Lovade kusin Tina att blogga om mitt nyliga inhopp i svensk radio, så varsågoda!

Häromdan var jag i Göteborg en hastig dagstur för att prata om spindlar i radio. Det hela kom på lite plötsligt (dock inte lika plötsligt som förra gången jag pratade spindlar i radio, förrförra julen) men blev väldigt trevligt.


Passar ju bra att prata spindlar nu när de äääntligen börjat titta fram här. Nedan en av årets första vargspindlar.

Jag blev uppringd av SR som ville göra en spindelspecial i programmet "Christer" i P3. De ringde egentligen redan på torsdagen, men eftersom jag tillbringade torsdagen i fält med att reka lokaler inför en exkursion i samband med ett kommande semiarium på jobbet (se förra inlägget) så missade jag samtalet, så de fick inte tag i mig förrän på fredagen då jag blev ombedd att komma och prata spindlar i Göteborg tisdagen efter. Eftersom jag inte hade tid att vara borta länge krävdes en del logistiska undersökningar för att utröna om det var möjligt att åka fram och tillbaka från Ekenäs till Göteborg samma dag, och det visade sig att det var det. Så jag åkte hemifrån i tisdags morse i regn och snö för att hinna med ett plan så att jag var i Göteborg till lunch där jag blev hämtad med taxi på flygplatsen (lyxigt värre för en fattig postdocforskare) och körd till radiohuset. Där blev jag bjuden på lunch för att sedan träffa radiofolket och Christian från universeum, som kom med spindlar som skulle vara med i programmet (fast jag hade tagit med mig ett par också, för att vi skulle ha något annat än bara de där stora och farliga djuren man oftast visar upp på djurparker och liknande). För även om de förstås inte syns i radio så var det viktigt att det verkligen skulle vara spindlar med i en spindelspecial. 

Och mycket spindlar blev det! Med oss i studion hade vi fågelspindeln Spreta (en Grammostola rosea, samma art som mina spindlar Kerstin och Lisbeth alltså), en brasiliansk vandringsspindel, en amerikansk svart änka, en europeisk svart änka, ett par husspindlar, en darrspindel (egentligen två, för jag hade en med mig också men vi nöjde oss med Universeums eftersom den var mycket större än min), en vargspindel (Pardosa förstås) och en amplypygid (som inte är en spindel men väl ett spindeldjur (vet ni inte hur en sådan ser ut, bildgoogla gärna på Damon diadema för de är verkligen helt otroligt coola djur!). Det var inte utan att programledaren Christer var smått nervös med alla dessa åttbeningar omkring sig...

Och sen pratade vi spindlar. Lyssnade på lyssnarhistorier den ena värre än den andra, svarade på lyssnarfrågor, artbestämde inskickade spindelbilder, och Christian och Spreta hade en liten terapisession med en inbjuden spindelrädd gäst. Och det hela blev nog rätt bra, åtminstone om man ska döma av aktiviteten på SRs hemsida där det ligger en del bilder och filmer från programmet, förutom att man förstås kan lyssna på själva programmet i efterhand. Vill ni lyssna så finns det här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3130&artikel=5066977 


Efteråt agerade jag bärhjälp vid transporten av spindlarna (och amplypygiden) tillbaka till Universeum, och fick en bakom-kulisserna-visning av spindeldjuren som finns där och krypen i utställningen under den stund som var kvar av eftermiddagen. Väldigt trevligt! Vädret var dessutom strålande i Göteborg, de påstod att det snöat samma morgon men av det syntes inte ett spår när jag kom dit.

Sen åkte jag taxi till flygplatsen, flög till Helsingfors, och körde hem till Ekenäs. Hade hellre åkt tåg till och från Helsingfors än kört bil men planet var förstås framme för sent för att jag skulle hinna med sista tåget till Ekenäs så Laban fick också en liten resa. Kom hem halv ett, till den finska våren med en ynka plusgrad (lite skillnad mot vårvädret i Göteborg...).

Det var det. Nu blir inte nästa offentliga framträdande förrän på det där seminariet i maj (se förra inlägget). Vad gäller offentliga framträdanden i egenskap av biolog alltså - för på söndag väntar konsert med orkestern, med uruppförande av syster Petras nykomponerade solostycke Archipelago på flygelhorn. 


Och som avslutning, vad tycks om den här skönheten? Som är en snabblöparspindel vid namn Philodromus margaritatus.

Dagens arbete har bestått i rekognocering inför den exkursion vi ska ha på jobbet i samband med ett seminarium om vattenrening. Så jag, kollegerna Kaj och Rolf, samt kommunens miljöansvarige och en annan naturvårdare har rekat en lämplig runda i trakten. Vädret har varit fint de senaste dagarna, så jag hade ju hoppats på att det skulle vara det även denna dag - vilket i så fall kanske hade kunnat resultera i de där vargspindlarna jag vill ha tag i som inte hade kommit fram i påskas. Föredraget är ju imorgon, bevars, och fortfarande inga spindlar!

Men exkursionsplanen verkar bli ganska trevlig tycker jag, i synnerhet om vädret är bra (och förhoppningsvis är det ju lite vårligare i maj än det är nu).

Turen startar i Ekenäs och går först till vår närmaste skärgårdsö, Skärlandet, där planen är att vi ska titta på fina strandbetesmarker på Baggö och prata om landskapsvård, naturliga buffertzoner, vattenandelslaget på ön, med mera. Dessutom är det en av våra projektöar i EU-projektet och det är ju trevligt att besöka åtminstone en av dem (de övriga är lite för långt bort, hade vi åkt till någon av dem hade vi inte hunnit med något annat alls samma dag).

Baggö hamn. Fortfarande is på havet.

Från Skärlandet åker vi en liten slingrig väg till Snappertuna, en liten by där vi gör ett studiebesök på ett väldigt litet reningsverk. Sen går vi ner till Raseborgsån strax intill där vattnet från reningsverket hamnar efter rening, och promenerar sedan till den närbelägna Raseborgs slottsruin för lunch på caféet där. Caféet är dock ingen ruin, det är bara från 1800-talet och därmed ca 500 år yngre än slottet...Ekenäs är en ort som ingår i "Raseborgs stad" (=kommunen), fast någon egentlig Raseborgs stad existerar inte. Det egentliga Raseborg är denna medeltida slottsruin från 1300-talet.

Efter lunch och kanske ett turistbesök i borgen fortsätter turen till dagens sista färdmål - en anlagd våtmark för vattenrening. Där traskar vi omkring ett slag och får ett föredrag om våtmarken och hur den fungerar, och sen går färden tillbaka till Ekenäs. 

Vintrig våtmark...




...men inte helt vintrig! Vide ung sover inte längre (fast egentligen tror jag att det här är sälg?)!

Och tussilagon blommade i massor! De första jag ser i år.

Och de var inte de enda vårtecknen. Trots att vädret var grått och trist hittade jag en fläck (bara där, ingen annanstans) med massor av tappra vargspindlar som trotsade kylan! Äntligen! Ett par av dem får följa med mig till Åbo imorgon, för naturligtvis är de Pardosa. Och jag är imponerad av hur aktiva de var trots att det var kyligt och absolut ingen sol alls.

  

Efter den förra långa vintern trodde jag ju i min enfald att det skulle bli vår tidigare i år eftersom vintern inte varit lika lång och hård. Men istället har det i Finland blivit en evighetslång vårvinter, där snön och isen hänger sig kvar och bara smälter sakta sakta liiite i taget. Den riktiga vintern har varit över ganska länge nu, men det är fortfarande knappt man kan kalla det vår utan det är snarare något mittemellan. Det verkar inte bättre än att man får vänja sig vid att det där med att julen varar än till påska ska tolkas bokstavligt här i Finland, åtminstone vädermässigt. Faktum är att jag (eftersom jag firade jul i Skåne) faktiskt fick en betydligt vitare påsk än jul. Bara det.

Men vintern börjar ge sig på riktigt nu, och under påskhelgen hade jag tänkt ta tillfället i akt att göra en utflykt till ett närbeläget strövområde. Jag hade föreställningar om en promenad i vårsolen, med snösmältning, fågelsång och de första vargspindlarna tittande fram ur löven. De där vargspindlarna var speciellt viktiga eftersom jag har ett föredrag i Åbo imorgon om mitt doktorandprojekt, och jag hade velat ha med mig en liten vargspindel i släktet Pardosa dit (eftersom de liksom är huvudpersonerna i mitt doktorandprojekt). Och nu när snön äntligen börjar försvinna på allvar så börjar det bli dags för dem att komma fram! Så förhoppningarna var höga, men blev grymt svikna. Eller nåja, fåglarna sjöng åtminstone.

Jag och Laban begav oss alltså till Västerby strövområde, ett stort sammanhängande område med barrskog och myrar där jag aldrig varit förr, och tanken var att köra en bit in i området så att jag liksom kunde utforska det inifrån och inte behövde börja längst ut i ytterkanten. Det visade sig vara lättare sagt än gjort...Vägarna i området visade sig vara bara små skogsvägar med djupa diken på sidorna (totalt omöjligt för två bilar att mötas, jag mötte som tur är bara en och det var precis vid en korsning). Jag hade ju hoppats att vägarna vid det här laget skulle vara farbara och det var de - men de var fortfarande snö- och istäckta så det gick långsamt fram. Jag hade siktet inställt på en parkeringsplats som fanns utsatt på kartan, men den visade sig inte existera den här tiden på året. Det fanns en öppen glänta, men det var så mycket snö där att det var omöjligt att ställa en bil någon annanstans än på själva vägen (dvs blockera vägen helt). Så jag gav upp det, och det var om jag får säga det själv mycket bra gjort av mig att alls lyckas vända bilen och komma därifrån utan att köra fast (eller ner i dikena).

Så jag fick nöja mig med lite rotande efter spindlar vid en liten sjö i utkanten av området där man kunde parkera utan problem eftersom det fanns en badstrand som säkert är välbesökt på sommaren. Sjöstränder är ju också ett bra spindelletarställe, men det visade sig tyvärr fortfarande vara för tidigt. Så där det borde funnits bilder på årets första vargspindlar blir det nu istället bilder på is. Varsågoda! Påsktid i Finland!


Den här sjön heter Grabbskog Storträsk (kunde de inte bestämma sig för om den är ett kärr eller ett träsk?). Den har en fin liten badplats (istäckt) med sandstrand (istäckt) och är säkert trevlig att bada i när det blir sommar (och isen försvunnit). Detta ska absolut undersökas längre fram - det går ju inte att säga så länge isen ligger kvar, men jag hoppas på en fin näringsfattig humös sjö (brunvattenssjö), såna gillar jag att bada i. Dessutom kan det vara roligt att leta kryp i dem. 

Ja, och mer spännande än så här blir det inte. Nu följer bilder på is, eftersom det var den främsta behållningen denna dag. Alla tagna i denna sjö (på denna sjö?).

 

Årets första spindel sedd utomhus blev i år en liten zebraspindel, som skuttade runt på husväggen i solen.

..är det snart! Soliga dagar är det nu nästan så att man kan äta frukost på balkongen (den är ju inglasad så den blir ganska varm när vårsolen står rakt på även när det bara är några plusgrader ute) - eller, man hade kunnat om man klätt på sig ordentligt.  Och det är skönt när man kan det - min lilla etta med kokvrå blir ju liksom ett rum större när man kan använda balkongen, som är ganska stor.


Bild tagen förra våren (maj tror jag) - så här vårligt är det ännu inte i år. Det är fortfarande snö därute.

Så...dags att börja fundera över vad som ska odlas på balkongen i år. Förra året gick det ju inget vidare alls, balkongen drabbades först av en invasion av spinn och sen bladlöss på det - så de växter som inte spinnen tog hand om tog bladlössen. Jag hade en praktfull gurkplanta med massor av gurkor på gång, ett par chiliplantor som övervintrat från året innan som producerade mängder av frukter, en paprikaplanta, ett par tomatplantor, tre jordgubbsplantor, diverse löksorter, sockerärter och lite annat. Och en hel del blommor. Det mesta gick åt och det som överlevde gjorde det bara nätt och jämt. Den totala skörden på balkongen blev en enda sockerärta (en ärtskida alltså), lite purjolök och vårlök, några få jordgubbar och ganska mycket chili (men även de plantorna strök med till slut tyvärr). Den enda växt på balkongen som gick helt oberörd genom alla skadedjursangrepp var min kannranka, som tydligen är en effektiv skadedjursbekämpning i sig själv (men tyvärr bara på sig själv). Kan tänka mig att den åt gott hela sommaren...

Jag hoppas att det går bättre i år, men har inga stora förhoppningar. Problemet med en inglasad balkong i söderläge är att värmen ger perfekta förhållanden för skadeinsekter, medan glaset och värmen gör det svårt för rovdjur som normalt hade ätit upp en stor del av skadedjuren ute i ett trädgårdsland att kolonisera. Det behövs mer spindlar på balkongen, helt enkelt! Så strategin för i år är att försöka hålla fönstren så öppna det bara går, plocka in vissa arter som gillar bladlöss om jag ser dem ute, samt att försöka skapa bra rovdjurshabitat på balkongen. Men om det räcker är jag tveksam till. Och kemisk bekämpning vill jag inte ta till.

I alla fall är det dags att fundera på vad som ska sås. Förra året var jag ju dessutom ganska sent ute med att så något eftersom jag flyttade i april, men det behöver jag ju åtminstone inte vara i år. Ett annat problem hos mig är dock att det är svårt att förså något inomhus eftersom det är för mörkt - jag har ju bara ett ordentligt fönster, och det är innanför balkongen. Mina krukväxter är sorgligt överrens om att det inte kommer in tillräckligt med ljus i lägenheten, så jag försöker nog så ute på balkongen från början och hoppas att det blir många soliga dagar (för det blir ju som sagt ganska varmt därinne bara det är sol).


(det här är alltså förrförra årets tomatplantor...)

När Petra körde hit Laban (bilen) fick hon med sig en fripassagerare från Skåne, konstaterade vi dagen efter då en liten beige spindel kom klättrande inne i bilen. Troligen är det en juvenil rovspindel, en såvitt vi vet, men det kan ju finnas fler -det är förvisso inte ovanligt att spindeljuveniler övervintrar i bilar. Och tur att det åtminstone är en art som redan är vanlig här så att jag inte behöver ha dåligt samvete för att introducera främmande arter till Finland!

Men är det inte lite intressant ändå hur spindlarna är överallt? När jag flyttade in i min lägenhet här i Finland, vad är det första jag ser när jag kommer in i lägenheten? En spindel. Och när jag skaffar en bil, vad dyker upp första gången jag kör den? Ja, just det. Man kan ju hoppas att det betyder tur eller nåt.

Om jag ser till den lilla rovspindeln längre fram när det är lite varmare ute så har jag som tur är åtminstone ett perfekt rovspindelhabitat i en glänta bakom huset där jag kan släppa den. Den gläntan är en så bra rovspindellokal att jag har allvarliga funderingar på att försöka hitta på något trevligt litet forskningsprojekt om rovspindlar som går att göra där - det är ju så nära att det är lätt att besöka ofta också. Frågan är bara vad? Det finns redan mycket forskning gjord om dem på i synnerhet uppvaktningsbeteenden och ungomvårdnad eftersom de har väldigt intressanta sådana beteenden, så det vore kul med något annat. Till exempel något mer jaktbeteenderelaterat. Hmm...Men det vore faktiskt kul att bara göra en regelrätt spindelinventering i gläntan, för där finns rätt mycket kul även om rovspindel nog är en av de allra vanligaste spindelarterna där.


                      Rovspindelhona i gläntan bakom huset, med fler rovspindlar på gång. 

I helgen var Petra här på besök, vilket förstås var väldigt trevligt trots det begränsade nöjesutbudet i Ekenäs. Dessutom kom Laban hit (Petras f.d. bil alltså, för den som inte känner till Laban sen tidigare), till skillnad från Petra för att stanna, så nu är jag bilburen också. Och fick jättefina pyssliga födelsedagspresenter i förskott av systrarne, tack så mycket! Nu ska det tovas och virkas! Och dessutom fick jag ärva fina felköpta kläder från Petra som passade mig perfekt - Petra, hur i all världen kunde du tro att de skulle passa dig egentligen?

Stackars Petra fick köra hit från Åbo i halt och snöigt finskt vinterväder, men efter telefonguidning genom Ekenäs (eftersom hon bara lyckats skriva ut halva vägbeskrivningen hit) kom hon till sist fram. Vi har ägnat helgen åt lite misslyckat turistande i Ekenäs och Fiskars, samt lite trumpetspel, virkning och melodifestval (nöjesutbudet är ganska skralt i Ekenäs vintertid...). 

Tyvärr visade Ekenäs sig från sin allra sämsta sida - riktigt tråkigt grått väder och jättehalt överallt (det är för tillfället blankis på alla gångbanor, parkeringar och många gator i Ekenäs), vi var dessutom på stan liiite för sent på lördagseftermiddagen (dvs ett-tvåtiden) så det mesta var stängt. Tyvärr har inte affärsinnehavarna i Ekenäs fattat att folk som jobbar inte har tid att handla om butikerna stänger före fyra på vardagar och att det därför kanske vore bra att ha öppet på lördagseftermiddagar...men de lever väl så mycket på sommarturismen att de struntar i vad som händer på vintern och väljer öppettider som är bekväma för dem själva snarare än för kunderna.

Vi gav snart upp Ekenäs centrum och åkte och spelade trumpet i seminariet i stället, ett nöje man får passa på att njuta av medan man kan eftersom seminariet snart kommer att bli bibliotek. Så det gäller att utnyttja helgerna till trumpetövande nu i mars-april!

Det var kanske oklokt av oss att missa detta sällsynta tillfälle, men vi hoppade sen över konserten med Sanna Nielsen och Ekenäs manskör. Lördagskvällen ägnades istället åt virkskola/krokningsskola och melodifestivalen.

På söndagen gjorde vi en tur till Fiskars, där tyvärr det som inte var stängt för årstiden eller stängt för att det var söndag var stängt för renovering. Men några få  butiker var öppna, vädret var strålande och bruksmiljön är väldigt fin - det hade varit trevligt att promenera där om det inte varit så väldigt halt, och vi såg bl.a. vad jag är nästan helt säker på var en strömstare i Fiskarsån (tyvärr flög den så fort man fick syn på den, så vi fick ingen bra titt).

Sen tog Petra tåget till Helsingfors för hemfärd, och jag och Laban åkte på orkesterrep i Pojo där jag spelade Petras nyskrivna solotrumpetstycke på flygelhorn till allas belåtenhet, så nu är det inte längre ett trumpetsolo utan ett flygelhornsolo. Måste bara lyckas spela de få högre tonerna snyggt - flygelhorn låter väldigt bra i lågt register men det är svårt att få det att låta vackert på höjden, höga toner blir lätt lite tunna, klanglösa och tråkiga. Måste öva (i seminariet, där man kan föra väsen ordentligt, så länge det går). 

---

Spenattofu med nudlar

Petra efterfrågade receptet till lördagens middag, en rätt som är lite halvt standard härhemma i både vegetarisk (vegansk) och ickevegetarisk form och i allehanda varianter, men som den här gången blev mer än vanligt improviserad på grund av viss avsaknad av ett par av basingredienserna (spenat!) i affären. Men det blev rätt bra ändå. Jag skriver receptet här ifall någon annan vill testa:


(alla mått är ungefärliga eftersom det hela är lite på en höft sådär)

1 paket tofu (kan säkert bytas ut mot t.ex. sojabitar av något slag)
1 knippe grovhackad bladspenat (fast det fick jag inte tag i så det blev fryst hackad spenat)
2-3 hackade salladslökar (fast det fick jag inte tag i så jag använde purjolök) 
en bit squash skuren i småbitar
något tiotal sockerärtor skurna i halvor
2-3 grovhackade eller skivade klyftor vitlök
ca 40 ml olivolja eller annan matolja
ca 2 tsk sesamolja
ca 40 ml japansk soja (glutenfri om man är Petra eller lagar mat till Petra)
1 hackad chilifrukt
lite cayennepeppar
lite salt

risnudlar (funkar förstås med ris också om man hellre vill ha det)

Värm oljorna, chilin och cayennepepparn i en stek- eller wokpanna. Stek löken, vitlöken, squashen och tofun lite i oljan. Stoppa sen i först sojan (blanda ut ordentligt) och sen spenaten och sockerärtorna. Koka ett par minuter tills spenaten är mjuk. Koka nudlar och rör ner dem i den färdiga spenattofuröran. Smaka - egentligen ska sojan räcka för att det ska bli salt nog, men det beror på vilken soja man har så eventuellt kan man behöva salta lite extra.

Vill man vara avancerad kan man torrosta sesamfrön och strö ovanpå.

Om man som jag använder hackad spenat och tofu som råkar smula sönder sig rejält (vet inte om det berodde på tofun eller på att den varit fryst?) så blir resultatet en hopgojsad röra. Vilket inte är något fel i sig, men egentligen ska det inte vara så. Det blir bättre (och mer spenatsmak) om man använder hel bladspenat (notera: inte babyspenat som man har i sallad), och man kanske ska vara lite försiktig så att tofun inte faller i småsmulor (eller använda sojabiffar eller liknande). Grönsakerna (utom löken och vitlöken, de måste vara med) kan man förstås byta ut mot något annat om man vill, men det blir bäst med sådant som är lite neutralt i sig själv men suger åt sig andra smaker bra, som t.ex. squash (svamp som champinjoner eller shitake passar också bra i det här, om det inte är Petra man lagar mat åt).

Är man inte vegetarian eller vegan och vill ha kött i kan man byta ut tofun mot hel fläskkarré i bitar, det blir jättebra (man ska dock vara försiktig med torrare kött eller kyckling som inte funkar lika bra alls). I så fall steker man köttet med oljan, lök och kryddor först och plockar ur det ur pannan och lägger det åt sidan innan man stoppar i sojan, spenaten och andra grönsaker. Sen kokar man spenaten och andra grönsaker klart och rör i köttet allra sist tillsammans med nudlarna. 

I går var jag och fyra jobbkolleger på möte i Korpoström på ön Korpo i Åbolands skärgård. Mötet var intressant, även om det var lite snålt med tid för frågor, diskussion och allmänt mingel, men vi få som stannade kvar över natten hade en trevlig samtalsstund efteråt på kvällen. Då lärde jag mig intressanta saker om fisk som t.ex. att finlandssvenskarna finner det MYCKET upprörande att svenskar i stort sett inte äter siklöja utan bara rommen (de har rätt, siklöja är en laxfisk och därmed en utmärkt matfisk), och att många fiskar har andra namn på finlandssvenska än på sverigesvenska (vilket gör det lite smått besvärligt att prata med fiskare och det är irriterande att framstå som okunnig om fiskarter som man faktiskt kan egentligen).

Korpo var också väldigt fint, det är inte en av våra projektöar så jag har inte varit där tidigare. Vinterskärgården överlag är fantastiskt fin och det är svårt att förstå att det är så svårt att lyckas med någon form av vinterturism här! Turism är idag huvudnäringen i skärgården, men man får bara besökare hit om sommaren så även om man har gott om besäkare då är det ändå svårt att få det att gå ihop sett till hela året. Men det är konstigt att det ärså svårt att få hit folk på t.ex. sportlov och så - för även om vädret förvisso kan ställa till det vad gäller förbindelserna till öar dit man bara kommer med båt, så går ju ändå vägfärjorna i stort sett utan problem annat än under extrema väderförhållanden, så till de öar som har så fasta förbindelser går det oftast lätt att ta sig även vintertid. Och det finns ju enorma möjligheter därute vad gäller vinteraktiviteter av alla möjliga slag, dessutom är det är ju så vackert! Se själva, här kommer lite bilder.

Vinterskärgård. 




Vägfärjorna hade inga problem att ta sig genom den här packisen, vilket jag tyckte var ganska imponerande!




 
  

I Korpoström finns denna väldigt söta väderkvarn. Som jag lärt mig av Kaj heter "mylla" (nä, inte mölla, bara nästan) på finlandssvenska. De är dessutom mer konsekventa än vi och kallar även vindkraftverk för myllor, vilket jag tycker är helt rätt för både principen och ändamålet är ju faktiskt exakt detsamma - utvinning av vindenergi med hjälp av en propeller.




Lördag morgon var fantastiskt fin så jag tog en promenad med kameran i Korpoströms hamn i väntan på att hotellfrukosten skulle serveras (för föräldrarna som hälsat på i Ekenäs kan jag informera om att hotellfrukosten på skärgårdscentret i Korpoström är mycket bättre). 

Korpoström. I ett sjöslag här (kan man verkligen kalla det "sjöslag" i ett så här smalt sund?) besegrades för övrigt den svenska skärgårdsflottan av ryska flottan 1743, har jag lärt mig. I dag är dock fortfarande svenska huvudmål på ön (och i större delen av Åbolands skärgård) och Åbo akademi, världens enda svenskspråkiga universitet utanför Sverige, har en forskningsstation här. Så ryssarna kanske vann slaget men så värst mycket kulturellt inflytande har de då inte haft. 




Mycket bryggor men tomt på båtar förstås, förutom en lite större.







Båthus som hamnat lite på sniskan.




Bojar i massor.













Alen har hängen och blommar snart. Det är ju ändå mars!




Och så några sista vintermorgonbilder.

Sen jag började jobba med spindlar har jag över åren fått fler och fler frågor om spindlar, både från bekanta och från helt okända människor. Oftast är det så att någon hittat en spindel som man blivit nyfiken på (eller rädd för) och undrar vad det är. Med tiden har vissa mönster börjat utkristallisera sig - ska se om jag inte kan göra lite statistik på det här nån gång för det hade varit ganska intressant.

Det första mönstret som märks är att vissa spindlar är klart överrepresenterade bland frågorna. Det är väntat att det är så. De allra flesta frågor jag får handlar om vanliga arter som lever nära inpå människor, i hus och trädgårdar, och de handlar också oftast om spindlar som på ett eller annat sätt har ett lite mer uppseendeväckande utseende med avseende på storlek, färg eller teckning. Det här är förstås helt förväntat. Klart att man får fler frågor om arter som oftare än andra kommer i kontakt med människor, och som har ett utseende som man lättare lägger märke till. Inget konstigt med det. Det är också vanligt att jag får frågor om ifall de större arterna är giftiga eller farliga.

Men ett betydligt intressantare mönster är att många av de som ställer frågor om arter som är riktigt stora med svenska mått mätt, eller om arter som är spektakulära vad gäller färg och teckning, även frågar om spindeln verkligen är svensk eller om det är något utländskt som kommit hit av misstag.

Det tycker jag är intressant. Folk förväntar sig alltså inte att vi har såpass stora spindlar som vi har i Sverige, trots att många av de vanligaste arterna vi har i vår direkta närhet faktiskt är bland de större svenska arterna. Som till exempel husspindlar och stora hjulnätspindelarter. Varför förväntar vi oss att svenska arter ska vara pyttesmå bara för att vi inte har något ens i närheten av en fågelspindel i storlek? Visst har vi inte så stora spindlar - men varför tror folk att de vi har ändå ska vara ännu mindre än de faktiskt är?

Detsamma gäller färger och teckningar. När folk frågar om en spindel som är bjärt färgad eller distinkt tecknad får man ofta även frågan om det verkligen är en svensk spindel. Man förväntar sig uppenbarligen att alla svenska spindlar är gråbruna och tråkiga bara för att man bor i ett land långt norrut, Och visst finns det ett visst mått av sanning i det - men bara delvis. Självklart finns det fler färggranna arter i tropikerna - men artantalet där är också så mycket större att det automatiskt blir fler med mer färg bara därför. Jag tror inte att vi egentligen har färre "vackra" arter häruppe i Norden än man har i varmare länder sett i proportion till hur mycket färre arter vi har här. Men det är intressant att folk tror det, och det är i synnerhet intressant eftersom de mer uppseendeväckande arterna är så tydligt överrepresenterade bland det som folk lägger märke till och frågar om - det borde ju bli tvärtom då, att man tror att vi har en större andel sådana spindlar än vi faktiskt har? Men nej, det är tvärtom, det man ser betraktas inte bara som undantag från någon slags gråbrun-och-tråkig-regel, utan som något som inte borde finnas här alls.

Jag borde slänga upp bilder på ett gäng sådana här arter här, men jag har inte bilder på de flesta av dem. Men här nedan kommer en liten lista på sådana spindlar jag blivit ombedd att artbestämma och där den som frågat vid något tillfälle (för många av de här har jag fått frågor om flera gånger, vissa riktigt många gånger) dessutom undrat om det verkligen är en svensk spindel. Bildgoogla dem gärna (på det latinska namnet) - de är verkligen vackra! Men jag häpnar ärligt talat över att folk faktiskt blir så tagna av dem att de genast tror att det måste vara något som kommit hit av misstag från ett tropiskt land där alla spindlar förstås är tecknade i alla regnbågens färger (de flesta av de här är inte ens särskilt färgglada - många har bara distinkta teckningar). Snacka om att man underskattar det som finns i vår egen natur...

Micrommata virescens, hona (knallgrön)
Misumena vatia, hona (knallgul, den jag fick frågan om alltså. De kan ha andra färger också)
Philodromus margaritatus (distinkt svartvit teckning)
Tibellus oblongus (hyfsat stor med lite ovanlig kroppsbyggnad)
Evarcha falcata, hanne (distinkt brun/svart/beigevit teckning, delvis med metallglans)
Salticus scenicus (distinkt svartvit teckning)
Arctosa cinerea (stor )
Dolomedes fimbriatus (stor, distinkt tecknad i brunt och gulvitt) 
Tegenaria atrica (stor)
Enoplognatha ovata (grön framkropp och ben, mörkrosa bakkropp. Finns även med vit bakkropp eller vit med rosa band) 
Pachygnatha clercki (distinkt teckning i mörkbrunt och vitt)
Araneus quadratus (stor, i det här fallet dessutom klart ljusgul men kan ha många olika färger)
Araneus marmoreus (i det här fallet orange med vita teckningar, kan ha många olika färger)

Grön bladspindel, Micrommata virescens. Är som namnet både på svenska och latin antyder grön. Väldigt grön. Med vita ögonfransar runt vart och ett av de åtta ögonen. 




Zebraspindel eller harlekinspindel, Salticus scenicus. En svartvit klassiker med högt underhållningsvärde.




Kärrspindel, Dolomedes fimbriatus. Stor spindel med långa kraftiga ben (gör att den ser ännu större ut än vad den faktiskt är) och vacker teckning.




Kvadratspindeln (Araneus quadratus) blir ganska stor, och kan ha många olika färger som ofta är ganska klara. Här vitt. färger 



 många av dem faktiskt inte alls bland de mer färgmässigt spektakulära av de svenska spindlarna (fast vissa är det absolut). Här är några andra väldigt färggranna eller på annat vis uppseendeväckande arter där jag ALDRIG fått frågan om de inte är svenska, och de allra flesta har jag aldrig ens blivit ombedd att artbestämma:

Atypus affinis (ENORMA framåtriktade käkar. Mycket ovanlig)
Eresus niger (hona stor och helsvart, hanne med knallröd bakkropp med svarta prickar. Mycket MYCKET ovanlig)
Micrommata virescens, hanne (hannen är ännu mer färggrann än honan, gul och röd bakkropp, knallgrön i övrigt)
Thomisus onustus, hona (mycket ovanlig)
Diaea dorsata, hona (distinkt tecknad, vackert grön med brun bakkropp med tydliga ljusa band på sidorna)
Philodromus dispar, hanne (riktigt mörkbrun med metallglans och ljusa band på sidorna. Honan är dock brunbeige)
Pseudicius encarpatus, hanne (distinkt längsgående svartvit teckning. Mycket ovanlig)
Aellurillus v-insignitus, hanne (distinkt mörkbrun-ljusbrun teckning med tydligt "v" i pannan)
Eophrys frontalis, hanne (leta bilder framifrån - röda "glasögon" runt alla 8 ögonen och vita tofsar på palperna. Pytteliten.)
Eophrys petrensis (ännu mer rött i ansiktet än E. frontalis och ännu större vita tofsar - pompons! Pytteliten.)
Heliophanus spp. (flera kopparfärgade arter med metallglans, en del med vita teckningar och/eller neongula palper)
Phlegra fasciata (distinkt längsgående teckning i mörkbrunt och ljusbrunt/grått)
Synageles venator (myrhärmande, teckning i rött, svart och lite vitt)
Myrmarachne formicaria (myrhärmande, teckning i rött, svart och lite vitt, hannar med ENORMA käkar.)
Alopecosa cuneata (distinkt teckning i brunt, vitt och svart, hannar med stora svarta klumpar på frambenen)
Arctosa perita (distinkt teckning i brunt och beige)
Pisaura mirabilis (stor, gråbeige men ibland med skarpt orange eller gult mittband längs kroppen)
Achaearanea lunata (distinkt detaljerad teckning i vitt och röda/orangea/rödbruna nyanser på mörk botten. Ganska liten.)
Achaearanea riparia (distinkt detaljerad teckning i vitt och röda/orangea/rödbruna nyanser på mörk botten. Liten.)
Theridion pictum (distinkt rödvit teckning på mörk botten. Liten.)
Pachygnatha degeeri (distinkt teckning i mörkbrunt och vitt, tydligare än P. clercki)
Meta menardi (stor)
Araneus alsine (orange med små ljusa prickar)
Araniella cucurbittina (knallgrön bakkropp)
Hypsosinga spp. (alla arter i släktet har distinkta teckningar i gult eller vitt på mörk botten)
Singa hamata (distinkt teckning i glvitt på svart botten)
Argiope bruennichi, hona (stor, distinkt gulsvartvit teckning på bakkroppen - getingrandig)
Linyphia spp. (många arter i släktet har distinkta svartvita teckningar. Många är dock små!)
Hypomma bituberculatum (knallorangeröd och svart, hannar med ögon på svart upphöjd knöl. Pytteliten.) 


Inget märkvärdigt färgmässigt, men annars har tapetserarspindeln (Atypus affinis) ett utseende som verkligen kontrasterar mot allt annat i Sverige. är det någon spindel man skullemisstänka inte vore svensk så är det den här. Men det här är inte en spindel man får se om man inte verkligen letar efter den.




Heliophanus spp. Ser inte alls lika häftig ut på bild som i verkligheten - men de där palperna är verkligen lysande neongula!




Micaria formicaria, hanne. Har ni inte sett en myrhärmande hoppspindel (på riktigt alltså, bilder gör dem inte rättvisa) så har ni gått miste om något. Och av de svenska är nog den här den allra coolaste.




Rovspindel (Pisaura mirabilis) med orange band längs ryggen - som även kan vara gult, och kan vara betydligt skarpare i färgen än så här.




Achaearanea riparia. Liten, men med väldigt vacker teckning och färger.



Gurkspindeln (Araniella cucurbittina) är liten, ljusgrön och har ofta också en orange prick på rumpan.




Hypomma bituberculatum, hanne. Pytteliten men ändå hyfsat lätt att få se tack vare färgkombinationen glänsande svart och skarpt rödorange.




Hypomma bituberculatum, hona. Samma färger men saknar hannens stora huvudknöl.




I vissa fall kan det faktum att jag aldrig fått frågor om dem alls bero på att arten är väldigt ovanlig, så det är inte något man bara råkar springa på så ofta, men de flesta är faktiskt hyfsat vanliga svenska arter. En del är också väldigt små och därmed svåra att få se om man inte verkligen letar efter dem, och det gäller även de myrhärmande arterna som kan vara svåra att skilja från myrorna de lever bland om man inte vet vad man letar efter. Men det gäller långtifrån alla!




 

Jag har ju letat bil ett tag, vilket utmynnade i att Petra efter att själv ha bytt upp sig erbjöd mig att köpa lilla golfen Laban. Detta var ju ett mycket bra erbjudande, men också ett som innebar att jag verkligen behövde ge mig in i den byråkratiska labyrint som det är att ta hit en bil från Sverige till Finland. Men efter många om och men och mail hit och blanketter dit har jag nu löst de två sista fnurrorna på tråden och fått klartecken från finska tullen.

Det är som så att Finland har gjort det väldigt dyrt och besvärligt att skaffa bil och att ha bil i Finland, något som är ganska dumt i ett land som vill vara bäst i världen på miljö. Det är ju klart bra att det är dyrt med bil ur miljösynpunkt, särskilt bränsle, men eftersom landet nu är så glesbebyggt att många människor måste ha bil och kollektivtrafiken är så dyr och på många ställen så dålig att den ofta inte är något alternativ, så blir slutresultatet att alla, till och med studenter, har bil i alla fall. Men när folk måste ha bil och inte har råd att ha nyare bilar så blir resultatet ett väldigt stort antal gamla risiga bilar på vägarna, vilket inte direkt är bra för miljön det heller. Ibland kan parkeringen utanför affären se ut som ett skrotupplag med gamla rostiga skrällen, med bara en och annan nyare bil (dvs mindre än 20 år gammal) här och där. Hade varit vettigare att sänka skatterna och avgifterna så att folk haft råd med miljövänligare bilar och (ännu viktigare) bygga ut och sänka priserna för kollektivtrafiken så att den blev ett rimligt alternativ. Men nu är det inte så, vilket innebär att mina alternativ stod mellan att skaffa en bättre begagnad bil här eller köpa en begagnad bättre bil i Sverige och ta hit den. Men eftersom jag är en fattig postdoc så hade ett bilköp här i Finland troligen resulterat i en riktigt rejält kass bil om jag inte skulle råka ha väldig tur. 

Så alternativet att ta hit en bil från Sverige var absolut värt att överväga. Egentligen ska man då registrera om bilen så att den blir en finsk bil, men det känns dumt eftersom jag trots allt bara stannar här i mindre än två år till. Dessutom och i all synnerhet är det så dyrt att betala tull för och registrera om en importerad bil här att det är väldigt tveksamt om det är lönt att alls ta hit en bil från Sverige jämfört med att köpa motsvarande bil här, även om den kostat nästan dubbelt så mycket här. Efter vad det verkar så lönar det sig nästan bara att importera bilar om de är nya och är köpta från länder där bilar är väldigt billiga, annars inte. Så jag har istället jobbat på att få tillstånd att köra en svensk bil här i Finland längre än man får göra som turist utan att registrera om den, något man kan få om man t.ex. pluggar eller bara jobbar tillfälligt i Finland. Och det gör jag ju - och nu har finska "tulli" bestämt sig för att de håller med mig om det och gett mig tillstånd att köra med en svensk bil i Finland i ett år (sen får man göra en ny ansökan, men var det ok den här gången borde det ju vara det om ett år också - då har jag ju ännu kortare tid kvar av min tjänst här). 

Vilket i praktiken innebär att Laban äntligen fått tillfälligt uppehållstillstånd i Finland! Kan säga att det är betydligt omständigare och krångligare för en svensk bil att få vistas i Finland än för en svensk person...allt jag behövde göra var att åka hit, gå upp på magistraten och fylla i en blankett och vips, någon vecka senare hade jag ett finskt personnummer.  

Den rådande kombinationen i Ekenäs av kalla temperaturer och ändå ganska hög luftfuktighet (= isdimma och moln bestånede av is istället för vatten...) ger upphov till fantastiska ljusbrytningsfenomen när solljuset bryts i ispartiklar i luften. Vi har fantastiska knallröda solnedgångar (tyvärr bor jag på östsidan om stan...) och igår när jag kom ut ur affären efter att ha varit och handlat fick jag se en fantastiskt fin solpelare. Tyvärr hade jag förstås inte kameran med, men det såg ut ungefär som på bilden nedan (som alltså inte är från Ekenäs), med den skillnaden att solen inte hade hunnit under horisonten än här så tänk er en stark orangeröd sol i underkanten och en starkare och mycket mer orangeröd ljuspelare än den på bilden. 
 


'

Och lite ironiskt är det ju att man precis efter att man skrivit nedanstående inlägg om hur kallt det är här nu går in på Pers blogg och möts av detta:

http://slannajten.blogg.se/2012/january/snart-ar-det-var.html


Här ser det ut så här på gården just nu. Bara så ni vet, det som sticker upp ur snötäcket i skogen är inte högt gräs - det är buskar.

Gränser är något som jag i min forskning funderat och funderar mycket över, framför allt överskridandet av dem. Och eftersom det här är jag som skriver så pratar vi inte särskilt bildligt eller mentalt eller metafysiskt eller så, utan väldigt konkret och framför allt om gränser mellan ekosystem. Det är något jag funderat på ända sedan studietiden, då jag tyckte det var smått irriterande att alla alltid skulle vara ANTINGEN terrestra ekologer som jobbade med saker på land, eller limnologer som jobbade med saker i vatten (eller marinbiologer som jobbar i saltvatten - och även mellan dem och limnologerna kan skotten ibland vara ganska vattentäta), för jag hade jättesvårt att välja. Jag har alltid varit fascinerad av de där miljöerna som finns mitt emellan land och vatten, som ibland växlar mellan det ena och det andra eller befinner sig i någon slags övergångsform mellan dem - naturtyper som kärr, myrar, stränder, tidvattenszoner med mera. Och även om jag framför allt är en terrester ekolog (de flesta spindlar finns ju trots allt på land...) så har jag även limnologi, vattenvård och akvatisk ekologi i min utbildning och därmed kompetens att jobba både på land och i vatten. Något jag haft nytta av i mitt doktorandprojekt, där jag verkligen fick grotta ner mig i strandekosystem (som i mitt projekt ofta var till stor del kärr/våtängar) och ekosystemprocesser som korsar vattenlinjen.

Min forskning just nu handlar ju om helt andra saker, men fortfarande om ekosystem både i vatten och på land eftersom mycket av det som händer och pågår på en ö vad gäller processer både i naturen och i mänskliga samhällen ofta är starkt präglat av närheten till havet. Dock lider jag fortfarande lite av att jag har goda limnologiska kunskaper men däremot kan väldigt lite marinbiologi (för det fanns inga kurser i det i Lund när jag läste där) - man kommer en bit på väg eftersom Östersjön är bräckt och därmed är mittemellan ett limiskt och ett marint system med egenskaper av båda i en intressant blandning, men att kunna mer brackvattensbiologi hade varit till hjälp. Det är för mig väldigt tydligt att jag har mycket lättare att jobba med de mer terrestra delarna av mitt projekt än de marina, och jag hade gärna inkluderat mer av de senare än jag gör nu. Men nu ska det förhoppningsvis ändras på det!

Efter ett tips från en doktorand på Aronia fick jag reda på att en annan postdoc här, en marinbiolog som jobbar med bland annat frågor kopplade till övergödning, var intresserad av vissa saker som har anknytning till sådant som är intressant för mig och Green Islands. Så intresserad att det fanns ett påbörjat litet projekt som lagts på hyllan på grund av brist på forskningsmedel (som vanligt...). Så nu har vi börjat diskutera ett litet samarbetsprojekt, ska bli jätteroligt att se vad som kommer ut av det! För han har en marin infallsvinkel som jag saknar, och jag har mitt redan pågående projekt där det skulle gå ganska enkelt att jobba in en version av hans projekt eller delar av det. Förhoppningsvis resulterar det i något som både han och jag har nytta av i vår respektive forskning, och jag tror att det dessutom kan vara av intresse för skärgårdsstiftelsen även utanför projektets ramar så med lite tur kanske de är intresserade av att delta/hjälpa till på något sätt också. Vi får väl se vad det blir av det.

 

Nu var det ett litet tag sen senaste inlägget, ber om ursäkt för det. Det har varit mycket den här veckan och när det är det är det ju tyvärr ofta bloggen som får stryka på foten. Så nu kommer här flera inlägg på en gång som uppdatering.

Min vana trogen tänkte jag först skriva alltihop här i ett och samma inlägg, men egentligen tycker jag ju att det är vettigare att göra som t.ex. syster Elin och skriva kortare och ämnesvisa inlägg istället för hela uppsatser om hundra olika saker (hela uppsatser om en enda sak däremot är förstås en helt annan femma!). Åter till ämnet. Eller, inte åter till ämnet eftersom jag inte alls kommit till ämnet ännu, som inte egentligen är att be om ursäkt för det uteblivna bloggandet utan bara att berätta att det är kallt!

Sådär tjugo grader kallt närmare bestämt. Troligen mer just nu. Eller mindre rättare sagt. När jag kom hem gick jag in och sedan ganska omgående ut på balkongen, och upplevde då balkongen som varm. På balkongen är det 13 minus, och termometern sitter invid husväggen precis vid fönsterkarmen så egentligen är det nog snarare -15. Jag har ingen termometer ute tyvärr, för det vore intressant att se exakt hur kallt det är, men jag skulle som sagt tippa på lite kallare än -20.

Däremot kom jag faktiskt ihåg att sätta på elementet innan jag gick till jobbet i morse, så här är varmt och skönt inne - eller rättare sagt, jag upplever det som varmt och skönt eftersom jag precis kommit hem och jämfört med ute är det väldigt varmt och skönt, men när jag sedan tittade på termometern kan jag konstatera att det är sexton grader inne så kanske jag ska ta och skruva upp elementet lite till (men det är ju fortfarande en temperaturskillnad på över 35 och säkert närmare 40 grader mellan ute och inne!). Men eftersom jag är klädd för att promenera till jobbet i -20 med varma kläder -(underställ, ylletröja, yllesockor och hela köret) så känns 16 grader som sagt helt ok just nu, dock kommer det att kännas mindre ok när man suttit still en stund. Så skruva upp termostaten liiiite kanske. Kan ju trösta mig med hur miljövänlig jag är som sparar energi genom att hålla lägre inomhustemperatur - synd bara att jag bor i hyreslägenhet, hade jag bott i hus hade jag inte bara sparat energi utan även jättemycket pengar på att hålla en temperatur som är sådär fem grader lägre än normal rumstemperatur. Det finns mycket undersökningar på sådant som visar att man sparar rätt mycket på att dra ner bara en grad, tänk då vad jag skulle spara! Men tyvärr betalar jag ju värmen i hyran, så jag kan inte påverka den kostnaden. 

Jaja. Nu har jag vridit upp elementet lite. Det kommer att uppskattas av spindlarna om inte annat, för blir det alltför kallt inne är risken att det blir lite väl kallt i deras terrarier trots värmemattor. En av kollegerna frågade idag om inte Ingalill frös i seminariet, men trots att seminariet är ett stort gammalt dragigt trähus med högt i tak och där det kan vara ganska kyligt  i de större salarna så är mitt kontor helt ok (betydligt mer än 16 grader...). och Ingalill har förstås även hon värmematta, så det går ingen nöd på henne. I ett par fall (Kerstin och Lisbeth) är det bra att det blir lite kallare för spindlarna också om vintern - några av dem kommer från klimat där det naturligt är årstider och de ska egentligen ha en lite kyligare period varje år. 

I går gjorde jag och ledaren för forskningsgruppen jag tillhör ett besök på en av högskolans kurser för att pata om projektet Green Islands. Det var trevligt med ett besök i undervisningsvärlden - för trots att jag jobbar på skolan så har jag ingen undervisning i min tjänst utan är bara och enbart forskare, och har därmed mycket liten kontakt med undervisningen på Novia. Och för mig som undervisat i åtminstone någon mån i över tio år, ända sedan jag själv var student i Lund (jag började undervisa på grundkurserna i ekologi i Lund medan jag höll på med mitt examensarbete) känns det märkligt att här i Finland vara helt frikopplad från undervisningen (fast jag har ju fortfarande några dagars spindelundervisning på en faunistikkurs i Lund varje sommar). 

Inhoppet igår var nu inte frågan om undervisning, utan bara om information. Det var helt oförberett - jag och Marianne berättade om projektet, visade projektets hemsida, och jag pratade lite om ekosystemtjänster i skärgårdsmiljö. Vi kom dit mitt i föreläsningen med kursens ordinarie lärare, som pratade om hållbarhet med massor av negativa exempel (överfiske, förlust av biodiversitet m.m.). Och även om skräckexemplen ju tyvärr är alltför sanna och de skeenden som beskrevs inte alls är några skräckscenarier utan högst realistiska sådana, så kändes det skönt att komma in och visa på ett miljöprojekt med allmänt positiv attityd. Vad jag verkligen hoppas kan komma ut av vår lilla presentation är att vi ska få studenter som vill göra projektarbeten, examensarbeten och liknande hos oss. Det finns jättemycket roliga saker man kunnat göra inom ramarna för Green Islands, både ur vetenskaplig och praktiskt synpunkt - småprojekt, inventeringar och undersökningar ute på öarna som jag själv inte hinner göra men som jag gärna kan tänka mig att handleda. Tror att jag ska se om man kan göra lite reklamlappar för tänkbara projekt och slänga upp på anslagstavlorna lite framåt när fältsäsongen närmar sig. 

Med bara en orkester att spela i och svårigheter att ta sig ut i naturen utöver promenader i närområdet (för mycket snö för att cykla nånstans) blir det mycket tid att virka om kvällarna. Men vad? Efter att ha massproducerat grytlappar i en speciell flätvirkningsteknik inför julen var jag lite trött på sådana, så januaris projekt blev en enkel väska i kraftigt yllegarn med hästar på (man kan ju inte ha spindlar på precis allt). Den ska bli orkesterväska: lagom stor för en notmapp, notställ, trumpetställ och en sordin. Men den gick snabbt att göra, så vad nu då? Hm, sordinen hade behövt någon slags fodral eller påse eftersom jag inte gillar att ha den lös tillsammans med notstället (av metall) så det får kanske bli något sånt -men det lär gå ganska fort att göra och vad sedan? Något lär det bli, förslag på lämpliga virkprojekt mottages tacksamt.