spindelrelaterad bloggtorka
I morgon ska det tydligen bli fint väder här, så då tänker jag gå ut och fältjobba lite. Bl.a. leta spindlar att göra isotopanalyser på t.ex...om jag nu får några pengar. Resten av den här studien är verkligen otroligt lågbudget - jag klarar mig med enkel utrustning som jag redan har eller som finns att tillgå på Novia, och samlar prover i donerade provrör på platser jag kan cykla till eller som jag befinner mig på ändå av andra anledningar. Och det är också så det är uttänkt att vara. Men de där isotopanalyserna kostar mycket pengar, och de är verkligen det enda jag absolut behöver pengar till för den här studien (även om lite pengar hade gjort nytta för andra delar av den också). Och även om de andra data jag samlar in kan gå att göra något av ändå (beroende på vad de visar), så är det isotopanalyserna som verkligen kan lyfta hela studien. Så håll alla tummar!
Höstmarknad i Ekenäs
I dag och i morgon är det höstmarknad i Ekenäs, något som tydligen är en mycket stor händelse här. Så naturligtvis måste jag dit en sväng och kolla, och det väcktes verkligen många minnen från Sjöbo marknad när jag var liten! Mest på grund av vädret - det regnade förstås alltid när familjen Mellbrand gick på Sjöbo marknad. Det var uppehåll när jag besökte marknaden idag, men det har regnat mycket tidigare på dagen och det var verkligen en bekant känsla att klafsa i leran kryssande mellan marknadsstånd, vattenpölar och marknadsbesökare, och här och där uplacerade lastpallar på marken där vattenpölarna var som störst.
Det var dock betydligt glesare med folk än på Sjöbo marknad vilket var skönt. Annars var det som en marknad ska vara, med karuseller och allt. Men både utbudet och kvaliteten på utbudet var lite annorlunda mot mad man är van vid. Mindre tingeltangel, mer mat och ett utbud som överlag var lite lantligare till sin karaktär och av bättre kvalitet än vad man ser i Sjöbo (trots att Sjöbo ju faktiskt är ganska lantligt). Mycket lingon och svamp i lösvikt, mycket inläggningar av allehanda slag, mycket havtornssaft och havtornssylt, mycket bröd, mycket kött och korv. Förvånansvärt lite fisk, även om det förekom en del fiskinläggningar. Mycket ull- och lammskinnsprodukter - lammfällar, ullsockor,koftor och mössor, fårskinnstofflor, filttofflor och filtstövlar - rentav yllebyxor liknande långkalsonger fodrade med ull så att det stack ut tussar ur benen. Mycket kläder och prylar för jakt och fiske, och vad gäller fisket inte i första hand sportfiskeutrustning som drag och så, utan nu pratar vi rejäla fisknät och stora rullar fiskegarn (och när såg ni sist vadarstövlar i utbudet på en marknad?). Mycket hantverk - främst korgar, målade träalster, stickade raggsockor och mössor, och även en del garn och broderier för den som hellre hantverkar själv. Inte så mycket smycken, prydnadssaker och liknande, men en hel del mer praktiska saker som trasmattor, porslin, plastpåsar och hushållssnöre (flera stånd där det bara såldes snören av olika slag - allt från hushållssnöre till tunnare rep). Intressant. Och med mycket lokal anknytning.
Jag kom hem med lite garn och ett par fårskinnstofflor med ullfoder på insidan. De senare ska jag ha på jobbet när det blir kallt i vinter, för det blir ganska kallt inomhus på Novia, inte bara ute i mitt och Kajs rum i det gamla seminariet utan även uppe i huvudbyggnaden. Jag, som inte är särskilt frusen, har redan nu fleecejacka inomhus på jobbet och då kan man ju tänka sig hur det blir i vinter.
Finska företeelser - finska
Finskt uttal är enkelt såtillvida att allt uttalas i stort sett som det skrivs. Det innebär också att alla ljud i ordet uttalas, dvs såvitt jag märkt finns det inte mycket "stumma" ljud eller ljud som är sammandragningar av flera bokstäver (det finns t.ex. inga sche-ljud annat än i lånord). Detta märkte jag när vi skulle spela Muistoja pohjolasta: Som svensk hade jag instinktivt betraktat h-et i pohjolasta som stumt och uttalat ordet pojolasta. Men när finnarna uttalar det så hörs h-ljudet (inte helt enkelt), medan däremot j-et inte hörs så mycket. Jag blev också upplyst att detta även ska appliceras på utländska ord/lånord/namn, t.ex. uttalar en äkta finne flygbolaget Finnair som finn-ajr, inte finn-är.
Så på ett sätt enkelt: uttala allt som det skrivs, exakt, varje ljud för sig. Men sen blir det förstås mer komplicerat, för man måste då också komma ihåg att vissa bokstäver inte egentligen finns i finska annat än i lånord, medan däremot ljuden de representerar finns...och måste då betecknas med en annan befintlig bokstav, en som vi inte förknippar med det ljudet. Till exempel finns inte bokstaven F i finska, bara det! Vårt f-ljud stavas istället med v - men när man ska uttala v som f och när man ska uttala det som v har jag inte riktigt klurat ut än.
Ett annat sådant fall är bokstaven u, som finns på finska men uttalas som o (bokstaven u fnns alltså, men inte ljudet u verkar det som). O uttalas istället som å, medan å som bokstav inte finns alls (annat än i svenska lånord). Detta kan man praktisera genom att till exempel betrakta marschen Muistoja pohjalasta igen: Som vi skulle se det borde alltså Muistoja skrivas Moiståja (men eftersom o/å i andra stavelsen är kort hade det ju egentligen kvittat på svenska om vi skrivit det som o eller å - kanske är det därför man reducerat bort å på finska? Tydligen heter bokstaven å "svenskt o" på finska.). Det är vanligt att man skriver ord med två likadana vokaler efter varandra, detta betyder att ljudet är långt och betonat - och det gäller även när det är dubbel konsonant efter.
Ingalills yrkesroll
Intressant är att det är en av mina poänger med att ha namn på spindlarna - det är inte alla som har det på sådana husdjur som spindlar, akvariefiskar med mera - och det är roligt att det fungerar. Jag hade förstås döpt dem i vilket fall, men det finns andra syften och fördelar med att ha namn även på sådana husdjur som inte lystrar till namn eller kanske inte ens har så väldigt mycket till personlighet jämfört med husdjur som hundar och katter. Ett namn etablerar djuren som individer, personligheter och husdjur snarare än namnlösa kryp, det visar andra att jag betraktar dem som individer och inte bara något man har i ett terrarium som en häftig inredningsdetalj, och skiljer ut mina husdjursspindlar från när jag pratar om spindlar jag använder som studieorganismer eller försöksdjur.
Ingalill betraktas absolut som en individ och en personlighet på Aronia, och det kommer att bli intressant att se hur detta utvecklas när jag (och Ingalill) troligen nu i höst kommer att flytta från seminariebyggnaden där jag har kontor just nu till Aronias avdelning i huvudbyggnaden. Kommer Ingalill att bli en ännu mer integrerad del av Aronia om hon även befinner sig närmare rent fysiskt? Ska bli intressant att se.
Favorit i repris
Rodeo
Koivu
Concertino Classico (Philip Sparke)
Visa vid vindens ängar
Koiviston polska
Second waltz
Höstvisa
Kevätyön tango
I’m beginning to see the light
On the long road
Dream a little dream
Cabaret
Muistoja Pohjolasta
Längst ner på listan hittade jag en gammal bekant (jaja, jag har spelat flera andra av styckena också tidigare, men just den här är speciell). När jag flyttade till Finland i våras sade flera i musikkåren i Stockholm tröstande till mig: "men du kan ju i alla fall EN finsk march!", syftande på just Muistoja pohjolasta som vi hade i vårt figurativa program (vilket innebär att jag inte bara kan den, jag kan den rentav utantill. Och med excercis.).
Så det är lite roligt att i dag på orkesterrepetitionen, tredje repet jag är med på, för första gången spelar en militärmarsch här i Finland och det råkar vara just den enda finska marsch jag nånsin spelat...Muistoja pohjalasta!
Jag har bytt stämma dock, nu spelar jag första trumpet. Och det är ett annat arr, ett med en faslig massa fanfarer i vilket vi inte har så mycket av i det jag spelat i Sverige. Men det är ändå välbekant, och det är trevligt för i övrigt känner jag förstås inte igen ett enda av de finska styckena på repertoaren (men många av de icke-finska har jag förstås spelat tidigare).
Skobryderi...
Som ni läsare som följer den här bloggen vet så har jag kunnat konstatera att mina finare skodon, dvs sådana som passar vid tillfällen då kängor, gympaskor eller Teva-sandaler inte riktigt duger, försvann i flytten till Finland. De finns inte här i Ekenäs, och de finns inte i mitt förråd i Flemingsberg, så den logiska slutsatsen är att de råkat slängas i samband med packning och rensning inför flytten. Detta är ett problem,eftersom jag HATAR att handla skor, i synnerhet finskor. Skornas försvinnande betyder i praktiken att min skogarderob består till övervägande delen av sådant som kängor, gummistövlar, Teva-sandaler och gympaskor. Något som normalt inte är ett problem eftersom det är den typen av skor jag mestadels använder. Men det är förstås ett problem när ett tillfälle infinner sig då lite nättare skor är på sin plats.
Nu har vi spelning nästa vecka med min finska orkester. Utlyst klädsel är svarta byxor, vit blus/skjorta och snygga svarta skor (dvs inte gympaskor eller liknande). Jag har införskaffat en vit skjorta, för jag har ytterst få vita plagg i min garderob eftersom jag är bra på att förstöra sådana och därför medvetet sällan köper vitt. Jag har en vit herrskjorta men det fick man tydligen inte ha om man är av kvinnligt kön. Med min vanliga logik har jag därför införskaffat en skjorta som ser ut precis som en herrskjorta, men är sydd för att passa en tjej. Skorna är dock fortfarande ett problem.
Jag hade ett par snygga svarta skor med klack som hade fungerat utmärkt för ändamålet. Jag har haft dem i väldigt många år (för när jag väl hittar skor jag gillar så använder jag dem tills de bokstavligen faller sönder, och eftersom de här är finskor så används de ganska sällan och därför tar det också många många år att slita ut dem. De här hade säkert tio år kvar).
Så när jag nu går igenom skogarderoben på jakt efter svarta skor så finner jag:
Ett par gympaskor. Detta är uttryckligen förbjudet, så de går bort direkt.
Ett par rejäla vinterkängor, avsedda för vandring. Om gympaskor går bort så gör de här det också, de har samma typ av utseende fast är mycket grövre.
Ett par svarta telemarkskängor. Nä, tror inte det...det hade nog sett lite konstigt ut.
Ett par svarta sandaler av typen med grov sula och grova remmar. Inget är sagt om sandaler, men det är nog bara för att ingen skulle få för sig att ha ett par såna på en spelning till svarta byxor och vit skjorta. I synnerhet inte den här typen av sandaler. Så nej.
Ett par svarta, mycket slitna läderkängor. En häst i viktklassen ett halvt ton har trampat på den ena, och ena sulan är lös. Tveksamt om de är ok att använda på en spelning, även om jag efter mycket omsorgsfullt putsande och lite hårspray har lyckats komma undan med dem på en högvaktsspelning. Men då hade vi damasker, så det syntes inte mer än yttersta tåspetsen av dem (eftersom orkesterns damasker bara finns i storlek 40 och uppåt, så på oss med mindre fötter täcker de större delen av skon). Men de är på listan över tänkbara alternativ.
Ett par svarta högklackade stövlar (högklackade med mina mått mätt, dvs inte så jättehögt, men ändå). Bästa alternativet utseendemässigt, men de är inte alls sköna att gå i (eftersom jag hatar allt vad högklackat heter). Om jag ska ha de här på mig kommer jag att vilja ha dem bara under själva spelningen, och andra (sköna) skor när jag åker dit, på repet före spelningen, och när jag åker hem. Så gör jag ofta på spelningar, men det är förstås mindre praktiskt än om man kan ha samma skor hela dan. Det här är för övrigt nu det enda paret "finskor" jag äger, de enda som lyckades komma med i flytten eftersom de inte fick plats i påsen med de andra finskorna (den som troligen är slängd).
Hm, kängor eller stövlar, kängor eller stövlar...fram med skoputsen kanske, och se om jag kan få kängorna i acceptabelt skick...
"Nu vet jag vem du kan bli ihop med..."
Ringde min dyra moder och sa idag. Min mor har nämligen för vana att då och då ge mig förslag på lämpliga partners. Detta tycker hon behövs eftersom jag uppenbarligen är familjens svarta får vad gäller relationer. En syster gift, en i ett långvarigt samboförhållande...och så jag.
Så dessa förslag dyker upp ibland. Oftast är de bara en övertolkning av helt oskyldiga och högst icke-romantiska och icke-sexuella relationer jag har med män i min omgivning - om jag t.ex. nämner en manlig arbetskamrat för min mamma kommer oftast frågan "Är han singel?" eller någon variant på denna som ett brev på posten.
(Fast "som ett brev på posten" är ju nu kanske ett något förlegat uttryck i dagens IT-samhälle? Borde det kanske heta "som en "gilla"-klickning på facebook" istället? "Som ett tweet på Twitter"?)
(Och kommer jag nu att få jättemycket nya läsare av det här inlägget bara för att det innehåller ord som "relationer", "romantiska" och "sexuella"? Tänker närmast på vad som hände med läsarstatistiken när jag använde ordet "modeblogga" en gång. Tror det var när jag hade köpt ett par telemarkskängor).
Jaja. Jag kan åtminstone inte prata om manliga bekanta med min mor utan att de tolkas som potentiella framtida livskamrater. Detta gäller oavsett ålder, civilstånd eller sexuell läggning hos mannen i fråga, vilket inte är så konstigt eftersom min mor oftast inte vet något om detta - det sammanhang jag nämnt personen i är ju oftast inte relaterat till sådant, utan till t.ex. jobb (eller orkesterspel). Det är faktiskt så att det börjar bli roligt att se vilka förslag som dyker upp. Oftast gäller det dock som sagt personer som åtminstone jag känner (vilket är en anledning till att de inte presenteras med namn här), men nu övervägs tydligen även tv-personligheter, åtminstone sådana med uppenbart naturintresse.
Men Martin Emtenäs har redan en sambo, mamma. Bara så att du vet.
Men skam den som ger sig! Vem blir det nästa gång? Ska vi kanske ha en gissningstävling här på bloggen (mamma du får förstås inte tävla)? Inser förstås att det blir en svår tävling för bloggläsaren eftersom jag inte nämner folk vid namn här på bloggen särskilt ofta, så det är kanske lite svårt att hitta folk att gissa på...om man inte går in för tv-kändisar och liknande då. Men det tror jag var något av en engångsföreteelse, åtminstone tills "Mitt i naturen" byter till en annan manlig programledare, och det kan ju dröja lite (att hon då och då mumlar något om att anmäla mig till "Bonde söker fru" räknar jag inte).
Tillbaka till Högholmen
Inte kan man tro att det är mitten av september!
Men en liten vink om att hösten är på väg är de många höstspindlarna överallt.
Och de många svamparna överallt. Det här är vårtig röksvamp, namnet låter kanske mindre trevligt, men den är god.
Och att tranorna utnyttjade det fantastiskt fina vädret denna söndag till att lämna landet.
Det är inte alla som flyr fältet sådär förstås. Spindlarna stannar, inte bara höstspindlarna utan de andra också. I vassen hittade jag denna vackra och imponerande stora kvadratspindelhona.
Jag fick en myrhärmande hoppspindel av en art jag inte sett tidigare när jag slaghåvade i vassen, men tyvärr blev bilderna fruktansvärt suddiga eftersom den vägrade sitta still. Jag får göra ett nytt försök om jag får se sådana fler gånger, men vill ni se den lite tydligare än nedan kan ni till dess googla på Synageles venator. Gör det, myrhärmande hoppspindlar ser otroligt coola ut!
Jag fick också se jättemånga Hypomma bituberculatum, en otroligt snygg liten mattvävarspindel med rödorange framkropp och svart bakkropp. Jag hade aldrig sett arten förrän jag flyttade till Finland, men den är väldigt vanlig i vassbältena här. Den finns absolut i Sverige också och det är ingen ovanlig art, men jag har trots allt slaghåvande och dammsugande jag gjort i vassbälten i Upplands, Stockholms och Trosa skärgårdar som sagt aldrig sett den - och jag hade absolut kommit ihåg den om jag gjort det. Den är en trevlig finsk bekantskap!
Och ute på det där näset träffade jag en hjulnätspindel som jag inte vet vad det är. Och hade jag vetat att den inte skulle gå att bestämma efter en bild (något som oftast fungerar bra med de större hjulnätspindelarterna) hade jag tagit spindeln med mig. Som tur är så är det ju en nätspindel, vilket betyder att den är ganska stationär, så om inte boet blåst ner i stormen lär den finnas kvar ett tag till i alla fall - så jag ska försöka ta en tur tillbaka till Högholmen i helgen om vädret är någorlunda ok och leta upp den igen.
Spindeln bor i ett rör av ett hårt hoprullat löv.
Och på närmare håll ser spindeln ut så här.
Påminner mest om en orange Nuctenea tycker jag - men de är typiskt mörka, nästan svarta, och inte alls så variabla i färg som många andra hjulnätspindlar är. Det mest rimliga är kanske en ljus Larinioides patagiatus med ovanligt lite teckning (de är däremot otroligt variabla i både färg och teckning). Men den saknar även den enda teckning som verkligen brukar finnas på L. patagiatus, och jag har aldrig sett varken en sådan eller en Nuctenea i ett sådant här bo. Och de få arter jag vet gör sådana här bon ser den inte ut som. Mystiskt. Jag återkommer när jag löst mysteriet, vilket jag hoppas kunna göra (om jag bara kan hitta spindeln igen).
Bildgåtan
,
Frågan var alltså vad det här är och vem som åstadkommit det:
Och rätt svar är att det är ägg från ett djur som varit ganska flitigt förekommande på bloggen just i år: Bilden föreställer en guldögonsländas ägg. Allas vår Evinrude igen alltså.
Spindelsafari i vassen
"Jag vet var spindlarna spänna i vassen nät över vattnet" skrev Dan Anderson. Och det är lätt att veta en morgon med mycket dagg, som den igår!
Alla de ljusa fläckarna är spindelnät. Och då är det främst de som sitter högst upp i vassen som syns - det finns många många fler längre ner i vassen som inte syns så härpålite håll och lite ovanifrån (bilden är tagen från gångbron över sundet på bilden nedan).
Höstmorgnar med sol och dagg är toppenförhållanden för att titta på nätvävande spindlar - tyvärr har de dagarna hittills varit få, men i går var det så där helt perfekt. Somarvärme, sol, men jättemycket dagg. Så jag begav mig till de stora vassbältena i det smala sunder mellan Ramsholmen och Högholmen i det närbelägna naturskyddsområdet, för att samla lite prover och mäta lite spindelnät.
Blindsund är ett igenväxande sund nästan helt igenfyllt av vass mellan Ramsholmen till vänster och Högholmen till höger. Med en liten ränna för småbåtstrafik och en liten träbro över sundet (som varit på bild tidigare här i bloggen), som är ett populärt ställe för fågelskådning (många fåglar trivs i vassbälten).
Inne i vassbältenas ganska plottriga miljö är det normalt svårt att urskilja spindelnäten, men när det är så här mycket dagg blir det enkelt och man kan jobba effektivt. Fast man blir väldigt blöt, för vassen är över huvudhöjd och är även den förstå väldigt våt av dagg...
Och det gäller verkligen att passa på! Några timmar senare har daggen torkat och näten är svåra att hitta igen. Bilden nedan föreställer samma vassbälte som översta bilden.
Så det gäller att få så mycket gjort som möjligt medan det varar! Och njuta av de vackra näten förstås.
De allra flesta är förstås gjorda av Larinioides cornutus.
Hona.
Hanne.
Och en ovanligt gul hona.
Men det finns en del andra spindlar också i vassen, till exempel kvadratspindel. Just kvadratspindelns nät hör till de som normalt är svåra att upptäcka, eftersom de bygger sina nät på ganska låg höjd (ofta bara ett par dm över marken).
Och som alltid är det förstås de marina näringsflödena jag är intresserad av - i form av fjädermygg. Här en grön fjädermygga i ett Larinioidesnät.
Och en fjädermygga av samma art som hittills lyckats undvika att fastna i ett av de många spindelnäten.
Jag hade länge sällskap när jag jobbade av en smått besvärlig blodröd ängstrollslända. Den envisades med att hovra precis framför ansiktet på mig, surra mig i håret och sitta på mina armar och händer. Ibland flög den bort och fångade en fluga, men den kom genast tillbaka och satte sig på min arm medan den åt. Intressant, och den här arten är förvisso trevlig att titta på eftersom den är väldigt vacker, men det är inte helt enkelt att jobba med en trollslända på handen eller hovrande precis framför näsan.
Tillbaka i orkestervärlden
Nivån var inte att jämföra med mina Stockholmsorkestrar, vilket var att vänta i en liten by på finska landsbygden, men det var roligt att få spela i alla fall. Och eftersom orkesternivån är vad den är så hamnade jag på förstastämman vilket innebär att jag har tillräckligt att göra för att vara nöjd. Vi gick hårt ut (efter fyra månader utan orkester) med bl.a. Holsts svit i ess, som alltid är rolig att få spela, i synnerhet förstakornettstämman.
Men oj vad jag kommer att sakna de där stora brassbandsstyckena, som Paganini variations, Blitz och liknande, där man verkligen måste tänka på precis allt man gör! Det här stycket, Curnows "Trittico", ska förresten spelas som obligatoriskt teststycke i elitklassen på SM i år:
http://www.youtube.com/watch?v=kIuVJmeAPVY
Jag har ju bara spelat det en gång, nu när jag hälsade på, men mitt intryck var att det inte var så rysligt svårt som det kanske borde vara i elitklassen (eller var det bara för att jag spelade horn?) - men det har klagats en del i bandet tidigare år på att de obligatoriska teststyckena är lite för enkla. Det kanske är en tanke hos arrangörerna, att välja teststycken till elitklassen som egentligen ligger strax uder elitnivå så att alla banden i klassen har möjlighet att verkligen spela dem bra? Men risken är ju att det blir svårt att döma om alla så att säga klarar av att spela stycket felfritt och bra - det blir små marginaler som skiljer. Men Trittico är ett fint stycke i alla fall.
Inte riktigt i samma klass som till exempel Bourgeois "Blitz" vad gäller svårighetsgrad:
http://www.youtube.com/watch?v=BA6-sQyntlw&feature=related
Inspelningen ovan kommer förresten från de Belgiska nationella mästerskapen, vilket visar att tävlingsledningen där lägger ribban lite högre än vi gör i Sverige...och det är väl kanske därför det klagas på det här, att vi i Sverige faktiskt borde hålla samma svårighetsgrad i tävlingar på nationell nivå som man gör i övriga Europa.
Kommer att sakna HvMK Södertörns (f.d. Sjövärnskårens musikkårs) figgande och marschspelande också, och petigheten med marscherna och den gamla svenska sättningen (känns konstigt nu att spela i en orkester utan esskornett). På repet i går spelade vi inte en enda "marschmarsch" och det är nog ganska få gånger jag varit med om det på ett rep med en symfonisk blåsorkester! Troligen aldrig under tiden i Stockholm. Men Pojoorkestern måste väl spela marschmarscher kan man tycka även om de inte marscherar? Fast ärligt talat kan jag av andra interna anledningar tycka att det är skönt med en liten paus från just dem...
