Här är några vinterbilder till från Ekenäs, den här gången från en eftermiddagspromenad ner till närmaste stranden för att kolla skridskoisstatus på Dragsviksfjärden.


Snöig vinterskog.

 


Närmsta badplatsen. En trevlig liten sandstrand när den inte är tackt av snö och is.





Isen håller dock inte för några skridskoåkare än. Den här ön ute i fjärden har för det otroligt fantasifulla namnet Storholmen (och bakom den döljer sig den ungefär lika stora Lillholmen).




Badplatsen igen fast lite längre bortifrån, och en kvart senare sådär jämfört med bilden ovan. Klockan är för övrigt strax efter tre på eftermiddan.  

Efter en hel december som bara varit november kom vintern till Ekenäs i januari. Återstår att se om den kommit för att stanna eller bara är på tillfälligt besök. Normalt gillar jag snö mycket mycket bättre än trist grått novemberslask, men efter de senaste två vintrarna (särskilt den förra året då första snön kom i oktober och den sista i maj!) har det ändå känts helt ok att det varit snöfritt så länge i år. Men nu är den här, snön, och efter allt gråväder är det ju faktiskt väldigt fint och det blir så otroligt mycket ljusare ute. Jag var en sväng till jobbet i lördags och tog för en gångs skull med mig kameran så att ni kan få se hur det ser på mitt jobb. Så här är en liten fotosafari från Aronia och Novias campus i Ekenäs.

I det här huset jobbar jag, ett lärarinneseminarium från 1870-talet. Vi är två från forskningsinstitutet Aronia som som har kontor här, jag och Kaj som är projektledare för Green Islands. Övriga lokaler i huset är ett stort seminarierum (som används mycket av Aronia) och ett flertal lektionssalar som används för undervisning, främst på byggingenjörsutbildningar och liknande. Tanken är har det sagts att hela Aronia (som vuxit ur sina lokaler i huvudbyggnaden, det är därför ett par av oss sitter här) ska flytta hit på sikt, men då måste det göras en del renoveringar först. Och renoveringar kan man ju inte göra hur som helst i ett sånt här hus. Mitt fönster är det längst till vänster, med en trasig ruta överst. Notera förresten det lilla "prydnadshuset" överst på det utskjutande taket över entrén. Intressant.





Entrén ser ut så här, här finns massa utställda studentprojekt och tidningsartiklar om byggundervisningen på väggarna. Bland annat om den kakelugnsrenovering som bedrivits i huset av studenter i samband med en kurs i "kakelugnens historia i Norden" eller något ditåt. 




Och kakelugnar är det gott om överallt i huset, jättestora sådana (på bilden syns två av dem, varav den till vänster är infälld i väggen). Det finns minst en sån här jätteugn i varje rum utom i små förrådsutrymmen och liknande - i de större salarna finns det två och här i korridoren tre. Den i vårt rum har tyvärr plockats bort, jag tror att den skulle renoveras och sedan har placerats nån annanstans, kanske för att ersätta en ugn i en större lokal som var i för dåligt skick för att kunna fixas till?

 


Det på bilderna ovan och under är alltså korridoren som går genom huset. En av doktoranderna på avdelningen tycker huset är läskigt och är övertygad om att det spökar - tur kanske att hon kommer att ha disputerat långt innan det blir dags för resten av Aronia att flytta hit. Själv tycker jag att det är ett fantastiskt fint gammalt hus och hoppas verkligen att eventuella renoveringar görs med mycket varsam hand.


 

Och så här det ut på mitt kontor. Förvisso en dålig bild eftersom den bara visar skrivbordet och inte ens hela det, men till höger är det bara en vägg och till vänster är det en vägg med en bokhylla och ett elelement av den kraftigt veckade gamla typen, som kopplats in medan jag var borta över jul (tydligen räcker inte det enda vanliga väggelementet till för att hålla värmen härinne, vilket inte är konstigt eftersom det är så väldigt högt i tak i hela huset). 




Rakt bakom skrivbordet finns en skärm som avgränsar min del av kontoret från Kajs, och en låg hylla där Ingalills terrarium står.




Rummet bredvid vårt stod tomt när Kaj och jag flyttade in, så det har Kaj annekterat som "kartrum". Rent praktiskt används det när man behöver bre ut sig lite extra, t.ex. för att göra utskick till våra öar eller sortera stora mängder papper, samt som mötesrum. Vårt kontor är nyinrett, men annars är inredningen i huset överlag ganska blandad med objekt av väldigt varierande ålder. 

 


Det som bäst representerar den hejdlösa blandningen av epoker är kanske rummets belysning, med en 70-talslampa hängande bredvid lysrörsarmaturen (och med kakelugnen från 1870-talet i bakgrunden).




Och i ett hörn ligger en kanonkula. Fråga mig inte varför. Man kan tycka att någon borde slängt den om den inte är intressantare än så här, eller sorterat undan den nånstans om den är det. Om inte annat borde städpersonalen inte vilja ha den liggande i ett hörn kan man tycka.




Det rum jag vistas mest i i huset förutom kontoret är seminarierummet, där Aronia har möten varannan vecka och vi ungefär lika ofta har möte med ESEC, vår ekosystemtjänstforskargrupp. Rummet är också ett slags museum med massor av roliga gamla kuriositeter, främst från forna tiders lantbruksutbildningar.


 





I rummet finns ett fantastist fint gammalt bokskåp med massor av fina gamla böcker, främst om lantbruk och främst på svenska (om ni inte kan läsa texten på det så står det "K. Finska Hushållningssällskapet överst och under det detsamma på finska). De äldsta böckerna i skåpet är från 1700-talets slut. En doktorand på avdelningen frågade mig något lantbrukshistorierelaterat om gamla metoder eller något, och jag visade henne på skåpet - där finns bl.a. gamla gamla handböcker i lantbruksmetoder, men där hade hon inte ens tänkt på att titta! Men tyvärr är hon dålig på svenska. 


  

Och det finns som sagt en hel del gamla kuriositeter från undervisningen utställda.




Utan att gå närmare in på massa olika museiföremål vill jag ändå presentera denna roliga pryl - ni kan ju få gissa vad det är till för, även om det väl är ganska självklart. Men alla brukar ju klaga på att det är för svårt när jag har tävlingar här på bloggen annars, så nu får ni en lätt då.




Mittemot ingången till seninariebyggnaden finns denna minnessten, rest över lärarutbildningarna som inte längre bedrivs här. Inte varje dag man ser stenar resta för lärare minsann! Trevligt att se att man framhåller något sådant tycker jag, speciellt i ett land som annars är ganska fullt av minnesmärken över stupade i krig. Om ni inte kan läsa texten så lyder den: "Ekenäs seminarium 1871-1974. Vandrare stanna en stund och hedra den ljusbärargärning som i ett sekel har fyllts här under vårdträdets valv".



Exakt vilket vårdträd som åsyftas på stenen är svårt att säga, för Ekenäs campus är rikt på just gamla vackra träd, och av en mängd olika arter vilket är praktiskt i undervisningssyfte eftersom det även finns skogsbruksutbildningar och hortonomutbildningar här. Faktum är att det finns en trädkarta som studenter gjort som en GIS-övning, med varje träd på campus inprickat och med artfakta. Jag hade länkat till den här, men jag har inte länken på datorn. Ska kolla upp den. Men bland annat finns några riktigt gamla ekar (det är ju Ekenäs trots allt) som garanterat var fullt uppvuxna redan när seminariet byggdes (se t.ex. bilden nedan på kårhuset).

Men förutom ekarna finns även några intressanta jätteträdsföreteelser, nämligen enormt stora barrträd av både tall, gran och lärk, vilket man inte ser varje dag. Barrträd blir sällan så här stora ens när de får chansen att bli så här gamla, och det får de väldigt väldigt sällan. Det syns tyvärr inte hur stor den är på bilden, men granen på bilden nedan är mer än 3 meter i omkrets (troligen en bra bit mer) vilket är helt enormt för en gran. Grenarna är inte trasiga grenar på väg ner efter stormen, den här granen har hängig krona.




Och det här är nog det största lärkträd jag nånsin sett. Borde naturligtvis tagit bild på det på våren istället när det är nyutslaget. Grenarna till vänster tillhör en annan jättegran om än inte lika stor som den ovan, och rakt bakom lärken skymtar en tall som också är rejält stor. Och bakom alla träden skymtar studentbostäderna på campus.

 


Studentbostäderna och Novias huvudbyggnad är nya, men annars är seminariet inte det enda fina gamla trähuset på campus, om än det största. Här håller studentkåren till (och här ser man även en fin gammelek).




Och i det här huset finns kommunens miljöenhet, som av någon anledning finns på Novias campus. Men det är ju klart praktiskt att hga dem så nära för alla som jobbar med något som har kopplingar till naturvård och miljövård i kommunen.




Huvudbyggnaden på Novia är inte mer än knappt tio år gammal, och kontrasterar väldigt mycket stilmässigt mot de fina gamla trähusen. Men man har ändå lyckats få det hela att passa in hyfsat bra, i synnerhet baksidan, dvs den som vetter mot trähusen. Det gula längst till vänster är en lite äldre byggnad som sitter ihop med huvudbyggnaden, allt till vänster om det är själva huvudbyggnaden: I glaspartiet i mitten finns entrén och receptionen på övervåningen, en cafeteria/lunchrestaurang, och trappor. På andra våningen i den röda delen av huset finns Aronia.  




Framifrån ser det ut så här:




Entréhallen - här är det stilrent, grått och glas som gäller. Inte mycket likhet med det gamla seminariets interiör...




Entréhallen - utsikt mot baksidan. Byggnaderna bakom är ett komplex av studentbostäder, de som skymtar bakom träden och buskarna på bilderna av granen och lärkträdet.




Går man genom dörren till höger när man kommer in i huvudentrén hamnar man i Aronias korridor, i den röda delen av huset.




Aronia. Här sitter alla som jobbar på Aronia utom jag och Kaj.




Korridoren har, som på de flesta forskningsinstitutioner, dekorerats med posters om Aronias olika forskningsprojekt från diverse vetenskapliga konferenser och liknande.




Novia-huset är på det hela taget snyggt och fint och fräscht, men jag är inte avundsjuk - jag föredrar absolut ett gammalt charmigt trähus från 1800-talet, med dragiga fönster, kärvande lås, eventuella spöken och allt.

Utanför huvudbyggnaden går Raseborgsvägen, en av de större vägarna i Ekenäs. Följer man den åt höger kommer man ner till centrum, följer man den till höger i sådär 1-1,5 km kommer man hem till mig och efter ännu någon km kommer man ut på stora vägen till Helsingfors.




På vägen hem passerar man en korsning där man kan svänga av till Skåldö, som är den närmsta av mina "jobböar".




Raseborgsvägen sedd från balkongen. Känns lite märkligt att bostaden och jobbet har samma gatuadress, men det är verkligen jätteskönt att ha gång- och cykelavstånd till jobbet efter alla år av tunnelbanor, pendeltåg och bussar i Stockholm. Inte längre än att man kan sticka hem på lunchen och hämta något man glömt, eller sticka in till jobbet lite snabbt en lördag för att mata Ingalill, stoppa prover i frysen eller något annat litet ärende utan att det tar en halv dag.




Som avslutning en sista bild på Noviaparken med seminariet, nu sett från gaveln.

Och välkomna till ett nytt år på bloggen! Jag är ju inte särskilt förtjust i nyårslöften generellt, men kan ändå (och lika generellt) utlova att det nya året här på bloggen kommer att innehålla småkrypsbilder, skärgårdsnatur, fler kackerlacksexperiment, blåsmusik och naturligtvis spindlar i massor. Ungefär som vanligt alltså. 

Bloggen har ju inte varit så flitig på sistone, dels på grund av datorproblemen som tidigare avhandlats här, samt nu alldeles nyligen eftersom jag tillbringat jul- och nyårshelgen i Skåne och haft för fullt upp och för trevligt för att blogga. Det har blivit julmys, pyssel m.m. hemma med föräldrarna, jag har träffat kompisar och släktingar som jag bara eller nästan bara träffar till jul, tutat trumpet i Johan S jättefina studio, med mera. Och fått jättefina julklappar, tack för dem!   

Och apropå pyssel, ett av årets aktiviteter bestod i år av fågelholksbyggande. Efter en klappjakt i den bokstavliga bemärkelsen runt huset hittade vi instruktioner från "Thai-tomten" att bygga varsin fågelholk. Tyvärr hittade vi inte de tre holkbyggsatserna vi skulle ha använt för byggandet, detta eftersom vi inte nändes totaldemolera den eleganta blomsteruppsatsen (där holkbyggsatserna var gömda) som levererats av systrarne några dagar före och därför trodde att vi skulle bygga holkar från grunden. Byggsatserna hittades inte förrän på annandagens kväll, men då hade ju deadline för holkbygget redan passerats. Men kreativa Mellbrandare som vi är hade vi vid det laget naturligtvis redan förfärdigat tre holkar utan hjälp av byggsatser (och dessutom arrangerat och förberett en middagsbjudning på annandagen samtidigt). Holkarna kan beskådas nedan, eller på Elins blogg på http://mellbrand.blogspot.com/, där man även kan rösta på någon av dessa urtjusiga och kreativa Bläntarpska holkar. Så klicka er gärna dit (till http://mellbrand.blogspot.com/ alltså) och rösta på nummer 2, 3 och 9! Gör det!
 
Hemtrevlig tvåfamiljsholk i två våningar inspekteras här av en blåmes.




Holk för fyllekaja. För även de ska väl ha nånstans att bo?




Holk för "Nippertippa", vad det nu är för fågel (lämpar sig även väl för kungsfågel). Och ja, det finns ett riktigt tak under "pälsmössan", och låt er också gärna imponeras av den handgjorda marmoreringen (vi borde förstås ha använt äkta marmor, men holken skulle ju blivit så tung då. Dessutom fick vi bara en och en halv dag på oss av "Thai-tomten" för bygget och stenhuggeriet kunde inte leverera så snabbt).




Och angående alla problem med struldatorn därhemma så är dte nu både löst och olöst. Det visade sig nämligen vara så illa ställt med datorn att den inte riktigt går att fixa - den befinner sig helt enkelt i datorlivets slutskede, är gammal och utsliten och de olika delarna slutar fungera det ena efter det andra. Även om min datorkunige bekant Erik kan få liv i den tillfälligt har han understrukit att det bara är frågan om konstgjord andning, slutet är nära förestående vad man än gör. Så därför har jag för första gången på väldigt väldigt många år varit på mellandagsrea, där jag inhandlat ett styck ny dator. Som jag alltså premiärbloggar från nu, och förhoppningsvis kommer detta också att innebära ett lite flitigare bloggande framöver. 


I morgon går färden tillbaka till Finland, om inte den där stormen som härjar nu ställer till det. Jag är nog faktiskt mer rädd att inte lyckas ta mig till Kastrup (med Öresundståget) än att planet inte ska lyckas ta sig därifrån till Finland...håll tummarna!

God jul och gott nytt år på er alla bloggläsare!

Usch, det där måste ju vara dagens sämsta ordvits. Men det passar bra eftersom temat inte direkt är positivt. Det är ju inte ofta jag bloggar om ledsamma ämnen, men i dag på avdelningens möte fick vi en deprimerande rapport från några forskare som varit på marin konferens och bl.a. berättade om de senaste rönen om ålen. Det de berättade var inte nytt för åtminstone mig - men det är likafullt värt att uppmärksamma just så här i juletider.

Medan naturvårdsorganisationerna samlar in pengar till åtgärdsprogram för tigrar, fjällrävar, gorillor med mera är det tyvärr betydligt svårare att väcka intresse för de där arterna som inte ser så ulliga och gulliga ut och som dessutom gömmer sig under vattenytan. Vi kan möjligen uppmärksamma djur som kanske inte är så gulliga men åtminstone har hög coolhetsfaktor som t.ex. hajar, och det är absolut jätteviktigt, men vi är fortfarande dåliga på att uppmärksamma det vi har i våra egna vatten. I Sverige (ett land där vi tror att vi är ganska duktiga på det där med naturvård) fiskar vi fortfarande hundratals eller tusentals ton av utrotningshotade arter varje år - däribland ål, men även t.ex. torsk. Medan torskens status på senare år har förbättrats något går utvecklingen fortfarande brant nedåt för ålen. Väldigt brant nedåt - den har minskat med sådär 98% de senaste 30 åren (dvs bara ett par procent av det totala europeiska ålbeståndet finns kvar) och är klassad som akut utrotningshotad inte bara i Sverige utan även på den internationella rödlistan. Och varken forskning eller bevarandearbete som syftar till att rädda ålen blir enklare av att kunskapen om ålens reproduktion, livsmönster och vandringar är väldigt dålig.

Myndigheterna vill att ålfisket ska halveras till 2013. Det räcker inte på långa vägar - det här är en art som inte bör fiskas alls, och där det borde varit ett totalt fiskestopp för längesen. Visserligen har vi i Sverige ett fiskeförbud sedan 2007, men många yrkesfiskare får ändå dispens för att fortsätta. Sett till beståndets storlek är fisket idag intensivt på både uppväxande unga ålar och vuxna ålar på utvandring för att leka. Därmed inte sagt att fisket är den enda boven - det finns fler, framför allt vandringshinder i reglerade älvar och vattendrag, men fisket är fortfarande ett väldigt stort hot.

Så låt bli ålen på julbordet. Låt helst bli restauranger som alls serverar ål, och tala gärna om för dem varför. Och det gäller även så kallad "odlad ål", för det går nämligen inte att odla ål i fångenskap. Den "odlade" ålen är helt enkelt viltfångade unga ålar (glasålar) som fötts upp i fångenskap, men de kommer alltså fortfarande från det vilda beståndet. Och de ålar som hamnar i "odlingarna" kommer förstås aldrig att få en chans att återvända till Sargassohavet för att fortplanta sig.

Forsknings- och utvecklingsinstitutet Aronia som jag jobbar på är ju ett samarbete mellan yrkeshögskolan Novia och Åbo Akademi. Men eftersom vi rent fysiskt befinner oss på Novia har vi lite mindre kontakt med ÅA än vad som egentligen skulle vara önskvärt. Så i går åkte vi till Åbo för ett endagsseminarium, där lite folk från Aronia och ÅA presenterade sin forskning och sedan avslutades det hela med gemensam middag.

Dagen inleddes med avfärd från Ekenäs med buss halv åtta. Busschauffören missförstod och trodde att det var fråga om en kurs eller annan grupp av främst studenter och inte seriösa forskare som skulle på vetenskapligt seminarium eftersom stämnignen var god och vår chef äntrade bussen med en låda öl och flera bag in box-viner...men det var ju till kvällens middag och inte bara till oss utan även ÅA...

I bussen pratade jag och en kollega om Hangö och Tvärminne (där jag inte varit än) och de roliga krypen som finns där. Det slutade med att vi beslutade oss för att försöka söka pengar för någon slags gemensamt projekt med miljö/naturvårdsvinkling som kommer att handla om något i stil med bl.a. marina subsidier kontra kvävenedfall och naturligtvis småkryp (i synnerhet spindlar). Vi bestämde oss därför för att även göra en utflykt till den tänkta fältlokalen för detta någon av dagarna före jul, trots att man ju knappast hittar några småkryp så här års. Få se vad det blir av det...

Dagen i Åbo blev i alla fall blev bra, det var intressant att få se hur det ser ut på Åbo Akademi och jag och några till fick guidad visning i deras akvarierum (jättefint, och med en anställd tekniker som skötte akvarier och allt sånt! Lyx. Hon som guidade oss jobbade med spigg.).

Annars tillbringade vi hela dagen med att lyssna på föredrag. Ämnen som avhandlades var allt från effekter av övergödning och försurning på alger och zooplankton i Östersjön, predatorbytesdynamik mellan torsk och smörbultar, fotokemiska processer och nedbrytning av kolföreningar i haven, huruvida ögonfläckar på bytesdjur kan lura storspiggar, hur storspiggars bytesval påverkas av turbiditet, ejdrars föräldraskap, boparasitism (fast det var tveksamt om det faktiskt var parasitism) hos en amerikansk knipart, samt information om ett projekt som syftar till att samla in, kartlägga och sammanställa geologisk och biologisk/ekologisk information om finska havsmilljöer och tillgängliggöra det datat för beslutsfattare och forskare.   

Det var trevligt, och föredragen var överlag bra och intressanta. Ingen i min forskargrupp höll något föredrag utan vi pratade bara mer informellt med folk. Själv pratade jag mer om mitt doktorandprojekt och spindlar än om min nuvarande forskning - måste ändra på det! Kanske när jag känner att jag faktiskt gör någon forskning, för just nu känns det mest som om jag förebereder forskning samt ägnar mig åt möten och annat sånt där runtomkringtjafs. Det är förvisso en del av forskningsprocessen, men jag känner ändå liksom inte att jag gör forskning på riktigt förrän jag faktiskt är därute och samlar in data. Men det kommer, och saker faller alltmer på plats. Men det känns som om jag behöver börja datainsamlandet för att allt verkligen ska falla på plats på riktigt.

Efter alla föredrag åt vi pizza i ett av kurslabben (tur att inte studenterna i Åbo vet att deras lärare inte bara ÄTER på labbet (allmänt förbjudet) utan även dricker alkohol på labbet om kvällen när de inte är där...), pratade mera forskning, och åkte till sist hem till Ekenäs dit vi anlände vid tiotiden på kvällen sådär.

Ja alltså, denna blogg brukar ju ha en adventskalender under december månad. Eller brukar och brukar, men den har haft det i tre år nu åtminstone. Med varierande teman - allt från handarbete till vetenskapliga teorier. Men jag måste tyvärr meddela att i år blir det inget av med det, inte som det ser ut just nu i alla fall. Anledningen är det jobb det innebär att producera ett blogginlägg på ett visst ganska strikt tema varje dag i kombination med det faktum att min dator fortfarande befinner sig annorstädes för att botas från sitt sammanbrott för några veckor sen.

Så för tillfället bloggar jag från min jobbdator, men mycket är helt enkelt lite besvärligare att göra på den än min egen. Inte för att den är besvörligare att använda men av dels noviasdatorsystemstekniska skäl, dels för att jag saknar t.ex. min egen dators bank av bilder, länkar och diverse information och det är förstås mer jobb att liksom göra allt från scratch. Det är också så att jag normalt liksom har förberett adventskalendern lite redan före advent - jag har som regel planerat de flesta inläggen i förväg och i vissa fall även skrivit dem, för i den allmänt upptagna decembermånaden är det helt enkelt väldigt svårt att hinna blogga på samma tema varje dag och ibland hinner man inte blogga alls (och då är det bra att ha några färdiga inlägg som bara behöver publiceras). Det där förarbetet har jag inte gjort i år eftersom jag kom av mig lite när datorn bröt ihop och jag har nu varit utan den i snart en månad. Och allt det här i kombination med att den idé jag hade inför årets kalender kräver en del jobb även utöver själva bloggandet gör att det känns alltför svårt att åstadkomma en bra adventskalender i år.

Men bli nu inte alltför besvikna! Viss kompensation kan komma att ges. För det finns som sagt en adventskalenderidé, även om planerna liksom kom av sig när datorn lade av. Men idén kräver som sagt en del arbete utöver själva bloggandet, och jag kommer aldrig att lyckas få ihop 24 inlägg om jag måste göra jobbet efterhand. Det var faktiskt lite tveksamt om det skulle lyckas i vilket fall eftersom mina pilotförsök på området visat att det jag tänkt mig är lättare sagt än gjort. Men idén var god måste jag säga så det kan hända att det som kompensation blir några inlägg på det temat här i den vanliga bloggen istället då och då under december, som en sorts tröstadventskalender? Kanske en lucka per vecka istället för per dag, eller kanske något mer, vad sägs om det?  

Vi kan ju i så fall börja med frågan: Vad tror ni att adventskalendern var tänkt att handla om i år? 

För jämförelse så har tidigare adventskalendrar varit:

2008: En frågesport om spindlar med en fråga varje dag.
2009: En virkning med ett nytt varv varje dag, vilket för den flitige resulterade i en grytlapp lagom till julafton. 
2010: En faktaserie om ekologiska vetenskapliga teorier med intressanta namn.


Och om någon undrar hur det går med struldatorn så är den fortfarande hos trumpetarkollegan Erik för behandling, men han rapporterade senast i går att det går framåt om än långsamt. Så en tid till är jag nog hänvisad till jobbdatorn men det finns hopp om att få tillbaka min egen så småningom i användbart skick.

I förra inlägget delade jag ju med mig av de olika typerna av mail jag drabbas av som jag gärna sluppit. Bland dessa fanns mailet med klagomål om att personalen tar med sig kaffemuggar från avdelningens pentry och sen inte ställer tillbaka dem. Det gäller inte mig och jag hade gärna sluppit lägga arbetstid på att läsa sådana. Men mail av den typen är ingen ovanlighet - hade det varit en engångsföreteelse hade det inte känts lönt att blogga om, men nu är det tyvärr inte så.

I dag kom en fortsättning på muggtemat. Nu klagas det på att en ansenlig mängd av de sopor städpersonalen samlar ihop varje dag består av engångsmuggar från cafeterian, ofta med kaffeslattar kvar som lätt hamnar på golvet och medför ännu mer städjobb. Detta anses inte önskvärt eftersom högskolan ska föreställa ha en miljöprofil (och man kan såklart instämma i att engångsmuggar kanske inte är ett jättebra alternativ för en skola med miljöprofil). Frågan är: Vad hade man egentligen förväntat sig eftersom man nu faktiskt säljer kaffe i pappmuggar med plastlock för att ta med? Att folk ska låta bli att köpa med sig kaffe för att de är så miljövänliga? Att folk ska diska och återanvända sina pappmuggar istället för att slänga dem? Man får väl vara glad när de åtminstone slängs i papperskorgarna? Det har för övrigt tidigare klagats även på att cafeterians porslinsmuggar olovandes tas med därifrån och sedan blir kvarglömda uppe på avdelningarna, vilket förstås är ett alternativt problem om folk inte använder engångsmuggar...

Men apropå pappmuggarna utgick alltså i dag en enkät till hela personalen och alla studenter på högskolan om hanteringen av kaffemuggar, med frågor om vilken typ av muggar man vill att kaffet ska säljas i och hur de ska tas om hand.

Jag är stum av förundran över hur mycket tid och kraft man kan lägga på frågor som man kan tycka borde kunna lösas internt mellan cafeterian och städpersonalen/skolans ledning, utan att man blandar in hela personalen och alla studenter! Och för att hylla detta engagemang och denna starka tro på demokrati även i frågor av så här trivial natur, och denna oförblommerade förväntan att vi alla ska vara lika villiga att engagera oss lika mycket i dem som författarna av dessa mail och enkäter, skriver jag nu detta blogginlägg. Det är också den enda typ av engagemang jag kan tänka mig att ägna kaffemuggsfrågan.


Muggen på bilden har inget samband med texten.

Vår jobbmail på Novia är belamrad med en försvarlig mängd skräppost. Något som förstås inte är anmärkningsvärt i sig, men jag finner det ändå lite märkligt att Novia har ett så dåligt skräppostfilter med tanke på hur överdrivet hårt man tar på datorsäkerheten här annars. Jag får inte själv koppla in en skrivare eller installera Google Earth på min dator, men Nigerias befolkning och diverse andra  kan uppenbarligen skicka mail till mig utan problem. Jag har aldrig haft en mail där så mycket skräppost slinker igenom - när jag började på Novia var det nog faktiskt första gången jag såg ett nigeriabrev på flera år.

Och skräpposten är ändå bara en del av alla mail som inte är till mig. De är ändå enkla att hantera, bara att slänga direkt utan att öppna. Värre är den enorma mängd grupputskick som oftast inte gäller mig, men som man ändå ofta måste öppna eftersom de rent teoretiskt skulle kunna innehålla relevant information. Kanske. 

Nyhetsbrev som oftast är totalt irrelevanta om man inte är inblandad i undervisningen (Novia är är ju en högskola, så huvudverksamheten är förstås undervisning men det sysslar ju inte just jag med alls här). Rektorsbrev till all personal (även de i stort sett alltid irrelevanta). Information om kurser och kursscheman och annan undervisningsrelaterad information (irrelevant om man inte hör till den undervisande personalen). Information från cafeterian (kan visserligen vara av intresse men varför inte lägga det på hemsidan istället för att skicka det direkt till mig på mail). Mail om firande av födelsedagar och avtackningar av folk som inte jobbar på min avdelning och som jag inte känner. Mail om att det saknas kaffemuggar i pentryt. Mail om händelser på skolan, studentaktiviteter med mera. Mail om tekniska och praktiska frågor som skrivare, blanketter, företagsrabatt på tågen med mera. En del mail är på finska vilket gör mig smått orolig för då kan jag ju inte avgöra om det är viktigt eller inte, men jag har bestämt mig för att om det verkligen är viktigt på en högskola där huvudspråket är svenska så skickar man det på både svenska och finska och kanske (när det gäller Aronia som ju är en forskningsinstitution) även på engelska. Så mail på enbart finska slänger jag numera direkt.  

Sen har vi de fall där någon svarar på grupputskick och svarar alla istället för bara avsändaren... 

Det blir väldigt många mail det här. Jag tror att minst 3/4 av alla mail jag får är mail som är mer eller mindre irrelevanta för min del men som jag ändå måste öppna och titta på för att kunna avgöra det (dvs ej inräknat skräpposten). Och även om jag på ett sätt kan tycka att visst, det kanske är trevligt att ha koll på vad som försiggår på högskolan i stort (te.x. via sådant som Novias nyhetsbrev eller rektorsbrev) så är det inte värt den tid det tar.

Det är för övrigt intressant att företag är oroliga över sådant som att folk använder facebook på jobbet, samtidigt som man tillåter att mailen används så här och rentav tycker det är bra. På ett såpass stort företag som en högskola är detta ständiga informationsflöde via mailinglistor en väldigt mycket större tidstjuv.

Och inget av det här är ju något nytt. Bara irriterande. Och jag tycker att det är extra irriterande nu eftersom jag inte upplevt det i den här omfattningen tidigare. Visst skickades det mycket information via mailinglistor även på Botan i Stockholm, och visst var det även där irriterande ibland, men inte i den här omfattningen. Där fick man inte heller information från alla på hela universitetet, utan bara från den egna institutionen eller avdelningen så det var oftast mer relevant. Jag står på några mailinglistor privat också, och visst kan en del av informationen som skickas på de listorna också vara irrelevant, men det är inte alls lika illa och där kan jag ju bara stryka mig från listan om jag vill.

Så, nu har jag gnällt färdigt tror jag. Och kom håg att om någon av er läsare sitter med massa använda kaffemuggar från Aronia på sitt rum, var vänlig återbörda dem till Aronias pentry. Ska ni dricka kaffe på rummet, använd era egna muggar. Och har du inte råd att köpa dig en egen kaffemugg så har Mr Buhari i Nigeria ett lukrativt affärserbjudande bara för dig.


"Upplysningen stiger sa bonden - hissade lampan i taket"

Det är precis som om det just den här tiden i november alltid infaller en kort tid när allt kör ihop sig och man har jättejättemycket att göra. I Stockholm berodde det mest på brassbands-SM och upptakten inför det med massor av rep och en eller ett par spelningar, vilket ofta sammanföll med en konsert även med den andra orkestern och sen naturligtvis jobbet som måste hinnas med som vanligt. Men här i Finland, utan brassbands-SM, hade jag väntat mig en lugnare start på november. Men så blev det inte riktigt, även om det inte är riktigt lika fullt upp som det brukat vara. Här beror det mer på jobbet, även om detta att det är ovanligt mycket att göra på jobbet naturligtvis också sammanfaller med en konsert.

Eftersom jag gjort alla trycksaker, utskick och dylikt till den finska delen av Green Islands-projektet hittills så kom naturligtvis ett annat projekt på Aronia (om närproducerad mat) och ville ha hjälp med lite sådant även de. Och naturligtvis är det bråttom och behöver göras genast. Samtidigt ska en artikel om ekosystemtjänster och Aronias forskning om sådana skrivas till Finlands natur (populärvetenskaplig tidskrift) av min forskargrupp, vi delar på jobbet och min bit är väldigt liten, men det måste göras nu eftersom deadline till tidskriften är nästa vecka och Marianne måste förstås hinna pussla ihop alla våra olika bitar till en sammanhängande text också. Och samtidigt har Green Islands en energiworkshop på Högsåra på lördag där jag ska hålla ett kortare föredrag. Och nästa vecka kommer den svenska delen av projektet på besök för en kurs i GIS, några möten med mera. Varken Högsåra eller GIS-mötet kräver mycket förberedelse för min del (men lite), men det innebär att lördagen och stora delar av nästa vecka effektivt går bort vad gäller allt annat som t.ex. skrivande och layoutande.

Och större delen av söndagen går bort den med, för då är det konsert. Min finska blåsorkester har inte spelningar ofta (jag har hittills bara varit med på en) men det är naturligtvis helt logiskt och självklart att när de för en gångs skull har en, dessutom en för deras del större konsert, så infaller den just denna helg. Och på måndag kväll ska orkestern gå på konsert i Helsingfors, och även om jag normalt inte haft något emot att jobba en måndagkväll så tänker jag inte göra det denna enda måndagkväll sen jag flyttade till Finland när jag har något annat inplanerat.

Så egentligen har jag absolut inte tid att blogga...men när kreativiteten tryter vad gäller jobbgrejerna behöver man ta en liten paus med något annat. Till exempel att blogga om att man inte har tid att blogga.  

Men det ska bli trevligt att åka till fina Högsåra på lördag, hoppas att vädret håller i sig! I går kom det en rejäl köldknäpp så nu är det frost överallt, men med den kom också fint soligt väder och jag föredrar alla gånger kallt men klart och soligt framför det varmare men gråtrista fuktiga novemberväder som varit den senaste veckan sådär.

Från och till ser man ju tidningsrubriker om beslagtagna illegalt importerade djur för försäljning som sällskapsdjur. Ofta handlar reportagen om "söta" djur som fåglar, sköldpaddor och liknande, sällan om djur som ormar och spindlar. Men sådana djur smugglas precis lika friskt naturligtvis, även om det sällan uppmärksammas i media. Arten (hela släktet faktiskt) som reportaget i länken handlar om är hotad i vilt tillstånd och CITES listad (Convention of International Trade in Endangered Species), och import av viltfångade exemplar är förbjuden (och även för handel med fångenskapsfödda individer krävs export- och importtillstånd). 

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2051210/Smuggler-caught-airport-261-Mexican-tarantulas-shoved-luggage.html

Det här är för övrigt ytterligare en anledning (förutom den att de ofta vansköter sina spindlar) att inte handla fågelspindlar eller andra exotiska husdjur i djuraffärer - de är ofta viltfångade, och djuraffärerna har oftast inte någon koll alls på var djuren kommer från. Ofta är de lagligt införda till Sverige av en grossist som köper sina djur via en mellanhand i Europa som i sin tur köpt viltfångade och eventuellt smugglade djur. 

Struldatorn har följt med en ingenjörsstuderande orkesterkollega hem som förhoppningsvis kan göra något åt den. Eller åtminstone göra ett bättre försök än jag. Som tur är har jag ju nuförtiden en laptop som jobbdator så jag är åtminstone inte datorlös, dock är den datoransvarige på Novia ute efter min jobbdator eftersom han vill uppdatera den till windows 7 vilket tydligen tar honom en-ett par dagar. Allt på en gång, men än så länge har jag skjutit upp de där uppdateringarna eftersom jag inte gärna vill vara av med jobbdatorn också.

I morgon är det repdag med orkestern, och oj vad jag kommer att tänka på Solna brass då, som också har repdag men på lite annan nivå...men det ska bli intressant att se vad ett heldagsrep innebär i Pojo blåsorkester. Generellt saknar jag att det i den här orkestern görs för lite reparbete under repen, dvs vi spelar mest rätt igenom allting utan att peta i detaljer och jag gillar att peta i detaljer...men så är jag bortskämd med Solna där man kan ägna en hel repetition åt ett eller två stycken. Få se om det blir lite mer petande imorgon. Och kanske rentav ett stämrep? Det hade verkligen behövts! Men det går åt rätt håll, så kanske kan man rentav ta sig igenom den där farsdagskonserten nästa helg med hedern i behåll? Kanske.    

Vilket jag som vanligt inte direkt firar, men mina husdjur passar ju så bra att visa upp i samband med just denna helg, och dessutom passade Lisbeth på att ömsa skinn häromdan och blev extra höstfin. Jag hade ju annars hoppats på Ingalill, som efter öms i oktober förra året visade sig med en dödskalleteckning på rumpan lagom till halloween, men Ingalill drar ut på det hela lite till i år verkar det som. Det kanske blir en tomte till jul den här gången istället? I vilket fall har ju Lisbeth mer höstiga färger.

Dagens talgoxe.

Jag har ofta besök av talgoxar och blåmesar på min balkong, detta trots att balkongen är inglasad och fönstren stängda. Men fönstren öppnas med runda hål i glasrutorna, som uppebarligen är stora nog för att en talgoxe ska kunna klämma sig in. Och ja, de måste klämma sig in...de kan omöjligt flyga rakt in. Men det gör de, och tar sig ut och in lite som de vill efter vad det verkar. Men sen finns det vissa individer som uppenbarligen klarar att ta sig in men sen inte hittar ut igen, och istället börjar flaxa runt i panik och som man då måste rycka ut och rädda. Och sen har de förstås mage att bli sura på mig! Måste tejpa igen de där hålen snart...eller öppna alla fönster på vid gavel så att även de där som inte kan hålla rätt på hur de kom in kan ta sig ut igen. 

För ett par veckor sen nu var jag och Kaj på Iniö för en workshop om "grön" energi. Jag har inte så mycket bilder som jag brukar ha när jag varit på Iniö, såd et blir lite mer av en reseberättelse istället. 

Till Iniö är det ganska långt (närmare 20 mil) och de två gångerna jag varit där tidigare har jag kört till Kimito och sen åkt med Kaj vidare, men den här gången åkte vi i min hyrbil och jag plockade upp Kaj på vägen. Så jag åkte tidigt på morgonen från Ekenäs för att hämta upp Kaj. Vägbeskrivningen jag fått av Kaj var "kör till Kimito (Kaj vet att jag hittar dit, jag börjar hitta ganska bra på Kimitoön vid det här laget faktiskt) och fortsätt 4 km på den vägen, sväng vänster mot Västanfjärd, kör några km på den vägen, sväng höger in på grusvägen mellan busshållplatserna, kör tills du ser bilarna. Du känner igen bilarna". Kaj gillar amerikanska bilar och mycket riktigt var det bara att köra tills man såg två ford thunderbird utanför samma hus. Och min bil var också lätt att känna igen - en gammal vit volvo 740 herrgårdsvagn (med diverse reklam och isbjörnar på) som jag hyrt billigt (med finska mått mätt) på den lokala däckfirman i Ekenäs, se bild nedan - så det var liksom lätt att se när det var jag som kom...

Sen åkte vi norrut och plockade på vägen upp vår inbjudne föredragshållare Alf-Peter och fortsatte sedan till Iniö. Vädret var bättre än vi trott att det skulle vara (det var storm kvällen före, och det blåste fortfarande en del). Två vägfärjor senare var vi framme vid samlingshuset i Iniö där vi träffade vår kontaktperson, fotografen Janne, och lite senare Tapani från Bergshagens bead and breakfast på Jumo som hade ordnat fika (jättegoda bullar!) till workshopen.

Iniö



Sent på eftermiddagen var det dags för vår workshop, det ramlade in lite öbor, jag höll ett kort litet föredrag om ekosystemtjänster och Alf-Peter ett längre om miljövänlig elproduktion och sen blev det lite diskussion. Uppslutningen var inte den bästa, men det hade vi väl inte räknat emd heller.men om folk var nöjda kan det förhoppnignsvis bli bättre nästa gång vi ordnar något, och ur diskussionssynpunkt var det faktiskt bra att gruppen inte var så stor.   

Energiföredrag




Till Iniö är det som sagt ganska långt, så långt att det inte riktigt är lönt att åka fram och tillbaka till Ekenäs samma dag om man ska hinna göra något alls där utan att komma hem långt fram på småtimmarna, så vi bodde över natten på Jumo. För den som undrar är Iniö inte en ö utan en kommun bestående av flera öar,varav Iniölandet är den största och utgör centralort (eller snarare centralö), sedan finns även öarna Jumo och Keistiö (och en del mindre öar). De tidigare gånger vi har varit här har vi också bott på Bergshagens bed and breakfast på Jumo, som har ekologisk inriktning och vars ägare Tapani och Satu är väldigt intresserade av projektet. Det är egentligen stängt så här års, men Tapani (Satu var bortrest) var snäll och höll öppet för oss och bjöd dessutom på fantastiskt god trattkantarellrisotto.


Idyllen Jumo i höstskrud

Kaj och jag konstaterade också att vi alltid är på Iniö när Sverige och Finland möts i fotboll (och på Bergshagen finns ingen tv). "Vi kommer tillbaka nästa gång det är Sverige-Finland" sa Kaj till Tapani när vi åkte morgonen efter. Då var vädret strålande vackert, det var alldeles vindstilla och man kunde aldrig ha trott att det blåst full storm ett och ett halvt dygn tidigare.

Stämningen var god i bilen när vi lämnade Iniö och den som tror att finländare är tystlåtna och bistra borde varit med! mend et gäller kanske bara finnar, inte finlandssvenskar? Att ha Kaj och Alf-Peter som passagerare kan i alla fall jämföras med om jag haft min farmor och min mormor tillsammans i bilen - ni som var med vet precis vad jag menar. För er som inte vet så var det helt enkelt ett fasligt pladdrande och fnissande på pojkarna. Men vädret var fint, vi lämnade av Alf-Peter och åkte vidare till Kimitoön där jag fick gå husesyn och beundra Kajs hus (fantastiskt gammalt stocktimrat hus ärvt efter hans farföräldrar) en stund innan jag åkte hem till Ekenäs. En trevlig skärgårdstur, och i november är det dags igen, då ska vi ge samma energiworkshop på Högsåra (men dit är det inte alls lika långt).

Ber om ursäkt för bloggstilletåndet, det händer inte mycket här nu...men snart snart kommer mer, jag lovar! Tills dess får ni njuta av denna fluga (jag gillar att fotografera just flugor!). 

 

Frågar folk mig ofta. Och jag brukar svara nej, jag kan absolut ingen finska.

Varpå jag får höra lite tröstande att det inte är så konstigt, för finska är ju faktiskt ett VÄLDIGT svårt språk.

Varpå jag oftast brukar lyckas avhålla mig från att svara att det ju i så fall är märkligt att alla finlandssvenskar jag träffat lyckats lära sig finska, medan ytterst ytterst få finnar (med finska som modersmål) kan någon svenska ens när de bor och arbetar i en svensktalande del av landet.

Men att jag absolut inte kan någon finska är förstås inte helt sant, några ord kan jag, men de är inte många. Det här är ungefär det hela (till vilket kan tilläggas några namn på praktiska saker som matvaror och liknande som jag inte tar med):

hei, moi - hej
moi - hejdå
missä - var
katu - gata
tie - väg
hyvä (hyvin) - bra
kiitos - tack
kiva - trevligt, roligt
ei - nej
kyllä - ja
hämähäkki - spindel
hämähäkiverkku - spindelnät
yksi, kakse, kolme, neljä, viisi, kuusi - ett, två, tre, fyra, fem, sex (eller yks, kaks, kolm, nelj osv i orkestersammanhang eftersom det är svårt att räkna in på flerstaviga räkneord)
trumpetti - trumpet (jag kan fler instrument, för många heter ungefär samma sak som på svenska)
koivu - björk
auto- bil
puhelin - telefon

Tyvärr lär man sig ju inte så mycket när alla omkring en pratar svenska - jag lärde mig t.ex. fler australiska dialektala ord och uttryck under de två och en halv månader jag var där än jag lärt mig finska ord på ett halvår i Finland. Men det förekommer en del finska ord som låneord i finlandssvenskan, som smyger sig in överallt utan att den man pratar med förstår att en svensk inte förstår de orden. Som till exempel kiva, som används i alla sammanhang när något är trevligt eller roligt. "Det här var kiva". Eller "rosk" för sopor, skräp och "kaveri", kompis. Fast oftast ger sammanhanget tillräckligt för att man ska kunna hänga med utan problem.

Sen finns det en del direktäversättningar från finskan i finlandssvenskan,som ofta gör att språket ter sig omständigt och mer gammeldags. En villa är t.ex. ett "egnahemshus" och en bofast (t.ex. en öbo på en skärgårdsö) är en "fastboende" eller "åretruntboende".

Finlandssvenskan i sig är intressant, den är överlag ganska gammalsvensk till karaktären och man använder en del ord i vardagsspråket som anses mer eller mindre föråldrade i svenskan. T.ex. kortformer som int´och sku´(skulle), och ord som tillika, skrinna och ämbar. Man använder också ord på ett sätt som verkar gammaldags även om ordet i sig inte är det. T.ex. används "ännu" i betydelsen mer - "det var ännu något jag skulle göra" (det var något ytterligare jag skulle göra) och "riktigt" i betydelsen egentligen - "vad var det riktigt han ville?". "Allt ännu" används ofta istället för fortfarande. "Nå" är ett ord som ofta stoppas in i början av meningar utan att egentligen betyda någonting.

Precis som i finskan (se tidigare inlägg om finskan) tenderar man att uttala alla bokstäver i orden, man drar t.ex. inte ihop e och u i ett ord som euro, det uttalas e-u-ro där varje bokstav hörs. Vissa ord används lite annorlunda än i svenskan. Ett exempel är tar, som har ett betydligt större användningsområde än i svenskan. det används t.ex. i betydelsen åka, fara - "jag tar till helsingborg", och vill du ha/använder du - "tar du kaffe?". "Nog" används som förstärkningsord i finskan istället för att förmedla tveksamhet som i svenskan - "jag tar nog till helsingfors" betyder på finska att jag absolut säkert ska till helsingfors, inte att jag kanske eller troligen åker till helsingfors. Något som är värt att komma ihåg när man pratar med någon så att man inte feltolkar eller själv feltolkas...ett annat sådant exempel är "bada", som i Finland är något som utövas i bastun eller badkaret, absolut inte i sjön eller havet. Där simmar man, även om man är två år och plaskar omkring med en boll utan att ta ett enda simtag, och följaktligen heter badstrand "simstrand" här.