08-påsk...
Har ni cykellås?
I söndags spelade jag den sista Beethovenkonserten med S:t Eriks orkesterförening, men egentligen hade "har ni cykellås" passat bättre på repertoaren. Jag hade tänkt mig att cykla till tunnelbanan, men när jag kom ut hade hänglåset cykeln är låst med kärvat ihop alldeles. Över natten bara, det var inga problem dagen innan! Måste bero på det plötsliga väderomslaget från soligt och fint på lördagen (se förra inlägget) till grått, fuktigt och tråkigt på söndagen. Jag fick inte upp låset och fick skynda mig till tunnelbanan till fots (det är inte långt dit, men det går ju ändå dubbelt så fort med cykel). Eftersom jag dels lirkade en stund med låset, dels fick gå till tunnelbanan missade jag mitt tåg och kom för sent. Inte till konserten utan till stämrepet som jag och min trumpetarkollega hade tänkt ha precis före orkesterrepet, och lite efter tiden som var utsatt för orkesterrep av Beethovenstyckena också. det senare gjorde dock inget eftersom orkesterrepet av Cimarosaoperan, där trumpetarna inte är med, drog över tiden. Som tur var kom även den andra trumpetaren för sent, hans tåg var nästan en timme sent från Örebro, så jag behövde inte ha dåligt samvete alls.
Denna gång spelade vi i stora konsertsalen på Dieselverkstaden (f.d. dieselverkstad, numera kulturhus) i Sickla, ett ställe jag spelat på några gånger förut och en trevlig lokal. Dess enda nackdel är att det är lite omständigt att ta sig dit.
När jag kom hem på kvällen gjorde jag ett nytt försök att få upp hänglåset på cykeln eftersom det vore trevligt att kunna cykla till bussen (som jag åker till universitetet) på måndagsmorgonen (jag har dubbelt så långt till bussen som till tunnelbanan, så där tjänar man definitivt tid på att cykla). Efter en stunds lirkande lyckades jag bryta av nyckeln i låset! Som tur var lyckades jag få ut den avbrutna spetsen, annars hade det blivit till att skaffa mig en rejäl avbitartång och klippa av kedjan...jag gav därefter upp alla försök att forcera låset den kvällen.
På måndagsmorgonen gjorde jag ett nytt och väldigt försiktigt försök med extranyckeln, och då gick minsann låseländet upp så snabbt och enkelt att jag nästan blev tveksam till mitt beslut att omedelbart slänga det om jag lyckades få upp det! Men eftersom jag inte vill riskera att bryta min enda kvarvarande nyckel byttes det ändå ut mot ett nytt, ett som jag dessutom har tre nycklar till. Bara att hoppas att det går bättre nästa gång, jag är tillfrågad att vicka i orkesterns nästa konsertprojekt också när de ska spela Lätta kavalleriet.
Järvafältet
Denna lördag sammanföll äntligen en dag utan jobb, spelning eller rep med fint väder, så jag packade en termos varm choklad och kikaren i ryggsäcken och gav mig ut på järvafältet.
Det blåser visserligen en del, men solen skiner och himlen är klarblå sådet var trevligt ändå! På grund av kraftig motvind begav jag mig inte ända till Hanstareservatet, utan gick en runda norr om Hästa gård i stället. En bit bakom skogen som syns i bakgrunden ligger Barkarby flygfält (liten flygplats för privatplan) och det var en hel del små plan uppe som också utnyttjade det fina vädret.
Solen står lågt och värmer inte mycket, men det finns ju mössa och vantar som tur är. Än finns inte mycket grönt förutom granarna och enarna, utan markerna är sådär vårvintervissna. Men blåsipporna har kommit upp även om de inte blommar än, och till påsk lär man kunna njuta av praktfulla mattor av vårblommor i Hanstareservatet som vanligt....
Jag hade med mig kikaren, men såg inget särskilt intressant i fågelväg. Blåmesar och talgoxarna sjunger för fullt, men det gör de ju hemma på fönsterblecket också. Grönfinkarna sjunger också, om man nu kan kalla det sång. Och den här korpen kraaa-ade från en grantopp. Han var högt upp, men som tur är är det ju en stor fågel så han syntes på bild ändå. Notera den täta fina grantoppen -detta är ingen planterad skogsbruksgran utan en gammal fin hagmarksgran, lika tät nästan ända ner till marken och säkert ett par hundra år gammal att döma av stamtjockleken (och det är mycket för en gran). För att ge lite perspektiv på storlek: Det här är ju bara själva grantoppen, och en korp är ca 65 cm lång (vilket är något större än en glada, betydligt större än en ormvråk (51-57 cm), och mycket större än kråka och råka som bara blir strax över 45 cm).
Påsken
Ethel tyckte att tävlingen ska vara: "Vem kan välta flest kycklingar" för i så fall tror hon att hon vinner.
Spelprogram
Nästa större konserthändelse är den 30 mars, när engelske dirigenten och arrangören Bram Gay gästar Solna Brass.
Beethoven och transponering
Trumpeterna är som sagt inte med i operan, men för de övriga blir det väldigt tvära kast från Beethovens tunga allvarliga musik till Cimarosa som är betydligt lättare, gladare och lite mozartaktig musik. Vi trumpetare fick nöja oss med Beethoven, men det är ju inte fy skam.
Eftersom jag bara var med på ett rep innan konserten, inte kunde få noterna i förväg och bara har en Bb-trumpet i Stockholm hoppades jag på att slippa transponera, men jag visste ju också att man ofta drabbas av oförutsedd transponering i S:t Eriks. Sist jag spelade med dem hade jag stämmor i både C, Bb, A, D, F och Eb! Mycket värre blir det ju knappast under en enda konsert så jag var rätt lugn ändå , det var ju bara två stycken jag skulle spela så fler än två eller max tre varianter kunde det ju inte bli. Eroicastämman var i C, inga problem där (övriga satser var för Eb-trumpet, men de spelade vi ju inte). Egmontstämman var i F, vilket jag tycker är lite märkligt med tanke på att hela ouvertyren är i Eb...hade det inte varit vettigare att skriva trumpetstämman för en Eb-trumpet då? Det är ju inte direkt ovanligt med Eb-trumpetstämmor i symfoniorkestersammanhang och spelar man på en C-trumpet (vilket man ofta gör) underlättar det inte direkt att skriva dem i just F. På Bb- trumpet däremot är F lättare att transponera från än Eb, som tur är. De snabba sakerna blev inte helt rätt på repet i går (transponering från något annat än C eller Ab a vista är lite för krångligt för mig), och inte heller ett visst högt H som jag inte hann komma på skulle vara just ett H på repet eftersom vi bara spelade rätt igenom stycket. Men på konserten i dag blev det rätt. Och det är ju då det räknas. Och nästa vecka blir det också rätt, för nu kan jag ju de där signalerna i molto allegrodelen i Egmont...
Här kommer en gammal men sann historia apropå Beethoven: På Ring så spelar vi i radio var det en gång tre skivor i potten och frågan var: Hur många symfonier skrev Beethoven? Personen som ringt in funderade högt: Det var ju Eroica, den kände han till, och så förstås femte symfonin och nionde symfonin, alltså skrev Beethoven...tre symfonier!
Han vann inga skivor han.
Kort varsel...
Dock får jag inga noter förrän på genrepet på lördag (dagen innan konserten) så jag hoppas att det inte är några besvärliga transponeringar eller annat krångligt som tar mer än ett rep och en kväll att öva in...ska lyssna på min Beethoven-cd som ska ligga någonstans långt ner i skivsamlingen, men det hjälper ju inte ur transponeringssynpunkt. Dessutom är min C-trumpet i Skåne, ironiskt nog eftersom jag var där så sent som i morse och faktiskt funderade på om jag skulle ta med den upp hit igen eftersom den är så trevlig att spela på. Tänk om de ringt mig på mobilen i går eller i morse i stället, då hade jag kunnat med den! Inte för att det lär vara några problem med att spela på Bb-trumpeten, även om C ofta passar bättre i symfoniorkestersammanhang.
Studentsång och fågelsång
På fredagen gick jag på Jesperspex med Petra. Det var roligt att få åtnjuta lite lundensiskt studentikos humor och träffa lite Bleckhornsfolk, det var länge sen sist. Petras arr fick sammantaget klart flest bisseringar vilket de var väl värda, textförfattarna kunde dock ha ansträngt sig lite mer enligt min mening...Men trevligt var det!
AF-borgen (akademiska föreningen) var naturligtvis försedd med strålkastare eftersom spexet handlade om Röde baronen...
Sen har jag förstås umgåtts med Oskar och Linnea också, och de hade som vanligt stora konserter. Linneas röstresurser överträffar det mesta i nymfparakitväg, hon håller samma volym när hon sjunger som andra nymfparakiter när de varningsropar för full hals. Medan Oskar går in för en mer känslosam stil med mycket dynamik och ett finstämt pianissimo med vibrato. Om fåglarna vore mänskliga sångare hade Linnea sjungit hårdrock och Oskar känslosamma kärleksballader, eller möjligtvis visor.
Oikosmötet 2
Konferensen började bra (se förra inlägget) och var i stort sett trevlig överlag. tyvärr var det ont om föredrag som var ens i närheten av mitt ämne, men en hel del var intresant ändå och ännu trevligare var att träffa bekanta från andra universitet som jag inte sett på länge. Roligast var kanske att få reda på hur det går med läderbaggeferomonforskningen i Bjärka-Säby av Glenn, som jag inte träffat sedan jag gjorde mitt exjobb där 2001!
Sen är det ju alltid trevligt att komma tillbaka till Lund och Ekologihuset, där jag tillbringat så många år. Studierektorn, som jag både haft som lärare och jobbat åt (undervisat) dök på mig första dagen och utbrast: "Jasså du är här åtminstone! Var har du hon den andra som också är i förskningring?" (syftande på Marina, som är doktorand på zoologen här i Stockholm).
Ekologihuset:
Min poster fick mycket kommentarer och beröm, och även om den inte vann posterpriset (den framstod nog inte som tillräckligt vetenskaplig, men det var faktiskt fullt medvetet jag gick ifrån IMRAD-upplägget som används i vetenskapliga artiklar) så väckte den definitivt uppmärksamhet och det var liksom det som var målet. Som jag skrivit tidigare här bryr jag mig inte om ifall jag inte vinner, så länge jag vet att jag inte inte vinner för att jag gjort en dålig poster. Och det har jag inte, vilket det faktum att alla lagt märke till den bevisar. Och den är definitivt en poster man lägger märke till, se själva:
Oikoskonferens
1. Resa någonstans (i det här fallet till Lund, vilket dock snarare känns som att åka hem än bort)
2. Höra intressanta föredrag om ekologisk forskning (fast även en del ointressanta, tyvärr. Det får man ta.).
3. Träffa ekologer från andra universitet, däribland gamla kursare och andra bekanta.
4. Hmmm...det måste ju finnas fler positiva saker med att åka på konferens, men jag kommer inte på något mer att skriva. Man blir bjuden på fika och lunch, det är ju alltid positivt för en fattig doktorand.
Det är roligt i alla fall. I år blir det dessutom mer än vanligt av punkt 3 eftersom konferensen är just i Lund. Jag träffade en bekant från när jag jobbade här så fort jag klev innanför dörren, nästa person jag träffade var opponenten från mitt licentiatseminarium...
Att vistas i Skåne ger också tillfälle att träffa andra bekanta än ekologer, såsom föräldrar och syster Petra (Elin är ju på Honduras så henne får jag inte träffa. Men hon var ju å andra sidan i Stockholm väldigt nyligen). Hade hoppats på att få träffa orkesterfolket i romele musikkår också, men tyvärr har konferensens alla posteraktiviteter schemalagts på kvällstid och eftersom jag har en poster med är det kanske lämpligt att jag är här då.
Efter att ha visat min licentiatopponent vägen till zooekologiska avdelningen hamnade jag i studenternas datorsal, där jag började skriva det här. Detta eftersom jag var över en timme för tidig, konferensen börjar inte förrän tio. Lite trist med massa dödtid men så kan det bli. Därför blir det nu ett blogginlägg som mest består av meningslöst svammel och är till för att sysselsätta mig snarare än för att glädja någon annan, ber om ursäkt för detta. När klockan väl blir tio kommer det nog att ta mig resten av förmiddagen att sätta upp min poster känns det som -den innebär en del pysselarbete typ klipp och klistra.
Efter detta gjorde jag en paus då jag träffade Erika, Pia, Ewa Waldemarsson och Anna G samt en hel del andra kända ansikten, sedan fikade jag med Anna G och Annika på zooekologen, träffade Emma, och sedan Lars. Efter all denna sociala samvaro satte jag upp min poster vilket som väntat tog en stund (eftersom det är väldigt svårt att få gummispindlar att fästa på glatt posterpapper). Erika blev imponerad av alla mina "postertillbehör" och pysselutrustning (stor pappspindel, ficka för flygblad, flygblad, liten sax, två sorters klister, fästkuddar, plastflugor, gummispindlar, nålar) men konstaterade också att det var precis vad man kunde vänta sig av mig. Snyggt blev det i alla fall när allt var på plats!
Efter detta träffade jag lite mer folk, känns som om nästan de enda ekologbekanta som kan förväntas vara här jag inte träffat än är mina kolleger från Stockholm...
Sedan blev det dags för lunch, och då jag fortfarande har en stund kvar tills det är dags att bege sig till kårhuset blev det en utökning av detta svamliga inlägg.
Till Skåneland!
På kvällen hade det snöat så att man inte kunde se ut...men om man gör det är det vitt!
Fina fiskarna!
Nu fnns det nya bilder i terroristfiskbloggen på storakvariet! detta med anledning av att akvariet fått tillskott av ännu en ciklidart, röd zebra (Metriaclima estherae). 3 ciklidarter var min ursprungliga plan, och zebrorna gav verkligen akvariet ett lyft! Det blev jättefint med några orange fiskar (de ser gula ut på bilden, men det är de inte, de är apelsinorange) bland allt blå-svart. Akvariet ser nu också verkligen ut som ett malawiakvarium ska se ut.
Som sagt, se gärna terroristernas egen blogg för fler bilder.
Sagt under ett orkesterrep...
Dirigenten till orkestern, på ämnet ansatser:
-Vad ska man tänka på när man börjar spela?
Tobbe, haltande och med bandagerad hand efter ett fall från en häst på LDK:
-Korta tyglarna!
(Tobbe är nyanställd på LDK (dragontrumpetarkåren) och hade aldrig ens klappat en häst innan han började. Han åkte av under den första lektionen de tilläts rida utan att någon ledde hästen.)
Dirigenten till esskornettisten:
-Jag tycker nog att Lips spelar sextondelarna med mer pregnans, kan du spela som han?
Andreas: -jaha...men det står legato ju!
Dirigenten: -Ja men det har han också. Det är ändå bättre så.
Andreas: -jajadå, ska jag spela det orytmiskt också?
