dag, och i år har jag sedan tidigare lovat Per att kalendern ska handla om ekologisk teori.

Varför det då? Jo, läs inlägget "coola teorier" här på bloggen om ni inte gjort det, där jag ondgjorde mig över att vetenskaper som fysik verkar ha mycket högre coolhetsfaktor än ekologi och att ekologisk vetenskap är väldigt underrepresenterad i populärkultur och litteratur. Och att detta faktiskt inte beror på att ekologi är det minsta mindre coolt, utan snarare på en allmän okunskap. Där fysiker i filmer och böcker ofta framställs som forskarnördar i vita rockar som svänger sig med coola termer som kaosteori, Schrödingerekvationer och kvantmekanik, verkar det allmänna intrycket av ekologer snarast vara skogsmullar i Fjällrävenbyxor och stickad kofta som tittar på fåglar i kikare och intresserar sig för samspelet i naturen - absolut inte coola nog att skriva böcker eller göra filmer eller tv-program om. Men "samspelet i naturen" är i stort sett en myt - i naturen är det strid på kniven och ond bråd död som gäller, och ekologisk vetenskap sysslar med att kartlägga interaktioner som ofta verkar hämtade ur en thriller snarare än en barnsaga full av söta små djur som samspelar med varandra för allas bästa. Och visst bär vi ekologer stickade koftor ibland (men det gör väl ändå fysiker också? Förresten har de fysiker jag träffat på haft en stor förkärlek för fjällrävenbyxor). Och visst fågelskådar många av oss, men vi är faktiskt forskarnördar också även om vissa av våra lab ibland är väldigt stora och innehåller träd och fågelsång och spindlar istället för partikelacceleratorer (ja, våra lab är ibland större än CERN). Och vi har också teorier med coola namn, och en del av dem kommer att tas upp i julkalendern som startar imorgon.

I morgon (troligen sen eftermiddag/kväll) startar alltså julkalendern på temat coola ekologiska teorier, och härmed utfärdas en varning för totalt vetenskapsnörderi på hög nivå ända fram till den 24.e.

Adventskalendern kommer som vanligt inte att finnas här utan vara i form av en egen blogg. Länk till julkalendern att finnas i länklistan på den här bloggens högra sida, länken kommer att heta "adventskalender" (bara för att den ska hamna överst på listan).

Nä, jag har inte inventerat fjärilar...det är det för sent för. Men eftersom jag hade viss skogsabstinens gick jag en sväng till Lillängen trots grått, fuktigt, råkallt och småregnigt novemberväder. Jag hade också för avsikt att införskaffa pynt till adventsljusstaken eftersom det blir ont om tid till det i slutet av veckan då föräldrarna hälsar på och det ska dessutom spelas mycket. Så det var liksom sista chansen att hinna. Ännu mer sista chansen än jag trodde visade det sig, eftersom det novembertrista vädret nu övergått till stormvindar så skogspromenad i dag hade inte varit att tänka på.



En skog av kaveldun i kanten av dammarna.

I brist på småkryp kan man  åtminstone titta på fåglar i reningsverksdammarna. De har börjat frysa, men vattnet är fortfarande öppet på sina ställen och där fanns det massor av fåglar. Det blev inga bra bilder tyvärr eftersom det var svårt att få några bra i novembereftermiddagsdunklet (men det är inte riktigt så mörkt som det ser ut). Här är familjen sångsvan.





Så länge det inte är mer snö än att man ser stubben efter vassen så ser man också var den upphöjda stigen över våtmarksområdet går.

Jag hann inte så långt in i skogen eftersom det var mitt på eftermiddagen och det börjar ju bli mörkt redan lite efter tre. Innan fyra är det helmörkt och till dess ville jag vara hemma. Eller åtminstone tillbaka på vägar med gatlyktor. Men jag fick med mig lite adventsljustakspynt (mossa med mera) hem åtminstone. 


En ensam kantarell. 



 

Och vem har åstadkommit det här? Jag önskar att jag vore så bra på den här typen av spår att jag kunde ha det som en liten tävling (för det var ju ett tag sen sist nu), men tyvärr är jag inte säker själv. Men ni kan ju ändå få gissa på vad det skulle kunna vara. Själv tänker jag gå tillbaka och kolla noggrannare nån gång mitt på dan när det är ordentligt ljust.

Eftersom den förra bilden på Marianne var ganska kass på själva spindeln kommer här en bättre på Marianne, som gör henne mer rättvisa utseendemässigt. Här är hon dock nere på marken, som hon brukar vara.

Ja det har ju inte varit många rapporter om spindlarna på ett tag nu. Och det blir inga nu heller, förutom att Marianne fått för sig att hon är en trädlevande fågelspindel istället för en som gräver ner sig i marken, och bestigit rotknölen hon har i sitt terrarium...





Men det finns fler kryp än husdjurskrypen härhemma. Främst förstås de små klotspindlarna av arten Steatoda bipunctata som är frilevande i lägenheten och som jag är väldigt rädd om. På sista tiden har jag haft mycket blomflugor, och de är populära hos klotisarna (som är väldigt trevliga att ha av den anledningen). Särskilt mycket mat finns det förstås om man har sitt nät i fönsterkarmen, och den här har så att det räcker och blir över. Spindeln på bilden gör ju uppenbarligen väldigt mycket större nytta som skadedjursbekämpare än den gjort om den bara fångat så mycket den kunde äta...

 I vädringsfönstren i lägenheten övervintrar en del kryp och jag nänns inte störa dem, inte ens flugorna som är vanligast. Ibland när det är hyfsat varmt och blir en solig dag då värmen står på fönstren vaknar en eller ett par av dem och irrar sig in.




Trevligare är det när man någon gång får påhälsning av en guldögonslända (eller Evinrude, som pappa kallar dem allihop efter trollsländan i Bernard och Bianca).

 

Vädret är väldigt novembrigt nu - omväxlande vinter och omväxlande höst när den är som värst. Förra tisdagen (dvs bra tajmat veckan före SM när det var mer rep än vanligt på kvällarna) blåste det upp en rejäl snöstorm, rutorna skakade för att inte säga hela huset häruppe på åttonde våningen. Bilden är tagen mitt på dagen.

All snön var dock blötsnö, som när den landat på marken omgående omvandlades till slask på alla gator och gångbanor. Massor av slask. Decimeterdjupa drivor av slask. För övrigt skakar huset fortfarande eftersom det sprängs här i närheten. undrar vad de vibrationskänsliga spindlarna tycker om det? Och undrar om de uppfattar varningssignalen och har kopplat det till att det kommer att skakasnart efter?

Det var en utvikning, tillbaka till vädret. Så småningom smälte slasket (och frös till blankis), och nu är det återigen omväxlande grått och trist och då och då en kallare vacker dag med sol och blå himmel. Så var det idag, fint! Synd bara att det blir mörkt så fort att man inte hinner njuta så länge när det för en gångs skull är fint väder.



Och det regnade förresten hela SM-helgen i Värnamo. Och allra mest verkade det regna varje gång jag och Madde skulle gå mellan vandrarhemmet och centrum...men just nu är det fint med rimfrost på alla grenar.

Så, nu är det dags för årets brassbands-SM i Värnamo! Fredag kväll tävlar vi i elitdivisionen med vårt obligatoriska tävlingsstycke Highlands and Lowlands (Hylander), på lördag eftermiddag med det fria programmet som består av Irish Blessing och Dances and Arias (Gregson). Håll tummarna!

Är det för övrigt inte konstigt att inget av de tävlingsstycken som specialbeställts för SM någonsin utgjorts av tema och variationer på "I Apladalen i Värnamo"...?

Helt emot vad alla kanske trodde kommer detta inlägg inte alls att handla om Malmö FFs SM-guld. Istället kommer det här inlägget med anledning av att Elin härförleden bloggade Disneyfilmen om Pablo Pingvin, huvudpersonen i en av mina favvosagor när jag var riktigt liten. Därför tänkte jag nu blogga ett par andra Disneyfavoriter.

När jag och systrarna var små hemma i Blentarp visades alltid smalfilmer med tecknade Disneyfilmer vid högtidliga tillfällen - och filmerna nedan hörde till storfavoriterna. Antalet filmer var begränsat vid varje filmvisningstillfälle, men just dessa två visades nog i stort sett varenda gång. Dock saknades ljudspåret till filmerna så vi fick se dem som stumfilmer, men nuförtiden finns de naturligtvis på Youtube med ljud och allt! Så varsågoda och följ med på en nostalgitripp till familjen Mellbrands barnkalas på Örngatan i Blentarp.


Först ut är naturligtvis "Fotbollsmatchen". Vadå fotbollsmatchen? Jo, säg ordet "Fotbollsmatchen" i bestämd form till någon av mig, mina systrar eller våra föräldrar så vet vi alla exakt vad som åsyftas. Nämligen filmen nedan och ingenting annat.
 

Nästa film går i familjen under namnet "Pluto och magneten i gumpen". Ingen närmare presentation behövs. Men medan fotbollsmatchen ändå faktiskt funkade rätt bra som stumfilm, så vinner den här definitivt på ljud!

Om man har ett svenskt mästerskap i brassband så måste ju brassbandsspel vara en idrott. Och då måste ju också eventuella skador man ådrar sig i samband med repandet vara att betrakta som idrottsskador, inte sant? I så fall har jag en sån nu. Eller inte riktigt, för jag har inte fått den i samband med spelandet - men den påverkar det definitivt. I förra blogginlägget diskuterade Per och jag ju det där med att toppa formen, och i det konceptet måste ju ingå att man lämpligtvis inte bör ådra sig skador som påverkar prestationsförmågan en vecka före SM...vilket jag varit klantig nog att göra.

Och det är otroligt hur klantig man kan vara...jag lyckades på något mystiskt vis göra mig själv illa i munnen med en tandborste, på insidan av överläppen precis där överläppen liksom går ihop med tandköttet. Vilket är ett dumt ställe när man spelar brassinstrument eftersom munstycket ligger ganska hårt mot överläppen när man spelar och man jobbar mycket med musklerna där. Hur lyckas man med det här? Hur klantig kan man bli?

Jag gick på brassbandsrep samma kväll, och efter först en och en halv timmes intensivt andra- och tredjekornettstämrep med Torgny Hanson och därefter en och en halv timme till av intensiv genomspelning av båda teststyckena var det rejält svullet i munnen. Det verkade i alla fall fungera att spela i går, men ett problem med sår i munnen är inte främst att det gör ont (även om det förstås inte är trevligt), utan att kontrollen över alla små ansiktsmuskler som är inblandade när man spelar blir sämre om det är svullet. Som tur är har vi inget rep idag så munnen har fått vila, men i helgen och veckan som kommer blir det mycket repande...och då är frågan hur illa det här kommer att vara på SM! För sämre lär det bli innan det blir bättre (särskilt med mycket spelande), frågan är bara hur mycket sämre och om det hinner bli bättre i tid. Nåja, det här är ju absolut inget stort och allvarligt problem, bara väldigt irriterande och sämsta tänkbara timing.

Undrar förresten hur mycket bättre behandlingar av afte som funnits om det varit klassat som idrottsskada istället för något som ständigt ramlar mellan läkarens och tandläkarens stolar?

...till årets SM i brassband. 


                    Solna Brass vinner det första svenska brassbandsmästerskapet 1981.

Som alltid är bloggämnet så här års SM, så alla ni som har läst den här bloggen i ett års tid eller längre har förstås hört talas om detta evenemang förr. Samma visa varje år. Bokstavligen "visa" - för i år finns det stora inslag av folkvisa i elitklassens obligatoriska teststycke (kulning rentav - frågan är om man verkligen kan kula på ett flygelhorn?).

För Solna Brass är det normalt nu årets intensivaste period infaller - upptakten inför brassbands-SM andra helgen i november. Det är nu det ska repas var och varannan dag i veckan på stycken som är svårare än vad vi spelar annars, det är nu allt måste falla på plats och det är nu dirigenten börjar bli nervös för att inte lyckas toppa formen i rättan tid. Men med de två jubileumskonserterna vi hade i oktober har det varit rejält intensivt redan tidigt under hösten, även om siktet från och med första repet efter New Waves-konserten helt varit inställt på SM. Och från brassbands- och blåsmusikintresserat folk i bekantskapskretsen får man ständiga frågor om vad vi ska spela som fritt valt program.

På repen ägnar vi nu halva repetitionen åt det obligatoriska teststycket och andra halvan åt vårt fritt valda stycke. Det senare har vi repat på hyfsat länge, det obligatoriska började vi inte repa på förrän efter jubileumskonserterna vilket är väldigt sent för oss. Vi får väl se hur det går...elitklassen i årets SM har nu tagit ännu ett steg mot att verkligen bli en elitklass, i år deltar förutom Windcorp och Stockholms brassband ännu ett proffsprojektband, Öresund brass band. Och det är en lite märklig situation att tävla i samma klass med proffs- och amatörband. Vi har helt enkelt inte samma förutsättningar, hur drivna och duktiga många av våra medlemmar än är, och tävlingen på senare år har i princip sett ut så att topplaceringarna tas av proffsen, sen kommer amatörerna - frågan är liksom bara om det blir Windcorp eller Stockholm som tar hem guldet. Det är som två tävlingar i en, proffsen tävlar om guldet och amatörerna om bronset. Men nu är det tre proffsband så det kanske blir liiite mer spännande (ska bli intressant att höra vad Öresund kommer att bjuda på)? Om än kanske sämre för oss, för innebär detta att vi amatörer automatiskt halkar ner på som bäst en fjärdeplats? Solna Brass har ju de senare åren kommit trea efter proffsbanden, även om vi förra året faktiskt slog Stockholm i det fritt valda programmet - men tyvärr räckte inte poängen för det obligatoriska stycket för att vi skulle ta oss upp på en andraplacering totalt. Vi var ändå mycket stolta över vår insats (vi är trots allt ett rent amatörband med mycket små resurser) och vet att vi alldeles oavsett slutplaceringen gjorde ett väldigt väldigt bra framförande förra året, enligt många det bästa under SM. Frågan är om vi kan leva upp till det i år? Och om årets stycke, hur bra det än är och hur bra vi än spelar det, verkligen kan nå fram och skapa samma magiska stämning både i bandet och i publiken på samma sättt som Paganini variations förra året? 

Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se hur arbetet inför jubileumskonserterna kommer att påverka SM-insatsen. Jubileumskonserterna gjorde som sagt att vi är senare ute än vanligt med repeterandet av det obligatoriska teststycket, men å andra sidan har vi tack vare konserterna också repat mer intensivt än vanligt under den tidiga delen av hösten, och även om vi inte spelade på teststyckena kan man ju hoppas att det myckna repandet i sig ger utdelning?

http://www.brassband.se/Webbplats/Festival.html